Grattis Livia på 3-årsdagen!!

Jul - en tid för eftertanke

Det var länge sedan jag bloggade, ett friskhetstecken??

Mycket har egentligen hänt, som jag kanske borde ha behövt skriva av mig om. Bland annat har vi avslutat vår psykologkontakt. Om jag får skryta lite så tyckte psykologen att vi gjort en otrolig resa, jag och Jonas, och hon trodde att vi hade varandra att tacka för att vi mår så bra idag som vi gör. Och så är det nog, Jonas och jag har verkligen kämpat på men det finns många fler att tacka. Mamma, pappa, Jerker och Tea har stor betydelse för hur vi mår (det finns många fler som jag skulle kunna räkna upp som på olika sätt hjälpt till, men dessa fyra förstår jag inte hur de orkade att hjälpa till som de gjorde). Jag tänker på de handlingar som många människor gjort, för att vi ska orka vidare varje dag, jag tackar min lyckliga stjärna för att det finna människor där ute som orkar, vill och har styrkan och modet att hjälpa en utsatt människa. Jag hoppas också att jag varit modig och hjälpt andra medmänniskor, på det som som många har hjälpt mig. Psykologen undrade faktiskt om de kunde få hänvisa andra par till oss om det var någon som efterfrågade personer som varit med om liknande saker.

Vi har gått med/startat upp en "Vi som förlorat barn"-filial i Kalmar län. Det har varit jätteskönt att träffa andra som varit med om liknande saker. Det är en sådan otrolig kraft när personer i olika stadier i sorgen träffas, jag tror att vi kan hjälpa varandra hur mycket som helst.

Vi har varit på semester i Mexiko, superhärligt, något som vår familj verkligen behövde!! På resan träffade vi dock en familj som förlorat sin son på två år bara tre veckor innan vi träffades. Det var så smärtsamt att se dem. Jag är så otroligt glad för att det är två år mellan oss och den känslan. Jag riktigt kände hur ont det gjorde/gör i deras kropp. Som jag önskar att de hade fått behålla sin fina Olle, livet är så orättvist, varför ska inte våra barn få stanna, varför ska vi bli så prövade. Det som dock är bra när man träffar andra människor i sorg är ju att man känner hur långt man själv egentligen kommit. Vilken otroligt jobbig men också stark resa vi gjort.

När jag tänker tillbaka på allt slås jag av tanken att jag är så tacksam för att vi hittat lyckan igen. Jag är så glad att vi så tidigt hade kraften och modet att bestämma oss för att vi skulle leva och bli lyckliga igen. Det var vi värda och framför allt är Ella så värd att få leva ett lyckligt liv!!

Två år av saknad

Idag är det två år sedan Livia dog. Jag minns den dagen nästan i detalj och samtidigt är allt som i bomull. På ett sätt vill jag minnas och på ett annat sätt är jag så evigt tacksam för att jag inte minns smärtan längre. Tänk att jag egentligen skulle ha haft tre tjejer här hos mig idag.... Tre flickor, alla älskade precis lika mycket men ändå på olika sätt.

Ella är min medicin, både då det gäller min sjukdom och sorgen efter Livia. Vår relation kommer nog alltid vara speciell efter allt vi varit tvungna att gå igenom.
Livia var den jag var mest rädd om.
Elisia är min lilla bonus.
Ella är min solstråle.
Livia var lugnet.
Elisia är kraftfullast.
Livia är den som jag har haft mest dragningskraft till, som jag inte kunde hålla mig ifrån.
Livia värnade jag mest om.
Ella är den mest omtänksamma på hela jorden.
Elisia är, efter att hon är född, den som är mest självklar (konstigt nog).
Livia är den som lärt mig mest om livet.
Ella är den som gett mig flest lyckorus.
Elisia är mest fundersam.
Livia kommer alltid vara min gåta.

Tre barn, så lika till utseendet, så olika i sina sätt och så olika platser i mitt mamma-hjärta men precis lika mycket älskade. En flicka dock som jag inte haft förmånen att slösa bort all min kärlek på... Önskar så att du var här hos oss Livia, vi saknar dig så!

Snart är lillasyster större än storasyster

Nu närmare sig en tid som jag fasat efter ända sedan jag blev gravid. Snart är Elisia lika gammal som Livia blev!!

Livia blev tre månader och tjugoen dagar!

Tre månader och tjugoen dagar att minnas!
Tre månader och tjugoen dagar av kärlek!
Tre månader och tjugoen dagar av bebis-vardag!
Tre månader och tjugoen dagar av lycka!
Tre månader och tjugoen dagar av värme och framtidstro!
Tre månader och tjugoen dagar tillsammans med vår fina, alldeles speciella Livia!

Eftersom Elisia är födde nästan precis två år efter Livia så kommer jobbiga datum att dugga tätt snart. Dels så kommer Livias dödsdag att passera och bara en vecka senare så kommer lillasyster att bli äldre än storasyster någonsin kommer att bli!

Elisia är här men Livia fattas fortfarande

Jag upplever att många tror att jag är såååå lycklig nu när Elisia har kommit. Och visst är jag det, läkare sa till mig för lite över ett år sedan att de inte trodde jag skulle kunna få fler barn på grund av att min kropp var så sjuk av reumatismen, så visst är jag glad, otroligt glad, att jag fick min fina Elisia.

Dessutom är jag glad att vi är tillbaka där vi skulle ha varit för två år sedan. Drömmen var, innan Livia föddes, att familjen skulle bestå av två barn, vi skulle ha en mysig sommar tillsammans, jag skulle vara föräldraledig, VI SKULLE HA ETT LIV TILLSAMMANS - JAG, JONAS, ELLA OCH DEN NYA BEBISEN. Nu blev inte den nya bebisen Livia utan den nya bebisen blev Elisia och drömmen blev/blir förhoppningsvis sann ganska precis två år senare.

Så, JA jag är jätteglad, på vissa sätt kanske gladare än många andra nyblivna mammor just på grund av att jag vet att livet är så skört. Men på vissa sätt är jag säkert också mindre glad! Jag saknar min Livia mycket, Elisia påminner mig om min fina Livia.

Och jag hoppas att de runt omkring förstår att bara för att vi har fått Elisia så gör inte det saknaden efter Livia mindre, en ny bebis har vi fått men inte en ny Livia. Vi saknar och längtar fortfarande varje dag och vi vill hålla Livias minne levande. Livia fanns här och om det på något sätt ska finnas en mening med det som hände så ska vi vart fall minnas henne och all den glädje och livserfarenhet som hon gett oss. Jag vill och önskar att jag kunde kräva av omgivningen att de tillät oss och faktiskt hjälpe oss att hålla hennes minne vid liv.