VI ÄR PÅ GÅNG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! TJOOOHOOOO

Det känns som att vi är på gång! Vi har tagit oss igenom det värsta.

VI GJORDE DET!!!

 Det där som jag för bara två månader aldrig trodde skulle ske!!! Visst, vi har också lång tid kvar att gå men det värsta är gjort. Jag mår liksom nästan alltid bra igen! Jag har börjat tänka "vanliga" tankar så som städning, laga mat, leka med Ella, jobb och så vidare.

Vi var hos psykologen igår och jag måste faktiskt få skryta lite, men jag skiter faktiskt i "jante". Hon sa att hon var så imponerad av den resa som vi gjort sen Livia dog. Hon sa att det är så många saker som ni gjort så rätt. Ni har tagit tag i era problem, inte stuckit huvudet i sanden. Ni har stannat upp och bestäm er för att "även om det gör ont, så ska vi ta i det nu, inte sen för då ska vi må bra istället". Vi hoppade, fast vi egentligen inte vågade!! Psykologen sa att "ni har öppnat er för omgivningen, så att de har kunnat hjälpa er". Ni har kunnat kommunicera så bra tillsammans (alltså Jonas och jag). Ni har haft många omkring er som förstått att ni måste få deras hjälp för att kunna bli hela igen. Åter igen, ni som varit där TACK SÅ JÄTTEMYCKET!!

Även om jag förstår att det kommer jobbiga dagar även framöver så är det så skönt att ibland känna att det värsta är gjort och vi klarade det!!! Vi kommer att klara detta. Det ger liksom självförtroende att känna att det fram till nu i vart fall har gått så bra!

Sorg är inte vad jag trodde sorg var...

Det är lustigt men innan Livia dog hade jag aldrig upplevt riktig sorg. Den närmaste som dött är min morfar eller vår hund och det är inte alls samma känsla. Morfar var gammal och jag visste att han själv inte ville leva mer och hunden var sjuk. Livia var liten och det är inte alls rätt att ens barn dör innan en själv och Livia ville inte dö. Livia älskade livet, hon var alltid glad och positiv!!

Vilken bild har du av hur du skulle reagera om ditt barn dog??? Man fasar ju för att detta ska hända, pratar ofta om att det är det värsta som kan ske. DETTA VÄRSTA HÄNDE OSS!!!´

Min bild tidigare var att jag skulle skrika hysteriskt, så där som de gör på film (det gjode jag i och för sig när de höll på att försöka att återuppliva Livia), jag trodde att man skulle spy, inte gå upp ur sängen, gråta hysteriskt, fundera på att ta självmord och så vidare. Så är det inte, inte för mig i vart fall!! Visst gråter jag, men inte varje dag. Visst har jag ont i magen, men inte så jag spyr. Det som är mest påfallande är tröttheten!! Jag orkar koncentrera mig på en sak i någon timme sedan är jag så trött så jag helst vill gå och lägga mig. Jag längtar efter Livia och i början hade jag mycket skuldkänslor för allt jag skulle kunna ha gjort som inneburit att hon kanske hade varit kvar hos oss. Jag har också mycket tankar på vad som är meningsfullt, vad jag ska sluta med som jag inte känner har någon mening och vad jag ska göra som jag känner är en meningsfull tillvaro. Något annat som är väldigt påtagligt är STRESSEN! Vadå stress, tänker ni. Du går ju bara hemma, jo jag vet!!! Men jag har aldrig varit så stressad någonsin i mitt liv. Psykologen pratar om att det mest stressande som kan ske i en människas liv är att förlora ett barn, stressen är total!! Jag kan ofta känna att jag har hjärtklappning. Hoppas att denna obehagliga känsla snart ska ge med sig, för varför blir man stressad när någon dör???? Jag har ju inget att vara stressad för, Livia kommer ju inte tillbaka hur mycket jag än stressar!!!!

Vad människor i ens omgivning är snabba med att tala om hur man ska sörja!!

Jag blir så trött och ledsen när folk ska lägga sig i min sorg. Livia har varit död i en månad och tre dagar. Är det en lång tid?? Jag tycker inte det. Varför ska folk då vara på och försöka att tala om för mig att jag måste gå vidare???? Min dotter har dött hastigt och lustigt, jag trodde jag skulle leva tillsammans med henne hela livet men sen dog hon. En månad är inte lång tid, jag tycker till och med att det är en kort tid att bara vänja sig vid tanken på att jag aldrig mer kommer att få se, träffa och hålla Livia.

När de som har så mycket åsikter om hur jag ska sörja poängterar detta blir jag bara ännu mer ledsen. Jag tycker att jag har mått väldigt bra i ett par dagar. Så där bra så att jag knappt vågar säga det för att jag är rädd att jag ska få äta upp det eller för att jag får dåligt samvete för att jag mår så bra. Sen kommer ändå människor i min närhet och ska pusha på ännu mer med kommentarer "du måste gå vidare", "nu måste livet snart återgå till det vanliga", "du måste tänka på annat än Livia", "gå ut och var bland folk" och så vidare. Detta gör att jag medetsamma blir mycket sämre, känner mig ensam och oförstådd. Varför kan inte omgivningen bara få låta mig vara, få låta mig vara ledsen över Livia? Om de fortsätter att pucha mig och jag viker ner mig och gör dem till viljes tror jag att jag kommer få äta upp detta senare i mitt liv. Min psykolog sa till mig för ett par träffar sedan att jag måste räka med att det kommer ta tre år att lära mig leva ett nytt liv. Hur kan då min omgivning kräva det av mig efter en månad och tre dagar? Sen förstår jag också att jag inte kommer må som jag gör just nu i tre år, utan att det under den tiden kommer gå succesivt framåt!

MEN SNÄLLA LÅT MIG FÅ SÖRJA I FRED!!! FÅ MIG INTE ATT MÅ SÄMRE UTAN FÖRSÖK ATT FÅ MIG ATT MÅ BÄTTRE, HJÄLP MIG ISTÄLLET GENOM ATT LYSSNA OCH PRATA OM LIVIA. HJÄLP MIG ATT FÅ HA MIN LIVIA KVAR OM SÅ BARA I MINNET!!!! HJÄLP MIG LÄRA MIG ATT LEVA MED LIVIA I MINNET!

Bra dag idag

Idag, och faktiskt, även igår var bra dagar! Så skönt att det känns lite lättare vissa dagar, det ger hopp om att framtiden kommer vara ljus igen även om inte lilla Livia är med. Känner lite glädje inför den nalkande julen och har börjat fundera på lite renoveringsprojekt här hemma vilket känns som väldiga "friskhetstecken", det är ju sådant som jag brukar fundera och drömma mycket om. Sen kanske jag inte kommer realisera dessa drömmer, som jag har just nu, eftersom ekonomin är i botten. Tur att jag har pappa, mamma och svärföräldrarna som lovat att hjäpa till ekonomiskt, annars vet jag inte hur det skulle gå.

Vädret just nu är riktigt grått och trist, har regnat nästan konstant i fem dygn. Men mig gör det inget, är nog precis tvärt om, jag tycker det är skönt att vädret är dåligt. Känns ofta väldigt jobbigt när folk pratar om hur hjärligt deras liv är, till exempel att de på facebook skriver att "åhh, vilket härligt väder, idag ska jag ut på en underbar långpromenad" eller "äntligen härliga fredag, i helgen ska vi göra...." och så vidare. Det blir så tydligt då att alla andras liv liksom går vidare medan mitt på många sätt står still. Nu när det är dåligt väder kommer inte dessa kommentarer lika ofta utan folk tycker lite synd om sig själva och det gör att jag känner mig mindre ensam i min sorg, tristess och ledsamhet.

Igår var vi hos psykologen igen, nästan varje gång jag går därifrån är det med lättare steg än när jag gick dit. Hon får mig att känna hopp om att livet kommer att gå vidare. Vi benar också ut sådant som känns akut jobbigt och hon kommer med god råd så att vi lite lättare kan reda ut vår vardag.

Nu när jag för en gång skulle mår rätt så bra ska jag försöka att studera. Jag har tenta om två veckor, känns som ett skämt men jag ska se om jag kan få in lite. Ska nog gå dit och se om jag kan pricka in så många svar att jag i vart fall får godkänt. Hade tenta en vecka innan Livia dog, då fick jag en femma på tentan, så kommer det inte bli nu men jag kan ju försöka att bara klara tentan. Om jag gör det kommer jag att vara mer nöjd än vad jag var vid förra tentans resultat, detta skulle vara en större seger....