Det är lustigt men innan Livia dog hade jag aldrig upplevt riktig sorg. Den närmaste som dött är min morfar eller vår hund och det är inte alls samma känsla. Morfar var gammal och jag visste att han själv inte ville leva mer och hunden var sjuk. Livia var liten och det är inte alls rätt att ens barn dör innan en själv och Livia ville inte dö. Livia älskade livet, hon var alltid glad och positiv!!
Vilken bild har du av hur du skulle reagera om ditt barn dog??? Man fasar ju för att detta ska hända, pratar ofta om att det är det värsta som kan ske. DETTA VÄRSTA HÄNDE OSS!!!´
Min bild tidigare var att jag skulle skrika hysteriskt, så där som de gör på film (det gjode jag i och för sig när de höll på att försöka att återuppliva Livia), jag trodde att man skulle spy, inte gå upp ur sängen, gråta hysteriskt, fundera på att ta självmord och så vidare. Så är det inte, inte för mig i vart fall!! Visst gråter jag, men inte varje dag. Visst har jag ont i magen, men inte så jag spyr. Det som är mest påfallande är tröttheten!! Jag orkar koncentrera mig på en sak i någon timme sedan är jag så trött så jag helst vill gå och lägga mig. Jag längtar efter Livia och i början hade jag mycket skuldkänslor för allt jag skulle kunna ha gjort som inneburit att hon kanske hade varit kvar hos oss. Jag har också mycket tankar på vad som är meningsfullt, vad jag ska sluta med som jag inte känner har någon mening och vad jag ska göra som jag känner är en meningsfull tillvaro. Något annat som är väldigt påtagligt är STRESSEN! Vadå stress, tänker ni. Du går ju bara hemma, jo jag vet!!! Men jag har aldrig varit så stressad någonsin i mitt liv. Psykologen pratar om att det mest stressande som kan ske i en människas liv är att förlora ett barn, stressen är total!! Jag kan ofta känna att jag har hjärtklappning. Hoppas att denna obehagliga känsla snart ska ge med sig, för varför blir man stressad när någon dör???? Jag har ju inget att vara stressad för, Livia kommer ju inte tillbaka hur mycket jag än stressar!!!!
1 kommentar:
Så är nog min bild av sorgen också, skrika hysteriskt osv. Om den skulle drabba mig.
Jag önskar så innerligt att en inte kommer att göra det, för man vet ju som du säger aldrig hur framtiden ser ut. Och så önskar jag så innerligt att det ALDRIG hade drabbat er!
Tänker på er, önskar att jag kunde göra något. Om en något pyttelitet som att gå o köpa mjölk. Men det känns så (i brist på bättre ord) falskt av mig o komma/skriva/ringa till er nu - när jag istort sett aldrig gjort det innan.
Många kramar!!
Skicka en kommentar