Gjorde läkarna fel???

Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att "hade Livia levt om läkarna gjort annorlunda". Det bemötandet och den behandlingen som Livia fick sista dygnet har flera moment som är bristfälliga!!

• Hade min Livia levt om läkarna inte gett henne massor av vätska, för att sedan försöka att driva ut vätskan, som inte lyckades innan hon dog. Hur kan man överhuvudtaget pumpa in massor av vätska i en liten kropp som tidigare har haft hjärtfel, vätska försvårar ju arbetet för hjärtat!!
• Skulle läkaren som vi träffade på dagen inte ha släppt hem mig utan lagt in Livia??
• Varför fanns inte upplivningsutrustning för små barn på IVA??

Jag blev faktiskt ifrågasatt av en läkare för några dagar sedan varför jag inte anmäler händelseförloppet till Socialstyrelsen. Jag vet inte varför jag inte gör det, på ett sätt vill jag att det ska utredas. Det känns som det är mitt ansvar att driva detta tills alla frågetecken är utredda, som om jag är skyldig Livia det på något sätt. Men samtidigt så får jag ju inte tillbaka min Livia hur mycket jag än rotar, frågasätter, står upp för min åsikt och kräver att få veta sannigen!!

En sak är i vart fall säkert och det är att läkarna och sköterskan som anvarat för Livia inte vill tala om vad som hände. De försökte att övertyga oss om att Livia inte hade en chans. När jag berättade detta för experterna nere i Lund säger de att Livia inte ens kan ha dött av det som läkarna på vårt sjukhus försökte att övertyga oss om. Varför säger inte läkaren i här som det är? Har de något att dölja?

Egentligen vill jag inte ens tänka dessa tanker, de gör mig upprörd!!

Första helgen ensam sen Livia gick bort

Nu har Jonas åkt iväg för Vasaloppet på söndag. Jag och Ella ska vara ensamma till på måndag (nja, inte riktigt för min mamma ska vara här hos pss i vart fall en natt har hon och Ella bestämt. Vi ska försöka att mysa till det som vi gjorde förra året Jonas var och körde Vasaloppet, nämligen genom att göra blåbärssoppa och scones till tv-sändning på söndag.) Känns lite konstigt att Jonas åker iväg. Det är trots allt så att vi är varandras ventiler för att prata om allt fruktansvärt som hänt oss. Jag vet att Jonas varit oroligt för att åka iväg just av den anledningen, att han är borta och kanske inte har någon att prata med om det som dyker upp i huvudet som rör vår lilla Livia. Jag hoppas att det kommer att gå bra för honom i vart fall, vilket jag också tror att det kommer att göra! Hade Vasaloppet varit för två månader sedan så tror jag inte att han hade fixat att åka, men vi blir starkare för varje dag (även om det långt ifrån alltid känns så).

Jag har varit på arbetet ganska så många gånger nu. Det går bra, mycket bättre än jag trodde. Jag har haft sådan tur som fick göra en omstart på jobbfronten, annars hade allt varit så mycket jobbigare. Jag känner ju att även om jag är nervös så är det med glädje och spänning som jag åker till jobbet. Hoppas att det ska fortsätta på den inslagna vägen! Jag har ju i vart fall lovat att ge mig själv en riktig chans att trivas igen även om jag såklart önskar att jag skulle vara hemma och vara föräldraledig istället!

Härligt det är med den vårluften som är ute just nu! På din lilla fina grav (den är faktiskt inte så fin nu när det fortfarande ligger kvar gammal smutsig snö och din lilla björn av mossa som står där som inte ser så mycket ut för världen längre). Men jag har gjort en jättefin krans till dig Livia som bara väntar på att snön ska försvinna så att det kan få komma ut och förgylla din lilla plats. Sen i vår kommer ju din sten också och det ska bli skönt när inte platsen är provisorisk längre! Nu, sen jag börjat arbeta är jag inte på graven varje dag längre, tiden räcker liksom inte till riktigt. Detta ger mig dåligt samvete, även att jag lovat mig själv att inte få det. Mamma och jag gick tillsammans till graven igår. Då hörde jag på henne att hon känner likadant. Mamma är vid graven varje dag och pratar lite med dig Livia. Nu har hon varit lite dålig i ett par dagar och inte kunnat komma till dig, hon hade också dåligt samvete över det. Varför ska man vara så hård mot sig själv!! Jag har ju dig lilla Livia i mina tankar nästa hela tiden, och likväl ska jag försöka att skuldsätta mig för att jag inte gör tillräckligt. Jag älskar dig lilla gumman! Och jag vet ju att du inte vill ha en mamma som går och hälsar på dig på grund av dåligt samvete, du vill ju ha en mamma som lever livet och har med dig i tanken lagom mycket! Men det är så svårt.....

Längtar mycket efter dig nu Livia

De senaste dagarna har jag varit mer ledsen!! Vet inte riktigt vad det beror på. Det kan vara att jag känner av mer stress just för tillfället, vilket kanske gör mig mer känslig.

Sen är det också så att jag inte tänker på dig HELA tiden längre, Livia. Åhhh, nu får jag nästan dåligt samvete, för det låter som att jag håller på att glömma bort dig, vilket verkligen inte är fallet. Men livet har börjat återgå till det vanliga och då upptas tiden av många andra tankar också. När jag inte tänker på dig varje sekund, varje minut.... så blir det som en käftsmäll varje gång som tanken kommer över mig. Jag blir sååå ledsen när jag kommer på vad som hänt.

Det är så svårt att förstå att du inte kommer tillbaka, att du är borta för alltid! Att jag aldrig kommer få se ditt söta lilla ansikte igen!

Din lilla säng

  
Igår plockade vi ner din säng. Det var väldigt känslosamt, tårarna rann hejdlöst, så orättvist!! Du var ett sånt fint litet barn Livia, så söt som en liten dröm!!!! Ella grät också en massa och försökte att övertala mig att vi alltid skulle ha kvar din säng i sovrummet. Men det går ju inte och sen tyckte jag att det var ett bra tillfälle att ta bort den, för jag skulle sätta upp nya gardiner, växter, adventsljusstakar och så vidare. Tänkte att när jag skulle fixa så mycket annat kanske det skulle märkas mindre att det fattades en liten barnsäng, din lilla söta säng!

Ella har varit mer ledsen nu i några dagar, det kommer över henne lite då och då. Tycker så synd om henne, ett barn på snart fem år ska inte behöva gå igenom något sånt här! Ella som var så förväntansfull när hon skulle bli storasyster, hon hade tjatat så på att hon skulle få syskon. Eftersom din start var tuff och du åkte direkt ner till Lund visst nog Ella vilken fantastisk gåva du var. Fast hon i efterhand nu har sagt att vi har mycket mer tid med henne nu och att vi var så stressade när du levde så visade eller sa hon aldrig något sådant när du levde Livia. Hon tyckte så mycket om dig, visade aldrig någon avundsjuka utan hjälpte till med allt hon kunde. Sen du dog har hon sagt flera gånger att "mamma, nu är jag ensam igen!" Tycker så synd om dig Ella.

Ella har en bok som hon ber mig skriva saker om dig Livia i och i den står det bland annat:

"Livia var så gullig och söt och snäll! Vi älskade Livia och vi gråter!"

"Livia var snäll och hon dog när hon var noll år. Livia var och är den finaste lillasystern i hela världen. Livia skrattade när mormor dinglade med sitt halsband."

"Livia opererades när hon var en vecka gammal och hon låg så stilla efter operationen. Jag vill åka till Lund igen för Livia var så sjuk där och kämpade så mycket."

Livia du har en fantastisk storasyster, är så ledsen att du inte fick se mer av hennes upptåg. Hoppas du finns här någonstans och ser allt som händer. Jag hoppas att Ella har rätt när hon säger att du är den första stjärnan som tänds på himlen varje kväll!

Jonas har också en jobbig tid just nu. Det har gått bra för oss båda (så bra som det nu kan vara när man har förlorat ett barn) men Jonas har haft en dipp nu i några dagar och har väldigt lätt till tårar. Jag tycker att det känns ok för mig, men snart är det väl min tur att dippa ner. Kommer nog att pendla mycket det kommande året. Försöker ändå att njuta av att må något sånär bra men det är svårt, får liksom skuldkänslor för att jag mår bra. Förstår inte varför man ska vara så hård mot sig själv. Jag vet ju att du Livia inte vill att mamma ska vara ledsen, att du inte klandrar mig för att jag mår bättre, men det är svårt i vart fall!

Sorg är inte vad jag trodde sorg var...

Det är lustigt men innan Livia dog hade jag aldrig upplevt riktig sorg. Den närmaste som dött är min morfar eller vår hund och det är inte alls samma känsla. Morfar var gammal och jag visste att han själv inte ville leva mer och hunden var sjuk. Livia var liten och det är inte alls rätt att ens barn dör innan en själv och Livia ville inte dö. Livia älskade livet, hon var alltid glad och positiv!!

Vilken bild har du av hur du skulle reagera om ditt barn dog??? Man fasar ju för att detta ska hända, pratar ofta om att det är det värsta som kan ske. DETTA VÄRSTA HÄNDE OSS!!!´

Min bild tidigare var att jag skulle skrika hysteriskt, så där som de gör på film (det gjode jag i och för sig när de höll på att försöka att återuppliva Livia), jag trodde att man skulle spy, inte gå upp ur sängen, gråta hysteriskt, fundera på att ta självmord och så vidare. Så är det inte, inte för mig i vart fall!! Visst gråter jag, men inte varje dag. Visst har jag ont i magen, men inte så jag spyr. Det som är mest påfallande är tröttheten!! Jag orkar koncentrera mig på en sak i någon timme sedan är jag så trött så jag helst vill gå och lägga mig. Jag längtar efter Livia och i början hade jag mycket skuldkänslor för allt jag skulle kunna ha gjort som inneburit att hon kanske hade varit kvar hos oss. Jag har också mycket tankar på vad som är meningsfullt, vad jag ska sluta med som jag inte känner har någon mening och vad jag ska göra som jag känner är en meningsfull tillvaro. Något annat som är väldigt påtagligt är STRESSEN! Vadå stress, tänker ni. Du går ju bara hemma, jo jag vet!!! Men jag har aldrig varit så stressad någonsin i mitt liv. Psykologen pratar om att det mest stressande som kan ske i en människas liv är att förlora ett barn, stressen är total!! Jag kan ofta känna att jag har hjärtklappning. Hoppas att denna obehagliga känsla snart ska ge med sig, för varför blir man stressad när någon dör???? Jag har ju inget att vara stressad för, Livia kommer ju inte tillbaka hur mycket jag än stressar!!!!