Jag har fotografi på dig, lilla Livia, på kontoret på jobbet. Jag vill såklart kunna se båda mina barn!
Idag när jag tittade till på kortet, var jag liksom bara tvungen att sluta med det jag höll på med och bara sitta och titta på kortet en lång stund.
Jag slogs liksom av tanken att "Jag hade dig Livia, jag födde dig, ammade dig, klädde på dig, bytte blöja, oroade mig för dig, älskade dig, skrattade åt dig, busade med dig. Å nu finns du inte mer, inte nu och inte sen!"
Detta är ju såklart inget nytt, men jag tror att jag blivit mästare på att hålla de där alldeles nära bilderna och känslorna ifrån mig bara för att orka. Det är för svårt att förstå att det som jag drömde om under en hel graviditet och byggde upp tillsammans med dig de månader som du levde Livia, det bara försvann över en natt!
Jag älskar dig så och saknar dig så mycket!
Imorgon får du titta ner på fina storasyster när hon först ska vara utklädd till prinsessa (jag har till och med lovat att ansiktsmåla Ella och att hon ska få ha rosa och orange färg i håret på dagis. Jag måste nog snart gå och lägga mig så att jag orka upp imorgon bitti! :-) ). Sen efter jobbet och när jag varit på sjukhuset ska vi vidare och påsktanta för mormor, morfar, Gumma och eventuellt min farfar. Vi får se hur mycket vi hinner! Om du Livia funnits här hos oss hade du också såklart fått vara lite påskfin, men vi kommer förbi dig också en stund imorgon!
5 kommentarer:
Tungt, sorgligt men fint. Förväntan i en graviditet går inte att beskriva för den som inte upplevt en själv. Tårarna rinner, jag förstår så väl förväntan.
Ser Ella skutta fram i sin utklädnad imorgon. Fina barn ni gör du!
Kramar
Fint skrivet Hannah, du skriver så att det verkligen berör. Fast vad skönt det hade varit om du sluppit göra det, om anledningen till allt det onda inte fanns. Du kämpar så tappert. Stor kram!
Jättefint skrivet Hannah! och så sorgligt!! Tänker på er och önskar er en fin påsk! Kramar
Tack så mycket för era varma och stöttande kommentarer. Ni gör så att jag orkar!
Det är så ofattbart alltihopa, jag kan bara inte föreställa mig hur det kändes när hon försvann ifrån er. Chock. Chock. Chock. Jag vet ju att Livia är död, men det känns fortfarande overkligt!
Känns det inte skönt att bara stanna upp sådär ibland och "känna efter" lite extra? Jag kan tänka mig det i alla fall...
Kram kram
Skicka en kommentar