Ska bara skriva ett kort litet inlägg, hur det nu ska gå när det egentligen är så mycket som behövs skrivas.
Det har hänt lite väl mycket de senaste dagarna som återigen fått mig att tänka om och om igen på hur skört livet är och hur glad man ska vara så länge det inte händer något negativt livsavgörande. Livet kan förändras så fort...
Min farfar var tvungen att amputera benet i fredags. Jag lider så med honom. Visst, han är gammal och han lever (i motsats till att dö), men jag undrar ofta om han hellre skulle vilja vara på andra sidan. Jag vill så gärna stötta honom och visa honom att jag bryr mig om honom, det måste vara så hemskt.
Sen besannades en av min andra orostankar, men inte riktigt på det sätt som jag oroat mig.
Jag har varit så orolig för min pappa, att det ska hända honom något. Han känns så stressad!! Han har fått tagit så mycket av min och Jonas sorg efter att Livia gick bort och dessutom har det varit så mycket med min farfar. Min farfars sambo lämnade honom efter trettio år tillsammans för att han inte var "lika pigg" längre!!!!!! Vilket givetvis gjort att min pappa och hans syskon varit tvungna att hjälpa farfar med allt praktiskt som boende men också känslan av att bli övergiven på ålderns höst!!
Jag har känt hur pappa varit överallt och försökt att hjälpa till både här och där under så lång tid nu, så jag har varit så orolig för att han ska få en hjärtinfakt eller något liknande. Han har INTE fått det. men PAPPAS BROR ligger nu inlagd på samma avdelning som sin far, alltså min farfar. Det är så lätt när det händer så mycket i omgivningen att ens egen kropp inte orkar med all påfrestning. Jag har haft ett allvarligt snack med min egen pappa om att han måste ta vara på sig, DET FÅR BARA INTE HÄNDA HONOM NÅGOT NU! Min lilla Ella är hos morfar inatt, som hon nästan alltid är på tisdagsnatten. Pappa sa att Ella är hans positiva energi, där han hämtar sin ork och styrka, hoppas, hoppas, hoppas bara att det är så!!!
Livet är så skört...
3 kommentarer:
Visst är det fruktansvärt jobbigt när allt hemskt ska drabba en nästan samtidigt! Känns som om man verkligen blir testad till bristningsgränsen. Vi hade en sån period förra våren, farmor gick bort, far opererades för cancer, mormor gick bort och vi själva kämpade med provrörsbefruktning mitt i allt detta. Sen när Malte kom senare på året så trodde vi allt skulle vända och bara vara positivt, så hans hjärtfel kändes verkligen som sista droppen då. Men nu har vi landat i det och mår riktigt bra. Hoppas det ska ordna sig bra för dina nära och kära också, och för dig såklart! Tänker på er! Kramar
Oj vad jag har tänkt på er och på din farfar! Hoppas att han piggnar till snart! Och din far, ja. Saknar ord. Vet inte vad jag ska skriva. Känner mig ganska tom just nu. Och då har jag bara en massa "i-landsproblem".
Vill sända över en massa kramar till er!
Hoppas att det går bra för din farfar och din farbror. Livet är skört och man vet inget om framtiden. Gäller verkligen att njuta och ta till vara på det man har nu.
Kramar
Skicka en kommentar