Ett år av glädje, sorg, smärta och erfarenhet

De flesta brukar göra en summering av det gångna året vid nyår. Jag kommer göra min idag. Idag är brytpunkten på så mycket. Både lycka, sorg och smärta.

För ett år sedan åkte Jonas och jag in till Västervik för att jag skulle sättas igång. Äntligen skulle Ella få en lillasyster. Egentligen hade jag inte gått över tiden utan det var fortfarande några dagar kvar tills det efterlängtade datumet. Jag blev igångsatt på grund av att Ella inte andades när hon föddes och var väldigt, väldigt, väldigt nära att inte överleva (Endast fem procent med Ellas start har inte hjärnskador). De har aldrig hittat någon anledning till det som hände och därav ville de sätta igång mig så att jag fick barn på dagen och i veckan med mer personal på plats!

Egentligen skulle jag ha blivit igångsatt redan den 29 juni men tidigt på morgonen ringde de från förlossningen och sa att de hade fullt. Så den 30 juni 2010 åkte vi förväntansfulla upp till Västervik. Ella sov hos morfar och de skulle på OKGs barnföreställning på dagen. Så en minst lika förväntansfull blivande storasyster försökte att fördriva tiden till hon skulle få veta om det var en lillasyster eller lillebror som gömde sig där inne (Ella och jag hade slagit vad om en glass vilket kön det var på den blivande familjemedlemmen, Ella vann såklart!).

Efter en rätt enkel förlossning så föddes en liten flicka på eftermiddagen/kvällen. Vi var så lyckliga att allt hade gått bra och hon var så söt!!

Redan dagen efter kom storasyster tillsammans med morfar och hans sambo upp och tittade till den lilla knodden. Vi var i en liten bubbla och planerade att åka hem efter två dygn. Det var en fredag, jag kommer aldrig glömma känslorna, rädslan, färgen på tapeterna, lunchen, läkarnas koncentrerade blick och sköterskornas snabbt arbetande händer. Vid den avslutande läkarkontrollen kan läkaren inte känna några pulsar i Livias ljumskar. Han ber oss att komma upp på ett ultraljud innan vi åker hem. Väl där undersöker han henne i nästan två timmar, helt tyst. Sen får vi veta att Livia har flera hjärtfel.

Då går det snabbt, det finns ett krismoment som man vill undvika. Vilket man också lyckas med. När vi alla tillsist kommer till Lund så väntar de ett par dagar med att operera Livia.

Bara de som varit med om att lämna ifrån sig sitt barn på en operation där de ska in och åtgärda fel på ett litet, litet hjärta kan förstå den panik och ångest som finns hos en väntande familj under de åtta följande timmarna!!

Allt gick bra, trodde vi i ytterligare tre timmar efter att vi träffat Livia på BIVA. Efter det följer en månads slit fram och tillbaka för att försöka få vår lilla flicka att överleva. Men hon gjorde det. Hon kom hem och vi fick leva som nyblivna föräldrar. Precis som en liten familj med en ny liten medlem ska få leva. Nästan i vart fall, visst fick vi gå på kontroller med jämna mellanrum, i början ofta men för varje vecka mer och mer sällan.

Livet började återgå. Det enda som inte riktigt repade sig var orken. Jag har aldrig känt mig så urlakad som under denna period. Det gick inte att få tillbaka energin hur mycket vi än vilade, gjorde roliga saker och så vidare. Orken kom inte, antagligen på grund av allt som var tvunget att bearbetas. Alla tankar som alltig fanns. Hur nära var det egentligen att Livia dog där den där dagen när hon opererades? Varför hände detta oss? Varför kunde inte jag ha fått vara naivt ovetande om hur skört livet är!?

När Livia var cirka tre månader började äntligen livet kännas rätt ok. Jonas började jobba, vi började umgås med vänner. Livia och jag började träffa andra vänner som också hade små barn. Vi var och fikade och gjorde sådant mysigt som hör mamma-ledigheten till.

När Livia var nästan fyra månader blev hon lite förkyld. Efter ett par dagar sökte jag hjälp. Vi kom till en hjärtläkare och han undersökte Livia. Nja, det var nog inte så farligt. Mammor är så oroliga av sig! Vi åkte hem och Livia fortsatte att hosta men var glad hela eftermiddagen. Framåt kvällen blev hon lite ledsen och kräktes. Vi åkte in återigen till sjukhuset mindre än tolv timmar efter att jag varit och träffat hjärtläkaren. När vi kom in var det kalabalik. Ändå förstod jag inte hur allvarligt läget var. Några timmar senare dog Livia i Jonas armar. Det ögonblick kommer alltid vara fast-etsat så väl på min lins som i varje kroppsdel. Känslan kommer aldrig försvinna. Tanken kommer aldrig att mattas av när insikten träffade mig att min dotter inte skulle komma tillbaka.

Dygnen som följde var kaotiska! Många tog hand om oss. Vi var egentligen bara ensamma när vi sov. De band som knöts då till mina föräldrar och till några få vänner tror jag inte kommer kunna brytas vad som än händer. Det stöd och den styrka som dessa människor visade kan jag tacka mitt liv för idag. Utan detta hade jag inte befunnit mig där jag finns idag!

Jag förstår, så väl nu, kraften i att vara handlingskraftig när det mest fruktansvärda händer. Jag kommer att betala tillbaka för att dessa människor såg till så att jag kommer vara en hel människa. Jag kommer betala tillbaka genom att försöka att hjälpa andra som också behöver detta stöd.  Att bara lägga ifrån sig prestigen, att bara ta allt det onda, att våga släppa taget, att strunta i vett och etikett och att bara kunna finnas och aldrig vika undan, aldrig ducka! Ja, det är sorgligt att vi människor är så dåliga på detta. Att vi inte vill hjälpa varandra. Att vi inte förmår oss. Att det är så svårt att det är mer ok att låta en människa sjunka till djupet än att ”våga” ta i det smärtsamma. För mig är det ofattbart idag, men jag vet inte på vilken sida jag hade stått om detta inte hänt mig. Hade jag tittat bort, inte brytt mig om att höra av mig eller hade jag släppt allt jag hade för mina händer och bara ställt upp och hjälpt en medmänniska genom att dra upp den sakta men säkert ur det allra djupaste mörkaste hålet!??

Ibland tror jag att jag är ett monster och ibland känns det som att omgivningen tycker att jag är en robot. Det är så svårt att förstå hur man kan komma upp, hur man kan orka att ta sig vidare, hur man överhuvudtaget kan skratta igen. Jag kan. Och detta är kanske till viss del min egna inre styrkas kraft, ett psyke som jag redan innan hade stark tilltro till men som visade sig vara starkare än starkast. Men den största tacksamheten, den största styrkan hittade jag i några i omgivningen. Dessa som orkade ta en bit smärta för att jag skulle kunna ta ett steg fram, först myrsteg men sedan större och större.

Livia dog den 21 oktober 2010 och redan vid jul började livet att komma tillbaka (det är detta som jag menar är monsterlikt, hur kan man börja må bra så snart efter ens barn har dött. Detta kan ge väldigt dåligt samvete, men samtidigt ska jag vara så otroligt tacksam att jag slapp det djupaste svartaste hålet redan då). När våren började visa sig från sin allra finaste sida så kom lyckan tillbaka mer och mer.

Idag är vi en familj som ska fira att vi fick träffa en väldigt liten och fin tjej. En alldeles unik liten människa som jag alltid kommer vara tacksam för att jag fick träffa. Livia är den person som lärt mig mest om livet. Jag skulle betala vad som helst för att ha sluppit denna erfarenhet, för att ha sluppit att oförnuftet togs ifrån mig.

Det viktigaste ögonblicket i mitt liv var mitt möte med Livia. Det är viktigare än mitt möte med Ella just av den anledningen att det blev så kort och så lärorikt. Ella är min glädje.  Jonas är min livsglöd, min livskamrat, som jag lärt känna så djupt under det gångna året. Vi tillsammans är en familj där ett barn fattas oss här på jorden. Vi är en familj som fått orättvist många törnar, en familj som lärt oss vad som är viktigt i livet och vad som bör prioriteras bort.

Idag ska vi åka till graven som sätta två rosa ballogen på en liten flickas grav. Vi ska ta dagen för vad den är. Ett datum som borde ha firats med buller och bång men som idag istället blir en promenad till en liten grav. En dag till eftertanke över hur snabbt livet kan ändra och därmed också vara glada för det som vi har. Vi har varandra och ett ljust minne om en liten, liten Livia med en personlighet som vi aldrig glömmer, en liten flicka som våra kroppar saknar varje minut och en liten tjej som vi alltid kommer längta efter.

Livia – vi älskar dig till himlen och tillbaka igen.

Nu och för alltid.