Jag har fått en liten summa pengar från en fond efter att Livia dog. Jag lovade att komma och hämta pengarna på barnavdelningen på vårt lilla sjukhus.
Först kände jag mig så tuff och stark när jag cyklade dit men väl på avdelningen blev jag lite ställd. Jag fick en känsla av att jag bara ville gå och titta ett varv. Jag gick förbi väntrummet där vi satt 16 timmar innan Livia dog.
Jag träffade sköterskan som undersökte Livia elva timmar innan vi åkte in akut. Jag såg läkaren som tog hand om oss precis efter att vi blivit överskrivna från Lund till Västervik.
Jag kommer aldrig att glömma dessa människor, men de har glömt mig (i vart fall utseendemässigt). Det kändes svårt när jag hälsade och de bara tittade lite undrande på mig och gick vidare. Visst, jag är rundare än jag var när Livia dog, jag är inte rödgråten och jag har fått väldigt långt hår. Jag ser nog inte ut som en förälder som förlorade sin älskade dotter för drygt sju månader sedan, utan jag tror att jag ser ganska fräsch och brunbränd ut. Men det kändes när de inte förstod vem jag var, att jag var en i mängden. En i mängden för den sköterska som tillsammans med läkaren skickade hem min dotter med en akut lunginflammation som medförde att hon bara några timmar senare dog!
EN DEL AV MIG DOG TILLSAMMANS MED DIG LIVIA, JAG ÄLSKAR DIG NU OCH FÖR ALLTID!
7 kommentarer:
Får rysningar av att läsa. Usch vad svårt det måste vara att träffa de som tog beslutet att skicka hem er den dagen!
Oj, oj jag har inga ord. Vilket svårt möte.
Kram
Tårarna bränner bakom ögonlocken och det gör ont i mig när jag läser om ditt besök på barnavdelningen. Fy. Massor med kramar till dig Hannah.
Många kramar!
Aggressioner och bitterhet är i alla fall något jag skulle känna. Skulle nog också kunna kläcka ur mig något skit också. Men det hjälper ju inte. Du är en stor människa Hannah! Fler skulle vara som dig! Stora kramar
Oj oj, det här hade jag totalt missat.. Så fruktansvärt det måste ha känts. Hoppas att du hade förberett dig på att du kanske skulle se dem och fantastiskt att du klarade att hålla tyst!!! Det är ju en typisk situation annars där man lätt tappar fotfästet helt och kan börja storgråta eller (ops) kanske råka säga vad man tänker.... Hoppas att mötet ändå stärkte dej (på något sätt).
Kramis
Vad stark du är Hannah som orkade gå runt och t.o.m säga hej till läkaren och sköterskan.
Det är väldigt sorgligt att du känner att ni är en i mängden nu, det är ni verkligen inte för mig.
KRAM
Skicka en kommentar