Just nu gråter mitt hjärta. Det har inte med Livia att göra egentligen, men på ett sätt ändå! På många sätt har livet blivit bättre sedan Livia dog. Antagligen för att jag har förstånd att uppskatta livet mer!! För att jag har lättar att prioritera! Jag vet vad som är rätt för mig. Jag kan på många sätt vara rakare både mot mig själv men också mot andra om vad jag tycker och vill!!
Men på vissa saker är jag fortfarande svag och liten. Precis som de där första dygnen efter att Livia dog.
Denna helg skulle bli rolig, festivalstämningen har känts under hela veckan. Och på många saker/sätt blev den också rolig.
Men några saker har också känts svåra. Igår träffade vi en vän som inte hört av sig sedan Livia dog. Eller är det en vän egentligen?? Hur som blev inte träffen alls bra, han blev sur för att jag inte var "lika glad som vanligt", för att jag inte på ett "lika trevligt" sätt frågade hur det var (ja, egentligen skulle jag inte frågat alls med tanke på att han inte frågat under alla dessa månader). Hur som kändes det vemodigt efteråt. På något sätt så bara bekräftade träffen att vi inte är de vänner som jag trott under många år. Denna händelse är sorglig och om inte Livia dött så hade jag kanske aldrig fått veta att vi bara var "låtsas-kompisar". Hur många andra sådana vänner har vi? Och hur många har ni, som ni kanske inte vet om, men som ni skulle bli varse om det värsta händer??
Ikväll träffade jag ett par andra kompisar som jag också känner en viss besvikelse till. Skillnaden här är att en av vännerna skulle JAG mer än gärna VELAT var den där fina som funnits där. Jag tycker om henne och jag har saknat henne mycket de senaste åren, men speciellt sedan Livia dog! Att man kan känna sig så ensam på en festival med flera tusen människor!! Varför är det inte bara sitt barns bortgång som ska behöva tynga en, det känns som att det mer än väl skulle räcka, utan dessutom ska man behöva brottas med stora ensamhetskänslor, känna sig övergiven för att man inte orkat vara den kompis som man var innan eller orkat att höra av sig. Under det senaste året har jag behövt bara få klamra mig fast/stöttats upp/dragits med av kompisar. Jag har inte orkat ta intiativet. Men många har istället låtit oss sjunka/lämnat oss kvar och själva gått vidare. För hur kul är det egentligen att umgås med kompisar som förlorat det mest värdefulla....
Sen har det hänt en sak, eller två saker till. Egentligen tycker inte jag att det är så jobbigt med alla som har små bebisar omkring oss. Jag har sagt till Jonas och ett par till att det finns egentligen bara två stycken som jag skulle tycka var jobbigt om de blev gravida. Varför är kanske för att jag har speciella relationer, på två helt olika sätt, till båda dessa kvinnor. Båda dessa fick jag veta väntar barn på mindre än ett par dagar. Jag är superglad för deras skull men det gör att min saknad till Livia känns ännu större. Dom får barn och jag förlorade ett!!
Uppe på allt detta är min farfar dålig. Det är inte säkert att han överlever. Jag ska åka till honom direkt imorgon bitti, hoppas bara inte att han ger upp tidigare än så!!
Just nu känns allt jättejobbigt. Men jag vet att får jag bara lite tid för mig själv och mina tankar så kommer det att kännas bättre imorgon. Ibland är tankarna och tiden det bästa för att må bättre... Och vissa sanningar är jobbiga att ta men i längden är det bäst att i vart fall få veta (låtsasbubblor är inget för mig)!!
Ikväll ska det bli skönt att gå och lägga sig. Jag, min kudde och mina tårar!
11 kommentarer:
Efter att Philip föddes och dog märkte jag också att 3 nära vänner till mig egentligen bara var skrot o korn. Dom har alltid kommit till mig så fort det har blåst lite vindar i deras liv, men höll sig borta när jag behövde dom som mest. När jag ville prata om min döda son och saknaden till han och även saknaden efter hans pappa (han gjorde slut och kastade ut mig 1 vecka efter vår sons begravning) trots detta så var deras problem mycket viktigare som btw bara var små skit i jämförelse med allt som jag gick igenom då.sen får man höra så mkt sjukt av folk också så det är inte klokt. En släkting berättade för mig att det var tur att Philip dog för tänk om jag hade behövt bli ensamstående? Hur sjukt är inte det att behöva höra när man sörjer sitt älskade barn? Gråt ut o försök ladda lite, jag är säker på att du kommer gå igenom saker pga andra fler gånger. Folk visar sig ibland vara dummare än nötter. Kramar
Massor med kramar till dig Hannah! Tråkigt att höra att du inte mår bra :( Ibland är det svårt att hitta rätt ord, jag skulle bara ville ge dig en stor varm kram och låta känslorna visa allt jag vill säga.
Åh Hannah... förstår att du mår dåligt efter så mycket. Tur att alla dina vänner inte beter sig lika illa utan faktiskt är just vänner! Att uppleva andras graviditeter som jobbiga kan jag relatera till efter att ha varit ofrivilligt barnlös... de flesta bebisar och stora magar hade jag inte problem med, men med vissa personer blev det riktigt jobbigt av olika anledningar. Jag var inte alls i samma hemska situation som du, men just den biten att försöka glädjas åt andra samtidigt som man själv inget hellre önskar än att ha samma sak själv är lite liknande ändå.
Jag håller mina tummar för din farfar och hoppas att han trots allt blir bättre!
Stor kram
Tänker på dig och hoppas att det känns lite bättre idag. Det är konstigt att man kan känna sig mer ensam när man umgås med vissa människor än när man är ensam men så är det ibland. Du behöver all energi som du lyckas samla ihop så om du känner att det kostar mer än det ger att umgås med vissa människor så skit i att umgås med dem. Skit i att lägga ner energi på att ens fundera över vad de tycker och tänker utan koncentrera dig på människor och tankar som får dig att må bra.
Kram från Frida uppe i Norrköping.
Hannah, vad mycket jobbigt på en och samma dag. Tänk vad andra personer kan påverka en själv så negativt. Man ska inte behöva brottas med tråkiga känslor p.g.a så kallade vänner inte har någon som helst förståelse.
Jag själv träffade också bekanta som jag inte har pratat med sen Ville föddes. Inte alla men ett par tittade på mig och lade huvudet på sne och sa
"åhh, hur är det?" med en beklagande blick och röst. Precis som jag inte skulle vara glad över att jag har min lilla älskade Ville <3. Kromosomantalet har verkligen ingen betydelse i min värld! Jag kanske är lite känslig...
I fredags när Mojje sjöng "blinka lilla stjärna" stod jag och tänkte på Livia. Jag ångrar så att jag inte följde mina tankar och gick och kramade om dig. Jag skickar en STOR KRAM till dig nu!
Kloka du! Jag brukar känna att det lättar lite när jag skriver av mig jobbiga känslor och tankar, hoppas du känner så också!! Kram
Aj aj aj... Alldeles för mycket för att man ska orka. Hoppas för hundra gubbar att farfar klarar sig, han har ju också haft alldeles för mycket skit i livet just nu, så det finns kanske en risk, som du skrev, att han ger upp... Har försökt nå dig, men jag antar att du är hos honom. Tänker på dej gumman. Stora kramar så länge.
Vänskap och sorg är en kombination som är svår, som ibland blir så mycket bättre och som ibland blir så mycket sämre..
På ett sätt kanske vi ska vara tacksamma för att sorgen gjorde besök i vårt liv, vi ska inte vara tacksamma för att våra barn togs ifrån oss men för att vänskap sättes i prövning, vi vet nu vilka vänner som är vänner och vilka vänner som man klarar sig utan..
Man kanske inte ska vara för hård, det är svårt även för vänner men dom som inte kan förstå att det är svårt för vänskapen, eller inte förstår att det blev fel, att den i sorg har blivit sårad den klarar man sig utan, dom som efter det värsta lagt sig försöker vara som det var innan sorgen kom in i livet dom klarar man sig utan..
Det gör ont när vänner försvinner, när vänner inte är dom du trodde dom var, eller till och med familj..
jag har också reflekterat över att man kan känna sig så ensam fast man har människor runt sig, hur är det möjligt att man känner sig så ensam och på något sätt så vilsen, som man inte riktigt hör dit..
Tänker på dig och det gör ont att läsa om din farfar, hoppas han får krya på sig och att du får lite mer tid med han..
Och som kloka du skriver, tid är nog det bästa medicinen själen kan få...
Kramar
Det är med vänner. När sorgen liksom är så lamslående som den kan bli när ens barn dör borde det sista vara att behöva upptäcka vilka som är ens vänner och inte. Jag är ledsen för att det varit så även för dig.
För mig, nu tre år efteråt, är det några av de som försvann som kommer tillbaka. Kanske är vi "lättare" att umgås nu när det inte bara skriker död om oss. Men jag har svårt, kanske är jag bitter. Sviker man när det blåser har man ingen rätt att sola sig i medgång. Tycker jag. Det är trist med låtsaskompisar.
Och det här med graviditeter. Jag känner igen mig i vad du skriver. Jag har också haft några människor som liksom varit lite extra jobbigt när de varit gravida. Man skulle kanske kunna tycka att jag nu efter två graviditeter och två levande barn skulle tycka att det känns lättare med andra gravida, men jag vet inte. Det är något som sitter så djupt rotat. För alltid kanske.
Jag hoppas att du hann till din farfar och att han mår bättre. Kram
Hej fina du! Jag bara halkade in här på din blogg genom en annan blogg och jag blev väldigt berörd av det du berättar! <3 Vad fint du beskriver och uttrycker dig! Du är helt klart en skrivartalang! Jag har upplevt just precis det där som du beskriver om hur människor som man tror är ens vänner plötsligt bara försvinner i väg, visar sitt rätta jag. Det är hur svårt och ensamt som helst! Många varma styrkekramar genom cyberrymden! Och tack för att jag fick läsa!
Hej Hannah! Vad arg jag blir på din låtsasvän som har mage att klaga över ditt sätt att vara efter att han själv lämnat dig i sticket när du hade det som svårast!
Tyvärr finns det ett par kompisrelationer som inte håller för svåra prövningar. Jag hade själv en kompis, min bästa vän från gymnasiet, som jag tycker betedde sig fegt när vi förlorade Tilda. Jag bröt kontakten helt (vi hade glidit ifrån varandra under flera år, så det kändes som en bekräftelse på att vi inte hade något kvar som höll ihop oss). I dag undrar jag hur jag själv hade klarat av att ställa upp för en vän som hade det svårt. Det är inte alltid lätt att veta vad man ska säga och hur man ska göra.
Å andra sidan begärde jag aldrig mycket av min omgivning - det räckte med att någon sa att de tänkte på oss eller att de inte visste vad de skulle säga. De visade att de såg oss, och det räckte. Men den totala tystnaden, eller ännu värre, den tydliga önskan att allt skulle vara som förut och att vi skulle ha roligt ihop (som min kompis ville), den sårade mig djupt. Kanske för att alla andra sörjde tillsammans med oss, men inte hon.
Jag hoppas att det finns andra i din närhet som visade upp en bättre sida när Livia dog.
Kram, Tildas mamma
Skicka en kommentar