Idag har jag varit på kurs i olycksfall. Det var jobbigt på två sätt! Först och främst pratade läraren såklart väldigt mycket om hjärta, vi övade på hjärt- och lungräddning. Han pratade så ingående om hur hjärtat fungerade och hur man återupplivade människor. Sen började han berätta om hur jobbigt det var när det var ett litet barn som var drabbat och hur svårt det var med de oroliga föräldrarna. Jag kände hur det bara brände innanför ögonlocken. Helst hade jag bara velat skrika "Håll käften, jag vet hur det ser ut, hur det känns och vad ni gör". Det gjorde jag som tur inte utan jag stod där med blicken hårt fixerad vid golvet och tårarna brännande i ögonen.
Dessutom har jag blivit sämre i kroppen igen, inte jättedålig men det känns som det bara är början på nästa omgång. Hur som skulle vi träna på stora människodockor och det var maskiner kopplade så man kunde se hur bra, eller i mitt fall dålig, man var. Läraren sa till mig att ta i med, men det värsta var att jag tog i allt jag kunde. Jag har en arm som jag inte kunnat räta ut på grund av reumatismen på säkert ett år och det gör såklart att kraften blir betydligt sämre plus att jag fått ont i händerna och axlarna nu i det senaste skovet.
När jag gick därifrån var jag faktiskt lite ledsen, det blev så tydligt att jag verkligen är sjuk, att jag inte är som alla andra. Sen var det så jobbigt med alla minnen från när de försökte att återuppliva dig Livia. Jag såg dig så lätt, ditt ansträngda lilla ansikte och din livlösa kropp.
2 kommentarer:
En stor mjuk kram som kanske kan lindra din smärta lite!
Åh, Hannah, vad mycket jobbigt du ska behöva gå igenom :-( Önskar jag kunde göra något för att göra allt lättare för dig. Kramar
Skicka en kommentar