Tankar inför en ny familjemedlem

Jag är båda förväntansfull men också mycket orolig för den tiden som kommer nu framöver. Hur ska det kännas när det kommer ett nytt barn, kommer det enbart vara lycka?? Jag tror faktiskt inte det, jag tror att många av mina känslor kommer att komma tillbaka. Tänk om hon är lik min Livia eller tänk om hon inte är lik alls!!

Tänk om det händer något under förlossningen! Det är ju vanligt att barnmorskan tappar kontakten med barnets hjärtljud lite då och då under förlossningen, men jag är så rädd att jag ska drabbas av panik, jag är så rädd för att något ska gå fel. Tänk sedan när de kommer att göra hjärtultraljud på min lilla bebis men också på min stora fantastiska tjej Ella, tänk om de hittar något, jag vill ju att de ska kolla men jag kommer vara helt förskräckt under tiden. Tänk om denna sommar kommer att bli lik den sommaren som vi hade för två år sedan, när vi spenderade hela sommaren på Lund och Västerviks sjukhus. Hur kommer det att kännas när detta barn förhoppningsvis passerar tre månader och tjugotvå dagar, det känns som lite av mig kommer gå sönder den dagen. Jag vet ju redan nu hur mycket jag kommer att älska detta nya barn och sedan känslan av att jag älskade Livia lika mycket men var tvungen att förlora henne. Hur klarade jag det? Ofta när jag tänker tillbaka på det, så känns det som att jag aldrig skulle klara en sådan sak och så vet jag ju med mig att jag ju gjorde det. Jag blir väldigt illa berörd när barn dör och tänker att det skulle jag aldrig fixa och sedan samtidigt vet jag ju att jag visst gjorde det.

Många tror att vi glömt och att den nya graviditeten är ett sådant plåster att det gamla inte känns, så är det inte riktigt. Jag är jätteglad för att jag/vi kommer att få ett barn till och jag är faktiskt jätteglad för att det är två år sedan Livia föddes så att även om Livia fått levt och växt upp här hos oss hade det ändå varit möjligt för detta syskon att komma till världen. Men den nya graviditeten tar på krafterna och psyket, all oro och all påminnelse. Dessa två graviditeter ligger precis i tid med varandra, skiljer bara en vecka på beräknad nedkomst.

Ibland när jag ser andra med små barn som är nära fyra månader så skulle jag vilja kläcka ut mig att så gammal blev min Livia, bara för att de ska känna och förstå hur ont det gjorde. Jag tycker att många är av den åsikten att Livia var så lite när hon dog som om det skulle göra det sååå mycket lättare. Men för en förälder till ett barn som är fyra månader vet hur mycket man älskar sitt barn och hur mycket tid man spenderar med sitt nyförvärv. Men jag skulle nog aldrig få orden över mina läppar, jag vill nog samtidigt förskona de runt om att behöva inse hur stor vår förlust är och hur ont det egentligen gjorde.

Själv minns jag knappt hur ont det gjorde, det är väl kroppens försvar. Jag minns inte den första tiden efter Livias bortgång, bara vissa episoder.

Ella mår bättre nu i vart fall. Det verkar verkligen som att hon tror att det kommer att komma ett friskt syskon och hon är jääättttte förväntansfull.

Jag hoppas att denna sommaren kommer med lycka och ro, det är faktiskt vi värda! Ha det bra där ute och hålla alla era tummar för oss att allt går bra och att vi får en ny familjemedlem som stannar hos oss och som vi kan njuta av i fulla drag utan att behöva få massor av bakslag!