Första helgen ensam sen Livia gick bort

Nu har Jonas åkt iväg för Vasaloppet på söndag. Jag och Ella ska vara ensamma till på måndag (nja, inte riktigt för min mamma ska vara här hos pss i vart fall en natt har hon och Ella bestämt. Vi ska försöka att mysa till det som vi gjorde förra året Jonas var och körde Vasaloppet, nämligen genom att göra blåbärssoppa och scones till tv-sändning på söndag.) Känns lite konstigt att Jonas åker iväg. Det är trots allt så att vi är varandras ventiler för att prata om allt fruktansvärt som hänt oss. Jag vet att Jonas varit oroligt för att åka iväg just av den anledningen, att han är borta och kanske inte har någon att prata med om det som dyker upp i huvudet som rör vår lilla Livia. Jag hoppas att det kommer att gå bra för honom i vart fall, vilket jag också tror att det kommer att göra! Hade Vasaloppet varit för två månader sedan så tror jag inte att han hade fixat att åka, men vi blir starkare för varje dag (även om det långt ifrån alltid känns så).

Jag har varit på arbetet ganska så många gånger nu. Det går bra, mycket bättre än jag trodde. Jag har haft sådan tur som fick göra en omstart på jobbfronten, annars hade allt varit så mycket jobbigare. Jag känner ju att även om jag är nervös så är det med glädje och spänning som jag åker till jobbet. Hoppas att det ska fortsätta på den inslagna vägen! Jag har ju i vart fall lovat att ge mig själv en riktig chans att trivas igen även om jag såklart önskar att jag skulle vara hemma och vara föräldraledig istället!

Härligt det är med den vårluften som är ute just nu! På din lilla fina grav (den är faktiskt inte så fin nu när det fortfarande ligger kvar gammal smutsig snö och din lilla björn av mossa som står där som inte ser så mycket ut för världen längre). Men jag har gjort en jättefin krans till dig Livia som bara väntar på att snön ska försvinna så att det kan få komma ut och förgylla din lilla plats. Sen i vår kommer ju din sten också och det ska bli skönt när inte platsen är provisorisk längre! Nu, sen jag börjat arbeta är jag inte på graven varje dag längre, tiden räcker liksom inte till riktigt. Detta ger mig dåligt samvete, även att jag lovat mig själv att inte få det. Mamma och jag gick tillsammans till graven igår. Då hörde jag på henne att hon känner likadant. Mamma är vid graven varje dag och pratar lite med dig Livia. Nu har hon varit lite dålig i ett par dagar och inte kunnat komma till dig, hon hade också dåligt samvete över det. Varför ska man vara så hård mot sig själv!! Jag har ju dig lilla Livia i mina tankar nästa hela tiden, och likväl ska jag försöka att skuldsätta mig för att jag inte gör tillräckligt. Jag älskar dig lilla gumman! Och jag vet ju att du inte vill ha en mamma som går och hälsar på dig på grund av dåligt samvete, du vill ju ha en mamma som lever livet och har med dig i tanken lagom mycket! Men det är så svårt.....