Jag har under några dagar haft en tanke som kommer åter och åter! Jag undrar varför knappt ingen nämner min lilla Livia? Gör de i omgivningen så för att vi ska "slippa" minnas, för att de tror att vi ska bli ledsna? Jag vill inte slippa minnas. Livia kommer alltid att vara en stor del av mitt liv, hon kommer alltid att vara min längtan!
Den enda som jag verklingen pratar med om Livia är min mamma, bortsett från Jonas då! Jag är ju rätt så säker på att de runt omkring inte har glömt min lilla fina tjej. Men varför kan man inte till exempel säga att "idag skulle Livia ha varit åtta månader" eller "hur känns det nu, vilka är dina starkaste minnen från Livia" eller ännu hellre berätta för mig vad de minns av Livia eller på vilket sätt Livia upptar deras tanker numera. För som sagt, jag tror inte att hon är bortglömd. Det är vi som är bortglömda! Det är bortglömt att vi kanske önskar, vill och behöver prata om vår lilla skatt.
8 kommentarer:
Tack för din kommentar på min blogg!
Och jag känner igen det där, med att känna att barnen/barnet är bortglömt, eller att man själv kanske är bortglömd. Men som du skriver så är nog inte din dotter bortglömd, det är nog bara det att människor inte vet hur de ska förhålla sig till någon som miste barn.
Och ang. gravstenar där, om vi nu bestämmer oss för att ha en gravsten (min sambo är väl lite mer tveksam till att ha en grav än vad jag är) så ska vi kolla med prästen vi har (som vi fått mycket hjälp och stöd från) om hon kan hjälpa oss att kolla hur vi skulle kunna få in våra döttrar på något sätt vid graven... För på något sätt känns det konstigt om vi inte kan få ha deras namn där också....
Och TACK för att du tycker att kortet på oss är fint :)
Jag instämmer. Ingen i min omgivning pratar om vår Nora. Det är inte så att jag behöver prata om henne jämt och ständigt men om hon skulle nämnas någon gång skulle kännas bra. Jag tror att det beror på att när "alla andra" tänker på ert barn så tänker de på hur jobbigt det var när det hände och att deras tankar handlar om så mycket sorg. De har inte "behövt" sörja och bearbeta på samma sätt som vi som är föräldrar till ett dött barn. Vi som är föräldrar minns vårt barn på ett vacker och fint sätt. Det jobbiga har vi tagit oss igenom. Det är inte svårt eller jobbigt att tänka på vårt barn utan det är glädje och värme att tänka på det barn som inte finns hos oss. Men det tror jag de flesta i omgivningen inte vet och inte förstår.
Kram
Jag känner också igen känslan och tanken. Ofta kan jag komma på att det gått en hel dag utan att jag hört eller sagt hans namn. Då säger jag det högt för mig själv några gånger; Winston, Winston, Winston.
Det är hemskt när det känns som om ens barn är så långt bort för alla andra. Det gör det svårare (tycker iaf jag) att hålla honom nära och minnas/känna att det underbara var verkligt.
KRAM
För mig är ingen av er bortglömda! Jag tänker på er titt som tätt. Och ofta tänker jag att du och Livia fått upp mina ögon för hur fin familj jag har. Att jag inte ska ta den för givet. För det vill jag säga tack (även om det känns otroligt malplacerat att göra det)!
Livia är definitivt inte bortglömd! Inte för mig.
Hej, nu har jag hittat hit! Först vill jag tacka för dina kommentarer på min blogg. Och sen tycker jag din blogg är så bra! Jag förstår din känsla om att känna sig bortglömd, eller att folk inte vill prata om er dotter. Samma känner jag. Men har några få som pratar om vår Ängel med oss! Kram
Hej Hannah, och tack för kommentaren på Fridas blogg.
Vilken fin sida du har gjort och vad bra du beskriver dina känslor. Jag har, såklart, gråtit floder och sitter nu och snörvlar. Jag är så ledsen att Livia gick bort.
Jag känner mig lyckligt lottad för att vi ändå har haft tur. Och jag tackar för att du önskar oss lycka till och för att du tog dig tid att kommentera.
Och jag hoppas, hoppas, hoppas att de runt omkring dig börjar våga prata om Livia igen. Att de förstår att du vill det, att det är helt okej och till och med det du vill.
Jag märker att vissa i min närhet har svårt att prata om Fridas problem. Man vill bara höra "det är så bra så" och sen är det inget mer med det.
Jag är glad att du verkar ha en livskamrat som du kan prata med och lyssna på. Och jag är glad att du har finaste Ella.
Massa massa kramar
Anna (Fridas mamma)
Men nä, det är mycket ni ska tampas med. Fy alltså. Så orättvist. Men om det är till någon tröst så tänker jag väldigt ofta på er fina lilla loppa. Dagen då jag ska träffa mitt medium närmar sig och jag funderar mycket på vem från andra sidan som jag kommer att få kontakt med. Jag är så övertygad om att det finns ett liv efter detta och att ni får träffa er fina Livia igen.
Ja, jag vet Sussie! Och det värmer! När inte de som borde vara närmast ens kan säga något?! Man slutar aldrig att förundras! Känns som vi varit så tydliga med vad vi önskar, men det går liksom inte.... Jaja, det är såklart inte så farligt nu när allt börjar återgå till det normala, men jag undrar om jag någonsin kommer kunna förlåta de människor som svek när jag/vi som mest behövde dem! Jag hoppas jag ska kunna, men dessvärre tvivlar jag ofta!!
Spännande med din mediumträff, du måste berätta massor för mig sedan! Skulle ljuga om jag sa att jag inte funderar på något likanande. Jag som alltid sagt att jag inte tror på hokuspokus, men jag vill så gärna att det skulle gå. Fast då blir det väl som du säger, skulle det fungera så måste nog Jonas skola om sig. För då måste jag ha direktkontakt hela tiden tror jag! :-)
Skicka en kommentar