Det viktigaste mötet

Jag sitter här och lyssnar på sånger som jag lyssnade på, dag som natt, precis efter att du så hastigt lämnade oss. Dessa sånger påminner så mycket om dig, eller egentligen påminner den om den totala hopplöshet och förtvivlan som jag kände de allra första veckorna. Det är smärtsamt att överhuvudtaget tänka på den tiden. Jag undrar om det alltid kommer att vara så eller om känslorna kring den tiden kommer blekna.

Allt känns så overkligt! Har jag verkligen hållt dig i mina armar, har du verkligen funnits och varit min?? Vi, jag och Jonas, pratade om detta idag, det viktigaste mötet!! De flesta kanske har svårt att bestämma vilket som är det viktigaste mötet i livet. Men jag vet, mitt viktigaste möte var med dig Livia. Här är jag faktiskt inte rädd för att rangordna. Mötet med dig Livia var viktigare än mötet med Jonas eller med Ella. Varför jag är så säker är för att det var så kort. Mitt viktigaste möte var kort och det var med dig Livia. Varje liten sekund är så  mycket värd eftersom jag fick så få med dig, mitt lilla hjärta! Min söta lilla tjej, vad jag saknar dig!!

Idag har jag återigen blivit tydligt påmind om att jag inte är i form, att livet känns tungt just nu och att kroppen inte alls är med mig. Jag har fixat hela dagen, dels med att återställa köksgolvet och allt som det innebär sedan vi fick en vattenläcka. Vi har jobbat hårt eftersom Ella ska ha både vuxen- och barnkalas i helgen. Det blev faktiskt jättebra, mycket bättre än jag vågat hoppas på med tanke att vi fått leka plockepinn med de golvbitar som vi har (golvet hade utgått och gick inte att köpa). Efter det har jag, mamma och Ella varit och handlat för kalasen. Orken tog helt slut, har nog nästan aldrig varit så trött. Enligt mamma syntes det också, hon sa att jag var kritvit i ansiktet och jag kände mig svimfärdig. Tack mamma och Ella för er hjälp idag. Mamma, jag förstår inte var du får all din kraft ifrån, jag önskar att jag hade hälften. Tur för mig att jag har dig!