Ja, jag har ju mått lite fram och tillbaka under några veckor nu. De senaste dagarna har jag bara känt mig konstig. Tankarna far fram och tillbaka. Jag har liksom väntat på att det ska HÄNDA något, vad vet jag inte riktigt. Men jag har liksom inte känt igen känslan. Jag har inte varit ledsen, inte arg, inte speciellt sorgsen, inte glad. Jag har liksom bara existerat! Men ingen har hänt. Känner mig på något vis lugn och det är en skön känsla.
Kanske är det att jag nu ska börja jobba igen. Det kanske är bra. Jag slipper i vart fall oroa mig för "att börja jobba", för nu har jag liksom börjat. Jag har fått ett varmt bemötande och ett eget nytt kontor. Jag hoppas verkligen att det ska bli bra, jag ska verkligen ge det en ärlig chans och göra mitt bästa både arbetsmässigt men också för att trivas med min nya vardag. Jag ska försöka att ta en dag, en vecka i taget.
Igår var jag hos en nära vän. Vi pratade mycket om att leva i nuet, och jag ska verkligen försöka. Idag har jag lekt med Ella och försökt att BARA leka med Ella, inte springa runt och göra hundra andra saker samtidigt (till och med att jag var i leken i tanken hela tiden, istället för att tänka på allt annat). Har ni hört den där låten "Spring inte så fort pappa"?? Undrar varför vi gör så? Vi vill ju vara med våra barn och vi tycker de är det viktigaste i livet och ändå är vi inte närvarande utan bara rusar på för att tillfredställa alla andra behov som många gånger är rätt oviktiga!!!
1 kommentar:
Ja,visst är det svårt att bara vara i nuet. Tänker ofta att "imorgon ska jag bara mysa och njuta av Malte hela dagen", men sen blir det tyvärr sällan så, en massa andra tråkiga måsten kommer emellan :-/ Kramar
Skicka en kommentar