Skidsemester=välbehövligt och skönt Kroppen=kollaps

Nu är vi hemkomna från en helt underbar vecka i fjällen. Det har varit så skönt att komma iväg. Jag trodde innan att det skulle vara jobbigt att vara borta från graven och att umgås så tätt tillsammans med andra, men det har verkligen varit superskönt!!! Välbehövligt!!! Jag skulle velat ha stannat ett par veckor till för så bra som jag mått av frisk fjällluft och sköna åk i backen har jag nog aldrig gjort tidigare under en semestervecka!!

Jag behövde/behöver nog också ett break från allt. Jag tycker i och för sig att jag varit mycket gladare på sistone och att jag kunnat fungera mycket bättre på många vis. MEN DET SORGLIGA är att kroppen inte tycker detsamma. Den har lagt av och kollapsat på flera olika sätt, vilket känns jättejobbigt. Jag får, ibland flera gånger om dagen, hettningar i kroppen och blir alldeles knallröd i ansiktet. Det rushar i kroppen och hjärtat bankar som bara den. Mensen har upphört (och jag är inte gravid). Jag sover dåligt på nätterna och kan ligga och fundera i flera timmar. Jag som brukar sova åtta timmar per natt, kan kanske skrapa ihop dessa timmar på tre nätter som läget är just nu!

När man är i akut sorg vet man ju att man ska försöka att prata om sina problem. Man ska ta i problemet istället för att bara låta tiden gå. Man ska försöka att komma ut i friska luften och så vidare. Men vad ska man göra när man tycker att det känns mycket lättare och bättre i sinnet, det känns som att man verkligen är på väg tillbaka. MEN KROPPEN TYCKER NÅGOT ANNAT! Jag vet inte vad jag ska göra???? Psykologen gav mig tipset att försöka med mindfulness och att skriva ned vad som är jobbigt och försöka att bocka av och analysera vad som EGENTLIGEN är det jobbiga. Jag måste försöka att ge det en chans men jag känner mig väldigt orolig för detta. Jag vill kunna lita på min egen kropp!!!!