- Vi känner flertalet av de som var på dopet väl eller till och med väldigt väl. Ändå visste jag att vi inte kunde räkna med något stöd idag. Jag visste redan innan att knappt någon skulle komma fram och fråga hur det gick och om det var ok och så vidare.
- Dessutom var det flera som var på dopet som borde ha varit på Livias begravning. Varför kom de inte?? Känner man bara vid varandra när det är glatt???
- Jag är sårad över att vi inte blev tillfrågade om vi kunde vara gudföräldrar. Jag är rätt säker på att vi skulle ha varit det om inte lilla Livia gått bort.
Hur gick det nu då???
Sammanfattningsvis: PISSDÅLIGT!!!
Jag började stortjuta nästan direkt efter vi kommit till församlingshemmet (pinsamt som bara den!!!!!!!). Jag sprang ut ur församlingshemmet, men var liksom tvungen att passera nästan alla. Några av de som BORDE stå oss närmaste av alla, såg mig storgråta, men inte fick jag något stöd för det. Inte en fråga på hela dagen utan de undvek mig istället (jag lyckades till sist samla mig och fick sedan gå omkring rödgråten i församlingshemmet). De som inte kom på Livias begravning men som behagade vara på dopet kom inte ens fram och sa "hej". De är ingifta släktingar men har inte hört av sig en enda gång sedan Livia dog.
Jag hade bestämt mig för att ifrågasätta de som inte kom på Livias begravning, för att förhoppningsvis få en anledning som jag ändå kunde känna var ok (vad det nu skulle vara) men jag förmådde mig inte (jag brukar inte ha svårt att säga vad jag tycker men det gick bara inte att gå fram och fråga och eftersom de inte ens kom fram och sa "hej" så blev det inget utrett i den frågan). J var i vart fall snäll!! Hon kom fram och frågade hur det var och en liten klapp på axeln var det lilla jag behövde för att kunna samla mig och vara kvar på dopet.
Jag hoppas att de som var på dopet förstod hur det kändes för oss idag och att de förstod hur mycket det krävdes att överhuvudtaget ta sig dit. Och jag är faktiskt rätt säker på att de hade koll på detta. Men jag undrar om ni förstår hur annorlunda allt antagligen blivit idag och ni bara frågat innan hur det kändes, om ni satt er vid oss vid middagen och prata lite eller om ni sagt några vänliga ord. Om ni bara hade visat lite medkänsla, förståelse för att vi kände att det var en jobbig situation idag så tror jag faktiskt inte att jag hade brutit ihop.
Med detsamma efter dopet åkte vi hem till min pappa. En lång kram och ett varmt samtal om vad som hänt under dagen var allt som behövdes för att känna ett lugn igen. Efter det åkte jag vidare hem till mamma och samma sak hände där. Tänk vad lite värme, omtanke, frågor och medkänsla kan vara helande! TACK MAMMA OCH PAPPA FÖR ATT NI FINNS!!! Var skulle vi vara om det inte vore för er. Ni får oss att orka genom att ge oss så mycket trygghet, värme och förståelse.
Jaja, för att se allt från den ljusa sidan. Det var supertufft idag och vi fick verkligen känna på ordspråket "Ensam är stark" (även om jag inte kände mig speciellt stark idag). Jag tror att det som hände idag gjorde mig starkare. Nästa gång kommer jag nog att klara det bättre!!!
7 kommentarer:
Men. Helt mållös. Hur kan vuxna (för det antar jag att de flesta var) vara sååååå känslokalla eller rädda för att konfrontera det jobbiga?! Dessutom åligger det ju vuxna och inte barn att stötta och vissa empati... Men ja, du förstår vad jag menar! Det låter som att det skulle vara bra för dig/er att prata med de som ni inte hört något från för att kunna få ro i själen på den fronten. Annars kommer ni ju lägga så mycket energi på detta "onödiga".
Stora styrkekramar till er
Men hu! När du berättade om dina farhågor inför dopet trodde jag faktiskt inte att de skulle besannas... Inte kan man tänka sig att folk som ni har (hade) så god relation med så att ni hade räknat med dem på begravningen valde att inte ens ta kontakt med er på dopet!!?
Lova att ni inte börja tro/tänka att någon gör sån´t av "elakhet", för att de inte bryr sig eller så. Det är lätt att tänka så, men som Sussie sa, det stjäl bara er energi. Ett råd är att försöka tänka att de har problem med sig själva, de vågar inte konfrontera er, de är rädda för känslor och kommer troligen inte att våga prata med er förrän de tror att ni inte längre är lika sårbara och att ni inte kommer att visa några "otäcka" känsloyttringar.
De inser säkert att de har gjort bort sig som inte hörde av sig när de BORDE, de kanske var rädda och sköt upp det gång på gång eller tänkte att de skulle prata med er om de mötte er på stan eller nå´t. -Och alltefterson tiden går så tänker de troligen att det bästa är att fortsätta undvika er så länge som möjligt -tills det har "gått över"...
När några av dessa personer mötte er nu vågade de väl inte gå fram (allt de såg var nog -Hjälp! Jag har gjort bort mig! -Hjälp! Hur reagerar de om jag går fram nu? -Hjälp! Jag ser en känsloyttring! JAG BLIR SÅ RÄDD RÄDD RÄDD) men troligen insåg de inte att de var rädda utan skyddade sig själva genom att säga ungefär: "oj, så dåligt de/hon mår, de behöver nog vara ifred". FÖRHOPPNINGSVIS så tänkte någon att han/hon ska ta kontakt med er "en annan dag, när ni orkar bättre" (och när jag har själv har samlat mod och kraft). Jag tror inte att jag är helt fel ute faktiskt, folk tänker så konstigt...
Hoppas nu att ni klarar att släppa tankarna på dopet och istället passa på att klappa er på axlarna för att NI GICK FAKTISKT DIT OCH STANNADE KVAR! En tapperhetsmedalj till Jonas och Hanna -Och Ella som "visst tycker om bebisar" (tack och lov). MÅNGA MÅNGA KRAMAR
Åh vad jag önskar att omvärlden inte vore så rädd. Jag hoppas och tror verkligen att anledningen till att ingen kom fram till er idag var att de skäms, ingen ursäkt jag vet men skämmas är verkligen vad de borde göra. Det är sorgligt att säga de men jag är inte så förvånad trots allt. Vi har ju pratat mycket så du vet att de flesta av oss som råkat ut för tragedier i livet märker tydligt vilka man kan räkna med och vilka man inte kan räkna med. Det är bara extra sorgligt att man får veta det när livet är som tuffast. Jag är glad över att J visade dig den sympati som så många andra inte kunde.
En stor eloge till er som ändå gick dit!! säg inte att de gick piss dåligt, för det var ju inte konstigt att du blev ledsen - tvärtom. Efter Leos död avböjde vi alla former av inbjudningar däribland dop inbjudningar. Så sträck på dig! Va stolt! För du klarade av något som verkligen kostade på idag vilket jag hoppas att de ynkryggar som vände bort sig idag är medvetna om.
Kram
Ja du Hanna, möjligen blir du starkare av allt som händer omkring dig men det är ju ingen tillräcklig tröst när det är som j-ligast och man mår som sämst!
Jag önskar att du får vara med om något bra, något som gör att det känns lite lättare. Som om den där uppförsbacken som ni kämpar så tappert i planar ut om så bara för en kort stund så det blir lite lättare att fortsätta till toppen.
Jag tycker att du är fantastisk!
Ta hand om er
Nu är första gången jag är inne o läser på din blogg, var inne för länge sedan o då var det en låst blogg (var nog Brorssons familjeblogg) o man behövde ett lösenord.
Du skriver så fint, du har verkligen förmågan att sätta rätta orden till hur du känner.
Jag tror att det handlar om en rädsla, för man vet inte hur ni vill bli bemötta eller om ni vill bli bemötta. Därför är det så jätte bra attt du skriver hur du tycker o tänker, för alla fungerar så olika i sorg. Jag vet en man som förlorat sin fru som inte ens vill ha frågan hur det är, kanske för att han hela tiden blir ännu mer påmind om hur dåligt han egentligen mår när han försöker kämpa på, försöker leva.
Jag känner att man är rädd att tränga sig på, för att man inte tror sig ha ngt ni behöver. Har inte ens barn själv, jag tänker att ni tar stöd av dom som ni verkligen känner att ni vill ha det av, o som kanske har mer erfarenhet av liknande situationer.
Jag har så mkt medlidande för er o det tror att alla har, men man vill ju inte tynga er med den (hoppas du förstår vad jag menar), man har inte ngt konstruktivt att komma med.
Jag hoppas vi ses snart Hannah, tänker på er..
Vilken bra, ärlig ,rak och avskalad blogg du har!Visst blir man många gånger förvånad över hur folk reagerar - och inte reagerar...
Ofta när folk "inte vågar" prata med en när något hemskt har hänt, är jag ganska säker på att det beror på deras egen rädsla att säga fel saker, eller att de inte vill väcka "jobbiga" känslor, eller lägga sej i. (Precis som om det jobbiga försvinner då...) Men för just den personen försvinner ju det jobbiga genom att inte ta upp det.
Ja, det är mycket man inte förstår sig på, men man önskar ju att det vore lättare för alla att våga fråga varandra hur man mår - och att sedan vara beredd att lyssna på svaret.
Bra gjort av er idag att gå på dopet, och att stanna kvar där, trots allt.
Kramar!
Hannah, känner så väl igen detta. Att de som man trodde sig känna, de som "borde" inte finns där vid sidan när man behöver. Har upplevt liknande. Jag vet det gör ont, ont,ont. Jag vet heller inte vad det är som gör att en del blir förlamade av närståendes/vänners sorg, smärta, ångest. Jag vill bara skicka dig styrkekramar. Och jag vet att det finns ingen väg runt det svarta, bara genom det. På på vägen genom så håll dina älskade hårt i handen. kram. Malin Löwe (WiN)
Skicka en kommentar