Jag kände mig laddad men ÅÅÅHHHH så liten jag blev i bilen till jobbet!! Jag har inte gråtit på flera dagar men i bilen rann tårarna!! Konstigt egentligen, det är ju inte precis så att jag varit mobbad på min arbetsplats! Livias bortgång har egentligen ingenting med mitt arbete att göra. Men jag förstår också varför jag grät. Anledningarna är två.
- Jag skulle inte gå tillbaka till mitt arbete förrän om ett år!! Jag skulle vara hemma med min underbara Livia istället för att sitta på min kontorsstol under 2011!!!!
- De flesta på mitt arbete har jag inte haft någon kontakt med under hela den tiden jag varit hemma. Är till och med faktistiskt så att några från min lilla avdelning på sju personer inte hört av sig en enda gång sedan Livia dog, inte med ett kort, ett sms eller telefinsamtal (besviken)! Så det var superjobbigt att möta upp och berätta vad som hänt.
Ändå måste jag säga att det gick bra, efter att jag berättat för ett par personer gick det av bara farten. Stod och pratade länge med några som jag inte alls tänkt mig prata med om allt som hänt. Sen var det såklart några som jag verkligen tänkt prata med, som inte ville låtsas om vad jag gått igenom.
När jag åkte från jobbet kände jag trots allt att jag vill tillbaka, jag ska försöka att åka ut ett par gånger i nästa vecka också. Varje gång kommer att göra mig starkare...
4 kommentarer:
Härligt att höra, att du varit ute på jobbet, jag är ledig på måndag men annars är jag där om du känner för att titta in och säga hej så vet du var jag finns.
Tycker du är stark och stolt som orkar åka dit, men är kanske en del i läkeprocessen jag ser iallafall fram emot att se dig där igen!
Kram på dig och din härliga familj!
/Maja-Lotta
Jag vet hur du har känt inför att komma tillbaka till jobbet, men du ska veta att det var väldigt roligt att ha dig här ... har varit så himla tomt utan dig. Så nu ser jag fram emot att se dig här på jobbet allt oftare!
Kram kram ...
Jag känner igen mig i dina tankar och funderingar… Fortfarande kan det vara jobbigt emellanåt och tror att det kommer att vara så fram till årsdagen… Finns dock en skillnad, då många från jobbet verkligen hörde av sig – både från mitt gamla och mitt nya jobb. Min chef ringde också och frågade om hur jag ville att personalen skulle få reda på det som hänt. Det var då jag satte mig ner och författade mitt brev. Jag ville att det skulle komma från mig och inte från honom och för då fick alla samma information. Känner även igen det med att man pratar mer med de som man minst anade att man skulle göra och mindre med de som man trodde att man skulle prata mer med. Är det inte lite konstigt? Det här har varit genomgående både bland vänner, kollegor och släkten. Jag vill gratulera dig till ditt första steg och ger dig rådet att ”boka upp” en till träff. Det tar nämligen emot att göra något aktivt, så var det för mig i alla fall. För mig var det att mina kollegor ringde och ville att jag skulle komma, det gjorde det hela lite lättare. Hade nog annars dröjt mycket längre för mig tror jag. Kram till dig och dina kära!
Hej Hannah!
Jag har funderat på en sak. Du skrev i ett tidigare inlägg som du skrev idag, att Livia och arbetet inte hade något gemensammt eller med varandra att göra. Det har de. De har dej gemensammt<3
Skicka en kommentar