Usch, det är faktiskt inte bra nu

Ja, som jag känt så är jag nog på väg ner i ett lite mörkare hål igen. Jag har väntat att detta skulle komma under nästan en månads tid och började känna nedstämdheten för några dagar sedan. I vanliga fall när jag känner tendens att bli deppig brukar jag försöka att hitta på roliga saker, prata med nära och kära och så vidare för att ta mig ur deppigheten så snabbt som möjligt. Men jag tror inte att det är rätt väg att gå efter ett barns bortgång. Jag tror inte på att förtränga eller att låtsas om som om det inte hänt. Jag tror att sådant bara slår tillbaka i det långa loppet. I vart fall när det hänt något så fruktansvärt som det gjort för oss. Är det mindre saker så kanske man ska försöka att se det positiva och så vidare för att inte gräva ner sig, man behöver ju inte göra problem större än vad de redan är.

Jag har känt mig gråtmild i flera dagar och idag när jag var hos psykologen var det som att öppna en stängd kista med alla minnen, all sorg och längtan. Jag vet precis vad det var psykologen sa som gjorde att locket öppnade sig, hon sa "det är jobbigt när man ska ta ett sista farväl och acceptera att livet går vidare".

JAG VILL INTE TA FARVÄL AV DIG LIVIA!