Träffa läkare i Lund och kompisar

I morgon åker vi till Lund för att träffa ansvariga läkare till Livia. Vi ska prata om det hjärtfel som upptäcktes först efter att Livia dött vid obduktionen. Jag känner att det kommer att bli jobbigt. Det är tankarna på Lund-tiden och givetvis att se lilla Livia död som jag har mest svårt med.

Att behöva se sitt barn död, inte närvarande längre utan bara ett skal av det som varit, borde ingen människa behöva göra. Samtidigt är det ju väldigt bra tydligen, för sorgen, att se döden för att förstå att den verkligen kommit, för att kunna ta in det obegripliga. Men vad jag menar är att BARN SKA INTE DÖ FÖRE SINA FÖRÄLDRAR! Vi var ju givetvis med när Livia dog men vi har vid flera tillfällen veckan efter det också varit på barhuset för att verkligen förstå och det är inte lätt.

Men imorgon är det alltså dags för att åka till Lund. Det ska både bli skönt men också väldigt jobbigt. Jag har alltid tyckt att just minnena från Lund har varit jobbigast, även om det nuförtiden går att tänka. I början var det såååå smärtsamt!! Jag tror att det beror på att jag känner en känsla av "onödighet", vi kämpade så mycket och det var så mycket oro och smärta nere i Lund, men vi klarade det. Men sen känns det så onödigt att kämpa så hårt och mycket för att sedan inte få "tillbaka" något. Visst, jag skulle göra om det hundra gånger till för att få ta hem Livia i de få månader som vi fick, men jag vill ha mer än några få månader.

JAG VILL HA DIG HÄR LIVIA, JAG VILL ATT ALLT KÄMPANDE SKULLE RESULTERA I ATT VI FICK VARA TILLVAMMANS OCH LÄRA KÄNNA VARANDRA MER!!

Hela familjen ska åka så vi ska besöka de olika avdelningarna som vi var inlagda på, träffa läkare, besöka Ronalds-huset som vi bodde på och gå till Barnintensiven där Livia låg mestadels av tiden. Vi ska också gå till lekterapin som Ella spenderade många och långa timmar på i Lund. Undrar så vad läkaren kommer säga, det är ju faktiskt så att Livia dog i ett fel som sjukvården hade missat att se....

Efter vi varit i Lund ska vi till några kompisar i Ystad i ett par dagar och hälsa på. Det ska bli roligt men också lite nervöst. Det är ytterligare något som vi inte gjort sedan Livia dött, att spendera så mycket tid tillsammans med kompisar och att även bo över. Och i och med det kanske vi inte kommer kunna vara i tanken tillsamman med Livia på samma sätt som vi brukar. Vi kommer heller inte kunna gå till graven på ett par dagar, vilket också blir en ny upplevelse. Men det ska också bli trevligt och de är säkert ett par av de kompisar som det är lättast att ändå prova detta på (eller tillsammans med eller vad man nu säger), jag tror att de både förstår och kan prata om det som varit och då blir allt SÅÅÅÅ mycket lättare! Hoppas i vart fall att även denna milstolpe ska gå bra!!