Jag har funderat över en sak en längre tid. Vi har vid flertalet tillfällen hört att vi förändrats så mycket. Och visst det har vi säkert, men faktiskt mindre än vad jag först trodde.
En sak som har och kanske fortfarande är en stor skillnad är orken. Jag har inte orkat någonting när jag tänker efter. Jag är rätt estetisk av mig och tycker om att fixa och dona med pyssel och projekt här hemma. Något jag inte gjort sedan Livia dog, förrän för ett par månader sedan. Och vad roligt det är, jag har gjort om nästan hela vår bottenvåning men massor av roliga projekt som att måla massor av möbler, sätta upp skärmvägg, byggt sänggavel, möblerat om och gjort jättefina klädträd i hallen. Vi har också SJÄLVA börjat orka att ta initiativ till att bjuda hem vänner på middag, vilket bara var en stoooor belastning innan (laga mat till många,ähhhh det har jag verkligen inte orkat).
Men vad är det som säger att det är vi som förändrat så mycket?? Jag tycker att det är vääääldigt många i omgivningen som har förändrats och det är svårt att tackla. Vi blir inte medbjudna på saker längre till exempel. Varför det månne? Jag tror själv det beror på att vi delvis sagt nej många gånger sedan Livia dog men också på grund av att andra TROR att vi inte vill sådant längre. Vem är det då som förändrats? Då är det ju vännerna som förändrat sitt förhållningssätt till oss! Jag hade uppskattat om fler ORKAT hålla kontakten och hålla ut och dragit med oss eller bara varit med oss även om vi var svintråkiga. Jag hade också uppskattat om fler gett oss trygghet när vi skulle prova att till exempel gå på festival eller på ställen där det är stora ansamlingar med folk, något av det som varit jobbigast. Vi har känt oss så uttittade och studerade och vid dessa tillfällen har det märkts ännu mer hur rädda vissa varit för oss och gjort stora svängar för att att slippa träffa oss. Då hade vi behövt er, vänner, er trygghet för att våga. Jag kände det senast igår på Ellas forbollsträning när det är 40-60 barn och minst lika många föräldrar, det är jobbigt, det känns faktiskt fortfarande jobbigt. Och redan nu har jag börjat fundera över om jag ska gå på Latitud eller hamnfestivalen i år, vågar jag det eller blir det jobbigare än det blir roligt (jag älskade ju sådant här förut)?
Sen är det många man möter som fortfarande gör allt för att slippa möta oss, hur roligt är det? Är det vi som förändrats då också eller är det också andra människors förhållningssätt till oss som förändrats?
Väldigt många kan inte prata med oss på ett vanligt avslappnat sätt. Man kan inte säga vad man vill eller göra vad man vill mot oss utan ska konstla till allt.
Det är såklart jobbigt för er som har sååå jobbigt att möta upp och gör allt sååå stort och svårt, men tänk på att detta är vääääldigt jobbigt för oss också. Vi har inte bett att vår dotter ska dö och dessutom bli behandlade som att vi gjort något fel.
Vissa släktingar och vänner kan fortfarande inte nämna Livias namn eller fråga hur det går. Vi lever med Livias död varje dag, men det gör sällan sådär väldigt ont längre, det har blivit vår vardag. Men att ni dessutom försvann var nog inget vi räknade med.
Sen vill jag bara skriva att det finns ju också många som verkligen varit fantastiska, vissa nya bekantskaper som jag kommer vara evigt tacksam emot men också gamla vänner och släktingar om varit helt underbara och som verkligen har visat på mod och ork att hjälpa oss att komma vidare och läka.
Det vore roligt om andra, både sådana som förlorat barn men också ni på andra sidan gav kommentarer på detta för jag undrar mycket om andra varit med om samma och om ni på andra sidan kan förstå att det inte bara är vi som förändrats utan även ni!
