torsdag 16 augusti 2012

Elisia är här men Livia fattas fortfarande

Jag upplever att många tror att jag är såååå lycklig nu när Elisia har kommit. Och visst är jag det, läkare sa till mig för lite över ett år sedan att de inte trodde jag skulle kunna få fler barn på grund av att min kropp var så sjuk av reumatismen, så visst är jag glad, otroligt glad, att jag fick min fina Elisia.

Dessutom är jag glad att vi är tillbaka där vi skulle ha varit för två år sedan. Drömmen var, innan Livia föddes, att familjen skulle bestå av två barn, vi skulle ha en mysig sommar tillsammans, jag skulle vara föräldraledig, VI SKULLE HA ETT LIV TILLSAMMANS - JAG, JONAS, ELLA OCH DEN NYA BEBISEN. Nu blev inte den nya bebisen Livia utan den nya bebisen blev Elisia och drömmen blev/blir förhoppningsvis sann ganska precis två år senare.

Så, JA jag är jätteglad, på vissa sätt kanske gladare än många andra nyblivna mammor just på grund av att jag vet att livet är så skört. Men på vissa sätt är jag säkert också mindre glad! Jag saknar min Livia mycket, Elisia påminner mig om min fina Livia.

Och jag hoppas att de runt omkring förstår att bara för att vi har fått Elisia så gör inte det saknaden efter Livia mindre, en ny bebis har vi fått men inte en ny Livia. Vi saknar och längtar fortfarande varje dag och vi vill hålla Livias minne levande. Livia fanns här och om det på något sätt ska finnas en mening med det som hände så ska vi vart fall minnas henne och all den glädje och livserfarenhet som hon gett oss. Jag vill och önskar att jag kunde kräva av omgivningen att de tillät oss och faktiskt hjälpe oss att hålla hennes minne vid liv.