torsdag 28 juli 2011

En onsdag i Syrenhagen....

Tack så mycket för era fina kommentarer om min farfar, det värmde! Det går bra, mycket bättre än jag trott att det skulle göra. Jag var inte så orolig för egen del men för min pappa och hans syskon. De har stått varandra så otroligt nära och jag har fasat för denna dag, för hur de ska klara av förlusten av sin pappa och tillika bästa vän!

Igår hade vi gamla vänner här på middag. Vi hade supermysigt! Det var så länge sedan jag kunde koppla av så i flera timmar och bara ha det glättigt!! (Jag blev till och med onykter, vilket jag inte varit på ett par år!!) Jag ska verkligen försöka att komma tillbaka till gamla vänner, att orka föreslå en träff, att inte bara hänga på utan själv ge bränsle till vänskapen igen!!!!

fredag 22 juli 2011

Igår kväll tog min farfar sitt sista andetag

Är så mycket som jag vill skriva men det är så svårt att sätta ord som gör en gammal person rättvis, en person som funnits där hela mitt liv. Vad man än skriver så blir det inte rättvist eller tillräckligt. Men igår drog min farfar sitt sista andetag. Jag är tacksam att han slapp att lida längre och jag är samtidigt också tacksam för att han trots allt stannade här så länge som han gjorde och orkade genomlida den tid som han gjorde. Just för att hans tre fina barn skulle få tid att vänja sig vid att deras fina far som de spenderat så mycket tid tillsammans med inte skulle leva så länge till. 

Vi har varit på semester, jag, mannen och dottern tillsammans med just min pappa. Så vi var där när pappa fick samtalet och vi har hunnit prata massor om det som hänt, vilket känns jätteskönt! Nu hoppas jag att det kommer att bli ett fint sista farväl och att vi kan hålla farfar levande i minnet!


Tack farfar för den tid som vi fick och vila i frid! 

onsdag 13 juli 2011

Tack för fina kommentarer

Egentligen vill jag bara tacka för era fina kommentarer! Jag skriver så ofta vilka jag känner sådan tacksamhet emot efter allt som hänt, men jag glömmer faktiskt ofta bort er! FÖRLÅT!! Bloggen har varit min ventil!!  Den har också hjälpt mycket, mycket. Inte bara skrivandet utan också alla kommentarer. Att känna att det finns de där ute som bryr sig, som förstår och tar sig tid för att hjäpa mig vidare är fantastiskt. Tänk om inte internet funnits, då hade vi som varit med om liknande saker inte hittat varandra. Tänk som man kan hjälpa bara genom att beskriva sina känslor inför saker som hänt och genom att ta sig tid för varandra!!

Jag mår bättre igen. Huvudet snurrar och snurrar över allt som hänt, men jag mår bättre! Jag har fått distans... tiden har lagt en flod mellan mig och det jobbiga. Jag ser det men jag kan inte riktigt röra vid det längre. Jag kommer fortsätta att se det men jag ska försöka att fokusera lite lagom mycket på det jobbiga.

Men det har inte räckt med bara det som jag skrev om utan det har hänt flera, flera konstiga/jobbiga saker. Mest av allt vill jag bara att allt får lugna ner sig så jag hinner hämta kraft och smälta allt som varit. Kan bara nämna en sak som hänt, EN VÄLDIGT STOR SAK!!!

Jag har en syster, vi har inte pratat sedan november 2009 och det är inte jag som tagit det beslutet. Hon har gjort sig oanträffbar för alla i vår familj och vänner här i vår lilla stad. Jag sms:ade henne i söndags när jag varit hos min så sjuke farfar. Vad hände då, jo hon ringde upp!!! Vad säger men efter all tid som gått och dessutom efter att det mest avgörande i mitt liv hänt. Min dotter har dött!! Min syster skickade då bara ett kort med förtryckt text!!??? Och det räcker inte med det utan när jag var hos min farfar igår så kommer hon dit. Jag har ju inte sett människan sedan hösten 2009!! Så lustig känsla, där står hon min syster och vi så nära men ändå så långt ifrån varandra. Så sorgligt och onödigt enligt min mening, men man måste ju vara två för att dans tango....

lördag 9 juli 2011

Jag, min kudde och mina tårar, efter för många stora/små händelser på ett par dagar...

Just nu gråter mitt hjärta. Det har inte med Livia att göra egentligen, men på ett sätt ändå! På många sätt har livet blivit bättre sedan Livia dog. Antagligen för att jag har förstånd att uppskatta livet mer!! För att jag har lättar att prioritera! Jag vet vad som är rätt för mig. Jag kan på många sätt vara rakare både mot mig själv men också mot andra om vad jag tycker och vill!!

Men på vissa saker är jag fortfarande svag och liten. Precis som de där första dygnen efter att Livia dog.

Denna helg skulle bli rolig, festivalstämningen har känts under hela veckan. Och på många saker/sätt blev den också rolig.

Men några saker har också känts svåra. Igår träffade vi en vän som inte hört av sig sedan Livia dog. Eller är det en vän egentligen?? Hur som blev inte träffen alls bra, han blev sur för att jag inte var "lika glad som vanligt", för att jag inte på ett "lika trevligt" sätt frågade hur det var (ja, egentligen skulle jag inte frågat alls med tanke på att han inte frågat under alla dessa månader). Hur som kändes det vemodigt efteråt. På något sätt så bara bekräftade träffen att vi inte är de vänner som jag trott under många år. Denna händelse är sorglig och om inte Livia dött så hade jag kanske aldrig fått veta att vi bara var "låtsas-kompisar". Hur många andra sådana vänner har vi? Och hur många har ni, som ni kanske inte vet om, men som ni skulle bli varse om det värsta händer??

Ikväll träffade jag ett par andra kompisar som jag också känner en viss besvikelse till. Skillnaden här är att en av vännerna skulle JAG mer än gärna VELAT var den där fina som funnits där. Jag tycker om henne och jag har saknat henne mycket de senaste åren, men speciellt sedan Livia dog! Att man kan känna sig så ensam på en festival med flera tusen människor!! Varför är det inte bara sitt barns bortgång som ska behöva tynga en, det känns som att det mer än väl skulle räcka, utan dessutom ska man behöva brottas med stora ensamhetskänslor, känna sig övergiven för att man inte orkat vara den kompis som man var innan eller orkat att höra av sig. Under det senaste året har jag behövt bara få klamra mig fast/stöttats upp/dragits med av kompisar. Jag har inte orkat ta intiativet. Men många har istället låtit oss sjunka/lämnat oss kvar och själva gått vidare. För hur kul är det egentligen att umgås med kompisar som förlorat det mest värdefulla....

Sen har det hänt en sak, eller två saker till. Egentligen tycker inte jag att det är så jobbigt med alla som har små bebisar omkring oss. Jag har sagt till Jonas och ett par till att det finns egentligen bara två stycken som jag skulle tycka var jobbigt om de blev gravida. Varför är kanske för att jag har speciella relationer, på två helt olika sätt, till båda dessa kvinnor. Båda dessa fick jag veta väntar barn på mindre än ett par dagar. Jag är superglad för deras skull men det gör att min saknad till Livia känns ännu större. Dom får barn och jag förlorade ett!!

Uppe på allt detta är min farfar dålig. Det är inte säkert att han överlever. Jag ska åka till honom direkt imorgon bitti, hoppas bara inte att han ger upp tidigare än så!!

Just nu känns allt jättejobbigt. Men jag vet att får jag bara lite tid för mig själv och mina tankar så kommer det att kännas bättre imorgon. Ibland är tankarna och tiden det bästa för att må bättre... Och vissa sanningar är jobbiga att ta men i längden är det bäst att i vart fall få veta (låtsasbubblor är inget för mig)!!

Ikväll ska det bli skönt att gå och lägga sig. Jag, min kudde och mina tårar!