lördag 30 juni 2012

Idag borde vi ha haft två-års-kalas

Idag borde vi ha haft två-års-kalas! Livia skulle ha varit två år idag. Istället har vi "firat" hennes dag genom att bara vara tillsammans, vi som är kvar här. Vi var på graven tidigt och satte ett par rosa ballonger och senare i eftermiddag bakade vi tigerkaka som vi hade med oss till kyrkogården och avnjöt i det fina vädret.

Dagen har i vart fall varit bra. Kroppen är så fantastisk på att hjälpa till i kris-situationer, det är idag så svårt att känna och förstå hur vi mådde då för ett till två år sedan, OCH TUR ÄR JU DET! Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna känna lycka igen och kunna leva ett normalt liv.

Jag är också glad att lillan i magen valt att inte komma ut idag, jag vill att denna dag alltid ska få vara Livias dag, en dag till eftertanke och för att minnas de fina stunder vi fick och reflektera över allt som vår fina Livia lärt oss om livet.

torsdag 28 juni 2012

Snart borde Livia ha varit två år

Ja, för det är så det känns. Hon borde ha varit två år den 30 juni. Vi har fortfarande inte fått svar från Socialstyrelsen på vår anmälan om hanteringen kring Livias död, men jag tror att det kan ta väldigt lång tid. 

Men jag har slutat (nästan i vart fall) att fundera på varför utan mer försökt vänja mig vid tanken att jag alltid kommer att leva med att vissa varför alltid kommer förbli varför.

På lördag borde vi i vart fall ha haft födelsedagskalas för vår lilla fina Livia. Nu blir det inte så och det känns faktiskt ok inför lördag. Vi ska bara ta det lugnt och besöka Livias grav och kanske sätta några ballonger där.

Ohh Livia

Jag har jobbat hemifrån ganska så mycket denna vecka, eftersom Ella har vattkoppor. Ella har varit superduktig och kollat å tv/film, pysslat med mera och verkligen låtit mig få mycket gjort. Detta är ju min sista vecka så jag har ju vissa saker som jag måste lämna över innan jag går hem (är snart klar :-) , en kort sväng till jobbet imorgon sen hoppas jag att jag är nöjd och redo för att gå hem i några månader!)

Hur som, när jag satt och jobbade hörde jag tvn i bakgrunden hela tiden och så mitt i allt kom jag på att de visade barnprogrammet "Oliva", inledningslåten hade varit och jag hade bara suttit där och jobbat utan att tänka på att det var den. Tänk vad saker förändras. För ett och ett halv år sedan så tjöt jag som en stucken gris när jag hörde låten. Den påminner mycket om Livia, eftersom Ella och jag sjöng den för Livia varje dag, men vi sjöng "Oh Livia".

lördag 23 juni 2012

Vattkoppor...

Ella har fått vattkoppor. Känns som det funnits/finns bättre tillfällen att få detta på. Nu är det bara några veckor, tre veckor närmare bestämt till lillan är planerad. Hoppas hon inte tänkt att titta ut tidigare för då har redan min MVC-sköterska förklarat att jag får vara kvar på sjukhuset till Ella inte smittar mer.

Jag är jätterädd för vattkoppar, för en av de vi fått kontakt med efter Livias död dog just när den hade vattkoppor, fruktansvärt!!! Så för säkerhets skull och till Ellas förtjusning så får hon sova i vår säng nu! Skönt ska det bli när det är över, då slipper jag gå och oroa mig för när hon ska få vattkopper, och jag är ju väl medveten om att det är bättre att få när man är liten än stor, så jag ska skratta mig lycklig när detta är över!

Jag skulle jobba min sista vecka på jobbet nästa vecka, har faktiskt några saker som känns väldigt viktiga att fixa färdigt kvar, men nu blir det kruxigt. Jonas och jag får pussla ihop schemat.

Det viktigaste nu är att Ella inte blir jättedålig och att lillan väntar med sin nedkomst.

söndag 17 juni 2012

Tankar inför en ny familjemedlem

Jag är båda förväntansfull men också mycket orolig för den tiden som kommer nu framöver. Hur ska det kännas när det kommer ett nytt barn, kommer det enbart vara lycka?? Jag tror faktiskt inte det, jag tror att många av mina känslor kommer att komma tillbaka. Tänk om hon är lik min Livia eller tänk om hon inte är lik alls!!

Tänk om det händer något under förlossningen! Det är ju vanligt att barnmorskan tappar kontakten med barnets hjärtljud lite då och då under förlossningen, men jag är så rädd att jag ska drabbas av panik, jag är så rädd för att något ska gå fel. Tänk sedan när de kommer att göra hjärtultraljud på min lilla bebis men också på min stora fantastiska tjej Ella, tänk om de hittar något, jag vill ju att de ska kolla men jag kommer vara helt förskräckt under tiden. Tänk om denna sommar kommer att bli lik den sommaren som vi hade för två år sedan, när vi spenderade hela sommaren på Lund och Västerviks sjukhus. Hur kommer det att kännas när detta barn förhoppningsvis passerar tre månader och tjugotvå dagar, det känns som lite av mig kommer gå sönder den dagen. Jag vet ju redan nu hur mycket jag kommer att älska detta nya barn och sedan känslan av att jag älskade Livia lika mycket men var tvungen att förlora henne. Hur klarade jag det? Ofta när jag tänker tillbaka på det, så känns det som att jag aldrig skulle klara en sådan sak och så vet jag ju med mig att jag ju gjorde det. Jag blir väldigt illa berörd när barn dör och tänker att det skulle jag aldrig fixa och sedan samtidigt vet jag ju att jag visst gjorde det.

Många tror att vi glömt och att den nya graviditeten är ett sådant plåster att det gamla inte känns, så är det inte riktigt. Jag är jätteglad för att jag/vi kommer att få ett barn till och jag är faktiskt jätteglad för att det är två år sedan Livia föddes så att även om Livia fått levt och växt upp här hos oss hade det ändå varit möjligt för detta syskon att komma till världen. Men den nya graviditeten tar på krafterna och psyket, all oro och all påminnelse. Dessa två graviditeter ligger precis i tid med varandra, skiljer bara en vecka på beräknad nedkomst.

Ibland när jag ser andra med små barn som är nära fyra månader så skulle jag vilja kläcka ut mig att så gammal blev min Livia, bara för att de ska känna och förstå hur ont det gjorde. Jag tycker att många är av den åsikten att Livia var så lite när hon dog som om det skulle göra det sååå mycket lättare. Men för en förälder till ett barn som är fyra månader vet hur mycket man älskar sitt barn och hur mycket tid man spenderar med sitt nyförvärv. Men jag skulle nog aldrig få orden över mina läppar, jag vill nog samtidigt förskona de runt om att behöva inse hur stor vår förlust är och hur ont det egentligen gjorde.

Själv minns jag knappt hur ont det gjorde, det är väl kroppens försvar. Jag minns inte den första tiden efter Livias bortgång, bara vissa episoder.

Ella mår bättre nu i vart fall. Det verkar verkligen som att hon tror att det kommer att komma ett friskt syskon och hon är jääättttte förväntansfull.

Jag hoppas att denna sommaren kommer med lycka och ro, det är faktiskt vi värda! Ha det bra där ute och hålla alla era tummar för oss att allt går bra och att vi får en ny familjemedlem som stannar hos oss och som vi kan njuta av i fulla drag utan att behöva få massor av bakslag!