tisdag 22 november 2011

Bara till inbjudna vänner

Ytterligare ett inlägg till bara mina inbjudna vänner. Jag har fått ganska många förfrågningar om människor som vill komma åt min hemliga lilla sida. Flera har varit från andra i min lilla stad. Jag har tagit ett principbeslut att inte släppa in er. Det är så många som läser min sida men som inte ger sig till känna, sen kan jag höra att de känner sig träffade och tror att någon jag skrivit handlar om dem, fast det kanske inte alls gör det.  På min blogg vill jag kunna skriva om det som berör mig, det som jag behöver ventilera för att kunna må bra, därför har jag valt att göra vissa inlägg för bara inbjudna. Dessutom vill jag kunna vara mer tydlig i mina texter när jag försöker att beskriva en episod, känsla eller händelse utan att någon blir illa berörd......

Klick på bilden om du är inbjuden!!



fredag 21 oktober 2011

Ett år sedan du lämnade oss....

....eller var det vi som lämnade dig?? Längtan är stor idag, på många sätt känns den större idag än den brukar göra! Jag minns så väl varje stund. Så många smärtsamma minnen. Knappt jag vill känna. Eller vill jag det?

Samtalet några minuter efter att du dött till mamma och pappa. Hur kan man berätta en sådan hemsk sak, hur kunde jag släga det i deras ansikte. De som träffat Livia några timmar tidigare och var helt ovetande om att vi åkt in till sjukhuset.

Resan till dagis och hämta och BERÄTTA för en ovetande storasyster. Hur kunde vi, hur orkade vi?? Läkarens min när han berättade att de inte klarade att rädda henne, han som jag nog aldrig kommer att kunna förlåta! Och mig själv då, KAN JAG FÖRLÅTA MIG?? Jag vet att jag sökte hjälp och var på sjukhuset så sent som tolv timmar innan vi fick åka in akut den där natten 20 oktober 2010, men kundet jag ha gjort mer??? Jag som kan vara så stridig, varför var jag inte det då???? Det var ju då jag skulle ha stridit för min tro att någon var galet. Var hade vi varit då, på samma ställe eller någon helt annanstans?

Varför kom första snön så tidigt förra året, varför kom första snön den natten som vi åkte in till sjukhuset. Hur kunde det infalla så att inte helikoptern kunde starta på grund av den tidiga snön.

Livia - precis när jag förstod att du inte skulle klara dig, precis då såg jag att ambulansflygplanspersonalen kom inrusande, de var ju de som skulle rädda dig. Varför tog det så lång tid att öppna Oskarshamns flygplats och varför vägrade Västervik att öppna sin. Det kostade oss en stor förlust, det största någonsin. ELLER HADE DET INTE SPELAT NÅGON ROLL?

Dragningskraften efteråt, ett åt ena hållet att följa med dig Livia till det ovissa och den andra kraften, som trots allt var mycket större, att vara med Ella!! Tankarna om tacksamhet att ha Ella, vår fina stora tjej som förlorade sin lillasyster, som idag istället har massor av lillasystrar som är osynliga.
Alla människors tankar, endel för mig helt ofattbara. Hur de försökte att rangordna Ella och Livia, vem som var mest värd, vem som skulle få leva. Och tankar om att det vore lika bra att Livia aldrig kommit till världen.

Det som lärt mig mest i livet är förlusten av min egen dotter, allt du lärt mig. Livia, är jag dig evigt tacksam. Men jag skulle så mycket hellre vilja ha dig här hos mig, lilla skrattfia.

Hur kunde du ge min pappa ett sista jätteskratt bara några timmar innan livet rann ur dig??? Varför visade du inte att du var så dålig.

Natten efter Livia hade dött och natten efter den är de värsta i mitt liv. Den rädslan och tomheten jag kände hoppas jag att jag aldrig mer ska behöva uppleva. Jag minns att jag skrev på facebook vad som hänt och vi satte ljus på vår uppfart, ljusen blev fler och fler, och korten och gosedjuren, det var ni där ute som kom med ljuset och värmen.


Jag minns att jag sov dåligt och gick upp många gånger varje natt och tittade ut på havet av ljus och blommor med mera och där fann jag värmen. Jag var inte ensam, det var så många som tände ljus på vår garageuppfart, på Livias plats på kyrkogården eller hemma i deras hus för vår lilla Livia.

Jag förstod att det inte bara var ofattbart för oss utan jag tror att ditt korta liv Livia slog undan fötterna på många. Jag tror att du fick många att stanna upp och fundera på och vara glad över de man hade!

Detta året har fått mig att fundera på så många saker och fatta så många beslut. Jag vet så väl vad jag ska prioritera nu, jag vet så väl vilken styrka jag besitter, jag vet så väl vad som är en bagatell och vad som faktiskt är av betydelse, jag vet så väl vilka som stod upp för mig/oss och jag vet så väl vilka jag vill ge min tid och värme till!!


JAG VILL OCKSÅ TACKA ER SOM FANNS HÄR HOS OSS, FÖR OSS! NI SOM KANSKE TRODDE ATT NI GJORDE LITE GENOM ATT BARA SKICKA ETT KORT, SKICKA MIG ETT MEDDELANDE HÄR PÅ BLOGGEN, FACEBOOK ELLER E-POST. JAG VILL TACKA ER SOM VÅGADE VARA HÄR, DÅ I BÖRJAN NÄR VI BEHÖVDE ALLT VI KUNDE FÅ MEN OCKSÅ ER SOM ORKADE ATT FINNAS KVAR! JAG MINNS ER, JAG HAR ER PÅ EN SPECIELL PLATS I MITT HJÄRTA!

Idag har vi varit på kyrkogården och satt ett jättefint hjärta av rosa roser på din lilla plats. Det var redan nu flera som varit där och satt ljus (och under tiden som jag satt här nu och skrev på bloggen kom ett blomsterbud, tack snälla Ricky, Anneli och Matilda!) och vi ska gå dit en gång till senare ikväll och titta till dig igen!

Ett väldigt sammanträffade inträffade nu på morgonen. När Livia levde fanns det ett barnprogram som hette Oliva, vi tittade på det Ella, jag och du, Livia, varje morgon innan Ella skulle till dagis. Jag vet att det programmet kom på tvn den helgen efter att du dött och jag brast fullständigt. Ella kom inrusande och sa att "Mamma här får du mina gosedjur och vi kan skaffa en nya tjej och hon får heta Livia hon också", lilla söta EllaBellaBus, som ville trösta mamma på sitt egna lilla fyra-års-vis. Jag vet att det programmet hade ett uppehåll sedan efter Livias liv funnit ur henne. Men så idag när Ella satte på tvn hörde jag det igen, för första gången efter. Och precis som Ella och jag sjöng då så tycker jag att de sjunger nu också, nämligen:

Åhh Livia, Åhh Livia.... Eller vad tycker ni????

http://svt.se/2.131222/olivia#video2446835=2418557



Lilla mammas hjärta, om jag bara fick en önskan....

onsdag 28 september 2011

Ambulans med blåljus

Idag när jag åkte till jobbet stod en ambulans med blåljus och ville upp på Europavägen. Bilarna bara susade förbi, utan en tanke på att stanna upp och släppa in ambulansen. Jag fick panik....

Jag släppte givetvis in ambulansen framför mig och såg den köra i ilfart iväg. Vid långa raksträckor såg jag den långt där framme tråckla sig fram i morgontrafiken.

Vi åkte inte ambulans in med Livia den natt innan morgonen när hon dog. Men Livia åkte ambulans ett par andra gånger, en gång ner till Lund inför hennes hjärtoperation och en gång när hon gjorde ett andningsuppehåll.

Men min känsla när jag såg ambulansen i morses var den som när hon åkte den där sista turen med mig och Jonas storgråtandes i bilen. Årets första snöflingor dalade sakta ner utanför bilfönstret den sena natten som vi åkte in. Paniken som därefter följde på sjukhuset och sedan lugnet och väntan på ambulanshelikopterna. Mitt i allt lugn ett skärande skrikande pipande och ett hjärta som slutar slå......

Snart är det ett år sedan jag höll min Livia i armarna för sista gången, min fina Livia.

Jag hoppas att den person som färdades i ambulansen idag inte var en ung människa och att personen klarade sig!

lördag 17 september 2011

Inlägg till mina inbjudna vänner

Ytterligare ett inlägg till bara mina inbjudna vänner. Jag har fått ganska många förfrågningar om människor som vill komma åt min hemliga lilla sida. Flera har varit från andra i min lilla stad. Jag har tagit ett principbeslut att inte släppa in er. Det är så många som läser min sida men som inte ger sig till känna, sen kan jag höra att de känner sig träffade och tror att någon jag skrivit handlar om dem, fast det kanske inte alls gör det.  På min blogg vill jag kunna skriva om det som berör mig, det som jag behöver ventilera för att kunna må bra, därför har jag valt att göra vissa inlägg för bara inbjudna. Dessutom vill jag kunna vara mer tydlig i mina texter när jag försöker att beskriva en episod, känsla eller händelse......

söndag 11 september 2011

Inlägg för bara inbjudna gäster!!!


Klicka på bilden, du kanske är inbjuden....

Det är några av er som brukar kommentera mina inlägg som jag gärna vill ska kunna ha möjlighet att läsa dessa inlägg också, men några av er hittade jag inte e-post-adressen till. Lämna adressen som en kommentar på detta inlägg (men man måste tydligen ha ett google-konto för att det ska fungera)!!

tisdag 30 augusti 2011

En födelsedag att minnas...

Idag fyller jag år! Inte så speciellt egentligen, det blir ju inte det längre. Jag ser mer fram emot Ellas födelsedag än min egen eftersom hon tycker att det är så STORT!

Det kan vara väldigt svårt att minnas konkreta saker kring Livia, men idag är det inte svårt men smärtsamt! Jag minns väl min födelsedag förra året. Jag minns att både Livias farmor och mormor gjorde henne i ordning inför att resten av gästerna skulle komma. Jag minns hur de funderade på om bodyn skulle vara knäppt utanpå eller innanför hennes strumpbyxor. Jag minnas att hon hade på sig den blå känningen som hon fick av pappa efter att han varit utomland och hur söt hon var. Jag minns att jag var så stressad att jag inte ens själv hann att klä Livia, VARFÖR undrar jag???! Vad kunde vara viktigare än att vara med min Livia?? Men inte visste jag då att hon bara skulle leva knappt två månader till!!

Jag saknar dig så min lilla flicka!! Det märktes så tydligt idag att det fattades en tjej som kom och grattade min idag när jag kom hem från mitt jobb!!! Älskar dig så!!! För evigt!

måndag 29 augusti 2011

lösenordsskyddat

Nu har jag äntligen kommit till skott med min lösenordsskyddade blogg. Jag har inte hunnit att skicka lösenord till er som ska få fortsatt tillgång till min blogg men det kommer. Här är i vart fall länken till min lilla hemliga blogg...

måndag 15 augusti 2011

INTE BRA ALLS - FLERA STEG BAK

Jag mår inte bra! Det har varit för mycket nu!! Jag orkar inte mer!

Denna sommar har varit jättebra på många sätt men samtidigt har det hänt för många jobbiga saker. Och jag tycker faktiskt att några människor i min omgivning inte har varit riktigt snälla mot mig!! Några av de jag syftar på har gjort små saker men det bränner i vart fall. Jag tror inte riktigt att ni förstår att jag inte orkar riktigt som innan. Vissa av er har gjort riktigt stora övertramp, så stora att jag har svårt att se hur jag ska kunna förlåta. Detta har resulterat i att jag tagit många steg bakåt och återigen sitter här med hjärtklappning och stressallergi. Jag ber er som pushar på att lugn ner er lite så jag hinner att hämta andan lite innan jag återigen fortsätter min väg framåt till att bli en hel människa. Jag måste tänka på mig och min familj!! Jag/vi måste strunta i vad andra tycker och tänker hur jag/vi ska vara tio månader efter vår fina dotter dog!

Jag kommer att låsa bloggen efter detta inlägg, men jag hoppas att jag hittar kontaktuppgifter till er som brukar stötta mig i min blogg, er kommer jag att kontakta så att ni får mina inloggningsuppgifter.

torsdag 28 juli 2011

En onsdag i Syrenhagen....

Tack så mycket för era fina kommentarer om min farfar, det värmde! Det går bra, mycket bättre än jag trott att det skulle göra. Jag var inte så orolig för egen del men för min pappa och hans syskon. De har stått varandra så otroligt nära och jag har fasat för denna dag, för hur de ska klara av förlusten av sin pappa och tillika bästa vän!

Igår hade vi gamla vänner här på middag. Vi hade supermysigt! Det var så länge sedan jag kunde koppla av så i flera timmar och bara ha det glättigt!! (Jag blev till och med onykter, vilket jag inte varit på ett par år!!) Jag ska verkligen försöka att komma tillbaka till gamla vänner, att orka föreslå en träff, att inte bara hänga på utan själv ge bränsle till vänskapen igen!!!!

fredag 22 juli 2011

Igår kväll tog min farfar sitt sista andetag

Är så mycket som jag vill skriva men det är så svårt att sätta ord som gör en gammal person rättvis, en person som funnits där hela mitt liv. Vad man än skriver så blir det inte rättvist eller tillräckligt. Men igår drog min farfar sitt sista andetag. Jag är tacksam att han slapp att lida längre och jag är samtidigt också tacksam för att han trots allt stannade här så länge som han gjorde och orkade genomlida den tid som han gjorde. Just för att hans tre fina barn skulle få tid att vänja sig vid att deras fina far som de spenderat så mycket tid tillsammans med inte skulle leva så länge till. 

Vi har varit på semester, jag, mannen och dottern tillsammans med just min pappa. Så vi var där när pappa fick samtalet och vi har hunnit prata massor om det som hänt, vilket känns jätteskönt! Nu hoppas jag att det kommer att bli ett fint sista farväl och att vi kan hålla farfar levande i minnet!


Tack farfar för den tid som vi fick och vila i frid! 

onsdag 13 juli 2011

Tack för fina kommentarer

Egentligen vill jag bara tacka för era fina kommentarer! Jag skriver så ofta vilka jag känner sådan tacksamhet emot efter allt som hänt, men jag glömmer faktiskt ofta bort er! FÖRLÅT!! Bloggen har varit min ventil!!  Den har också hjälpt mycket, mycket. Inte bara skrivandet utan också alla kommentarer. Att känna att det finns de där ute som bryr sig, som förstår och tar sig tid för att hjäpa mig vidare är fantastiskt. Tänk om inte internet funnits, då hade vi som varit med om liknande saker inte hittat varandra. Tänk som man kan hjälpa bara genom att beskriva sina känslor inför saker som hänt och genom att ta sig tid för varandra!!

Jag mår bättre igen. Huvudet snurrar och snurrar över allt som hänt, men jag mår bättre! Jag har fått distans... tiden har lagt en flod mellan mig och det jobbiga. Jag ser det men jag kan inte riktigt röra vid det längre. Jag kommer fortsätta att se det men jag ska försöka att fokusera lite lagom mycket på det jobbiga.

Men det har inte räckt med bara det som jag skrev om utan det har hänt flera, flera konstiga/jobbiga saker. Mest av allt vill jag bara att allt får lugna ner sig så jag hinner hämta kraft och smälta allt som varit. Kan bara nämna en sak som hänt, EN VÄLDIGT STOR SAK!!!

Jag har en syster, vi har inte pratat sedan november 2009 och det är inte jag som tagit det beslutet. Hon har gjort sig oanträffbar för alla i vår familj och vänner här i vår lilla stad. Jag sms:ade henne i söndags när jag varit hos min så sjuke farfar. Vad hände då, jo hon ringde upp!!! Vad säger men efter all tid som gått och dessutom efter att det mest avgörande i mitt liv hänt. Min dotter har dött!! Min syster skickade då bara ett kort med förtryckt text!!??? Och det räcker inte med det utan när jag var hos min farfar igår så kommer hon dit. Jag har ju inte sett människan sedan hösten 2009!! Så lustig känsla, där står hon min syster och vi så nära men ändå så långt ifrån varandra. Så sorgligt och onödigt enligt min mening, men man måste ju vara två för att dans tango....

lördag 9 juli 2011

Jag, min kudde och mina tårar, efter för många stora/små händelser på ett par dagar...

Just nu gråter mitt hjärta. Det har inte med Livia att göra egentligen, men på ett sätt ändå! På många sätt har livet blivit bättre sedan Livia dog. Antagligen för att jag har förstånd att uppskatta livet mer!! För att jag har lättar att prioritera! Jag vet vad som är rätt för mig. Jag kan på många sätt vara rakare både mot mig själv men också mot andra om vad jag tycker och vill!!

Men på vissa saker är jag fortfarande svag och liten. Precis som de där första dygnen efter att Livia dog.

Denna helg skulle bli rolig, festivalstämningen har känts under hela veckan. Och på många saker/sätt blev den också rolig.

Men några saker har också känts svåra. Igår träffade vi en vän som inte hört av sig sedan Livia dog. Eller är det en vän egentligen?? Hur som blev inte träffen alls bra, han blev sur för att jag inte var "lika glad som vanligt", för att jag inte på ett "lika trevligt" sätt frågade hur det var (ja, egentligen skulle jag inte frågat alls med tanke på att han inte frågat under alla dessa månader). Hur som kändes det vemodigt efteråt. På något sätt så bara bekräftade träffen att vi inte är de vänner som jag trott under många år. Denna händelse är sorglig och om inte Livia dött så hade jag kanske aldrig fått veta att vi bara var "låtsas-kompisar". Hur många andra sådana vänner har vi? Och hur många har ni, som ni kanske inte vet om, men som ni skulle bli varse om det värsta händer??

Ikväll träffade jag ett par andra kompisar som jag också känner en viss besvikelse till. Skillnaden här är att en av vännerna skulle JAG mer än gärna VELAT var den där fina som funnits där. Jag tycker om henne och jag har saknat henne mycket de senaste åren, men speciellt sedan Livia dog! Att man kan känna sig så ensam på en festival med flera tusen människor!! Varför är det inte bara sitt barns bortgång som ska behöva tynga en, det känns som att det mer än väl skulle räcka, utan dessutom ska man behöva brottas med stora ensamhetskänslor, känna sig övergiven för att man inte orkat vara den kompis som man var innan eller orkat att höra av sig. Under det senaste året har jag behövt bara få klamra mig fast/stöttats upp/dragits med av kompisar. Jag har inte orkat ta intiativet. Men många har istället låtit oss sjunka/lämnat oss kvar och själva gått vidare. För hur kul är det egentligen att umgås med kompisar som förlorat det mest värdefulla....

Sen har det hänt en sak, eller två saker till. Egentligen tycker inte jag att det är så jobbigt med alla som har små bebisar omkring oss. Jag har sagt till Jonas och ett par till att det finns egentligen bara två stycken som jag skulle tycka var jobbigt om de blev gravida. Varför är kanske för att jag har speciella relationer, på två helt olika sätt, till båda dessa kvinnor. Båda dessa fick jag veta väntar barn på mindre än ett par dagar. Jag är superglad för deras skull men det gör att min saknad till Livia känns ännu större. Dom får barn och jag förlorade ett!!

Uppe på allt detta är min farfar dålig. Det är inte säkert att han överlever. Jag ska åka till honom direkt imorgon bitti, hoppas bara inte att han ger upp tidigare än så!!

Just nu känns allt jättejobbigt. Men jag vet att får jag bara lite tid för mig själv och mina tankar så kommer det att kännas bättre imorgon. Ibland är tankarna och tiden det bästa för att må bättre... Och vissa sanningar är jobbiga att ta men i längden är det bäst att i vart fall få veta (låtsasbubblor är inget för mig)!!

Ikväll ska det bli skönt att gå och lägga sig. Jag, min kudde och mina tårar!

torsdag 30 juni 2011

Ett år av glädje, sorg, smärta och erfarenhet

De flesta brukar göra en summering av det gångna året vid nyår. Jag kommer göra min idag. Idag är brytpunkten på så mycket. Både lycka, sorg och smärta.

För ett år sedan åkte Jonas och jag in till Västervik för att jag skulle sättas igång. Äntligen skulle Ella få en lillasyster. Egentligen hade jag inte gått över tiden utan det var fortfarande några dagar kvar tills det efterlängtade datumet. Jag blev igångsatt på grund av att Ella inte andades när hon föddes och var väldigt, väldigt, väldigt nära att inte överleva (Endast fem procent med Ellas start har inte hjärnskador). De har aldrig hittat någon anledning till det som hände och därav ville de sätta igång mig så att jag fick barn på dagen och i veckan med mer personal på plats!

Egentligen skulle jag ha blivit igångsatt redan den 29 juni men tidigt på morgonen ringde de från förlossningen och sa att de hade fullt. Så den 30 juni 2010 åkte vi förväntansfulla upp till Västervik. Ella sov hos morfar och de skulle på OKGs barnföreställning på dagen. Så en minst lika förväntansfull blivande storasyster försökte att fördriva tiden till hon skulle få veta om det var en lillasyster eller lillebror som gömde sig där inne (Ella och jag hade slagit vad om en glass vilket kön det var på den blivande familjemedlemmen, Ella vann såklart!).

Efter en rätt enkel förlossning så föddes en liten flicka på eftermiddagen/kvällen. Vi var så lyckliga att allt hade gått bra och hon var så söt!!

Redan dagen efter kom storasyster tillsammans med morfar och hans sambo upp och tittade till den lilla knodden. Vi var i en liten bubbla och planerade att åka hem efter två dygn. Det var en fredag, jag kommer aldrig glömma känslorna, rädslan, färgen på tapeterna, lunchen, läkarnas koncentrerade blick och sköterskornas snabbt arbetande händer. Vid den avslutande läkarkontrollen kan läkaren inte känna några pulsar i Livias ljumskar. Han ber oss att komma upp på ett ultraljud innan vi åker hem. Väl där undersöker han henne i nästan två timmar, helt tyst. Sen får vi veta att Livia har flera hjärtfel.

Då går det snabbt, det finns ett krismoment som man vill undvika. Vilket man också lyckas med. När vi alla tillsist kommer till Lund så väntar de ett par dagar med att operera Livia.

Bara de som varit med om att lämna ifrån sig sitt barn på en operation där de ska in och åtgärda fel på ett litet, litet hjärta kan förstå den panik och ångest som finns hos en väntande familj under de åtta följande timmarna!!

Allt gick bra, trodde vi i ytterligare tre timmar efter att vi träffat Livia på BIVA. Efter det följer en månads slit fram och tillbaka för att försöka få vår lilla flicka att överleva. Men hon gjorde det. Hon kom hem och vi fick leva som nyblivna föräldrar. Precis som en liten familj med en ny liten medlem ska få leva. Nästan i vart fall, visst fick vi gå på kontroller med jämna mellanrum, i början ofta men för varje vecka mer och mer sällan.

Livet började återgå. Det enda som inte riktigt repade sig var orken. Jag har aldrig känt mig så urlakad som under denna period. Det gick inte att få tillbaka energin hur mycket vi än vilade, gjorde roliga saker och så vidare. Orken kom inte, antagligen på grund av allt som var tvunget att bearbetas. Alla tankar som alltig fanns. Hur nära var det egentligen att Livia dog där den där dagen när hon opererades? Varför hände detta oss? Varför kunde inte jag ha fått vara naivt ovetande om hur skört livet är!?

När Livia var cirka tre månader började äntligen livet kännas rätt ok. Jonas började jobba, vi började umgås med vänner. Livia och jag började träffa andra vänner som också hade små barn. Vi var och fikade och gjorde sådant mysigt som hör mamma-ledigheten till.

När Livia var nästan fyra månader blev hon lite förkyld. Efter ett par dagar sökte jag hjälp. Vi kom till en hjärtläkare och han undersökte Livia. Nja, det var nog inte så farligt. Mammor är så oroliga av sig! Vi åkte hem och Livia fortsatte att hosta men var glad hela eftermiddagen. Framåt kvällen blev hon lite ledsen och kräktes. Vi åkte in återigen till sjukhuset mindre än tolv timmar efter att jag varit och träffat hjärtläkaren. När vi kom in var det kalabalik. Ändå förstod jag inte hur allvarligt läget var. Några timmar senare dog Livia i Jonas armar. Det ögonblick kommer alltid vara fast-etsat så väl på min lins som i varje kroppsdel. Känslan kommer aldrig försvinna. Tanken kommer aldrig att mattas av när insikten träffade mig att min dotter inte skulle komma tillbaka.

Dygnen som följde var kaotiska! Många tog hand om oss. Vi var egentligen bara ensamma när vi sov. De band som knöts då till mina föräldrar och till några få vänner tror jag inte kommer kunna brytas vad som än händer. Det stöd och den styrka som dessa människor visade kan jag tacka mitt liv för idag. Utan detta hade jag inte befunnit mig där jag finns idag!

Jag förstår, så väl nu, kraften i att vara handlingskraftig när det mest fruktansvärda händer. Jag kommer att betala tillbaka för att dessa människor såg till så att jag kommer vara en hel människa. Jag kommer betala tillbaka genom att försöka att hjälpa andra som också behöver detta stöd.  Att bara lägga ifrån sig prestigen, att bara ta allt det onda, att våga släppa taget, att strunta i vett och etikett och att bara kunna finnas och aldrig vika undan, aldrig ducka! Ja, det är sorgligt att vi människor är så dåliga på detta. Att vi inte vill hjälpa varandra. Att vi inte förmår oss. Att det är så svårt att det är mer ok att låta en människa sjunka till djupet än att ”våga” ta i det smärtsamma. För mig är det ofattbart idag, men jag vet inte på vilken sida jag hade stått om detta inte hänt mig. Hade jag tittat bort, inte brytt mig om att höra av mig eller hade jag släppt allt jag hade för mina händer och bara ställt upp och hjälpt en medmänniska genom att dra upp den sakta men säkert ur det allra djupaste mörkaste hålet!??

Ibland tror jag att jag är ett monster och ibland känns det som att omgivningen tycker att jag är en robot. Det är så svårt att förstå hur man kan komma upp, hur man kan orka att ta sig vidare, hur man överhuvudtaget kan skratta igen. Jag kan. Och detta är kanske till viss del min egna inre styrkas kraft, ett psyke som jag redan innan hade stark tilltro till men som visade sig vara starkare än starkast. Men den största tacksamheten, den största styrkan hittade jag i några i omgivningen. Dessa som orkade ta en bit smärta för att jag skulle kunna ta ett steg fram, först myrsteg men sedan större och större.

Livia dog den 21 oktober 2010 och redan vid jul började livet att komma tillbaka (det är detta som jag menar är monsterlikt, hur kan man börja må bra så snart efter ens barn har dött. Detta kan ge väldigt dåligt samvete, men samtidigt ska jag vara så otroligt tacksam att jag slapp det djupaste svartaste hålet redan då). När våren började visa sig från sin allra finaste sida så kom lyckan tillbaka mer och mer.

Idag är vi en familj som ska fira att vi fick träffa en väldigt liten och fin tjej. En alldeles unik liten människa som jag alltid kommer vara tacksam för att jag fick träffa. Livia är den person som lärt mig mest om livet. Jag skulle betala vad som helst för att ha sluppit denna erfarenhet, för att ha sluppit att oförnuftet togs ifrån mig.

Det viktigaste ögonblicket i mitt liv var mitt möte med Livia. Det är viktigare än mitt möte med Ella just av den anledningen att det blev så kort och så lärorikt. Ella är min glädje.  Jonas är min livsglöd, min livskamrat, som jag lärt känna så djupt under det gångna året. Vi tillsammans är en familj där ett barn fattas oss här på jorden. Vi är en familj som fått orättvist många törnar, en familj som lärt oss vad som är viktigt i livet och vad som bör prioriteras bort.

Idag ska vi åka till graven som sätta två rosa ballogen på en liten flickas grav. Vi ska ta dagen för vad den är. Ett datum som borde ha firats med buller och bång men som idag istället blir en promenad till en liten grav. En dag till eftertanke över hur snabbt livet kan ändra och därmed också vara glada för det som vi har. Vi har varandra och ett ljust minne om en liten, liten Livia med en personlighet som vi aldrig glömmer, en liten flicka som våra kroppar saknar varje minut och en liten tjej som vi alltid kommer längta efter.

Livia – vi älskar dig till himlen och tillbaka igen.
Nu och för alltid.


söndag 26 juni 2011

Midsommarafton var härlig men det kändes samtidigt att det var en liten tjej som fattades!!

Vi var på traditionsenligt midsommarfirande där vi brukar vara. För ett år sedan var det mindre än en vecka till Livia föddes. Minns förväntningarna på mycket.

Jag brukar inte tycka att månadsdagar och sådant är speciellt jobbiga eller mer sorgliga än andra dagar. Därför blev jag faktiskt lite förvånad över mig själv att jag kände det där lilla onda i kroppen nästan hela dagen.

Jag gjorde två kransar till mina tjejer, hade bara önskat så att jag hade fått sätta på kranserna på två små huvud istället för att åka och lägga den ena på en kyrkogård!



tisdag 21 juni 2011

Idag är det ett år sedan jag gick på föräldraledighet....

Inte kunde jag då drömma (snarare mardrömma) om vad som skulle hände. Detta år har verkligen varit omtumlande och något som jag inte önskar min värsta fiende (om jag nu har någon sådan)!

Men det lustiga med året som gått är att jag också insett att jag klarar sååå mycket mer än vad jag någonsin kunnat tro (även om jag önskar att jag aldrig behövt fått den insikten).

Större del av tiden mår jag bra idag (bara omgivningen tillåter mig att få minnas min lilla flicka, istället för att tysta ner mig). Ibland undrar jag hur det är möjligt, men det är det på något vis! Men längtan och saknade finns där också alltid och känslan av att livet inte varit riktigt rättvist....

Jag lovade för ett tag sedan att ni skulle få se så fin Livias gravplats är, så här kommer ett par bilder! Nu ska jag gå och besöka min lilla sessa!


onsdag 15 juni 2011

Vi har hittat små film-snuttar på Livia

Häromdagen hände något verkligen märkligt!! Jonas satt och kollade igen sina bilder på mobilen och vi tittade lite extra mycket på de bilder som fanns på Livia, helt plötsligt efter alla dessa månader av saknad så såg vi att fem stycken inte var kort utan små filmsnuttar. Vi som trodde att vi inte hade några rörliga bilder alls på Livia. Visst, de är inte så jättebra, de är trots allt tagna med mobilen. Dessutom är två av snuttarna tagna under hennes första dygn. De andra tre är tagna under samma dag och då är hon bara strax över månaden, vi har precis kommit hem från Lund och hon har fortfarande sonden kvar. MEN ÄNDÅ, FATTA KÄNSLAN OCH FÖRSTÅ HUR DET KÄNDES ATT HÖRA HENNES SMÅ LJUD, LIVIALJUD. UNDERBART!!!


fredag 10 juni 2011

Vågar knappt säga det för då känns det som om någon kommer och väcker mig ur en dröm!!

MEN NU GÖR JAG DET ÄNDÅ, JAG SKRIKER UT DET SOM JAG VELAT I FLERA DAGAR:

JAG FICK TJÄNSTEN, JAG FICK VARA KVAR DÄR JAG HAFT MIN REHAB-PERIOD PÅ JOBBET SEN LIVIA DOG!!!

Det kunde inte ha kommit lägligare, förra  måndagen avslutade jag min utbildning i projektledning och en vecka senare har jag fått ett toppenjobb som just projektledare!!! Jag är nästan rädd att någon ska väcka mig och säga "MEN HALLÅ, trodde du verkligen på det??!" eller att de ska ångra sig!!

Det första jag gjorde efter jag fått veta att jag fått tjänsten var att åka och impulsköpa mig en espressomaskin, något jag sagt i ett par år att jag ska unna mig när jag får en ny tjänst!!

Jag säger som studenterna idag; FY FAN VAD JAG ÄR BRA (fast egentligen mer glá än bra!!!)!!!!

onsdag 8 juni 2011

Svårt besök på barnavdelningen idag

Jag har fått en liten summa pengar från en fond efter att Livia dog. Jag lovade att komma och hämta pengarna på barnavdelningen på vårt lilla sjukhus.

Först kände jag mig så tuff och stark när jag cyklade dit men väl på avdelningen blev jag lite ställd. Jag fick en känsla av att jag bara ville gå och titta ett varv. Jag gick förbi väntrummet där vi satt 16 timmar innan Livia dog.

Jag träffade sköterskan som undersökte Livia elva timmar innan vi åkte in akut. Jag såg läkaren som tog hand om oss precis efter att vi blivit överskrivna från Lund till Västervik.

Jag kommer aldrig att glömma dessa människor, men de har glömt mig (i vart fall utseendemässigt). Det kändes svårt när jag hälsade och de bara tittade lite undrande på mig och gick vidare. Visst, jag är rundare än jag var när Livia dog, jag är inte rödgråten och jag har fått väldigt långt hår. Jag ser nog inte ut som en förälder som förlorade sin älskade dotter för drygt sju månader sedan, utan jag tror att jag ser ganska fräsch och brunbränd ut. Men det kändes när de inte förstod vem jag var, att jag var en i mängden. En i mängden för den sköterska som tillsammans med läkaren skickade hem min dotter med en akut lunginflammation som medförde att hon bara några timmar senare dog!

EN DEL AV MIG DOG TILLSAMMANS MED DIG LIVIA, JAG ÄLSKAR DIG NU OCH FÖR ALLTID!

Livias vagn är såld

Det som gett mig starkast minnen av Livia är bland annat hennes vagn. Den köpte jag och fick den hemskickad till mig den dagen som Livia föddes, alltså för nästan ett år sedan! När vi låg på sjukhuset nere i Lund så låg hon i sin vagn. När hon var så sjuk att hon låg på BIVA tränande Ella att köra vagn med Livias fina röda bugga.

Först hade jag bestämt mig för att inte sälja vagnen, men sen samtidigt, varför ska jag ha den kvar. Jag behöver den inte längre för att bara stå och titta på och dra lite på för att känna henne nära eller för att få gråta ut.

Men jag kan inte säga annat än att det var tufft att göra den iordning, plocka ut Livias sängkläder. Vi hittade också några små blöjor och nappar som var Livias. Men nu är den borta och jag tror att vi gjorde rätt! Ella och jag delade på pengarna, för det var såklart tufft för henne också. Så nu är Ellas spargris tjock, förhoppningsvis kan hon göra något av de pengarna när hon blir lite större!

måndag 6 juni 2011

Sex år sedan Jonas blev en Brorsson

Idag har vi bröllopsdag. Den dagen är alltid lite speciellt. Året 2005 och 2006 hände det så himla mycket, men nästan allt var av det lyckliga slaget.

Det började egentligen redan 2004 med att Jonas och jag förlovade oss på nationaldagen. Året efter så gifte vi oss en solig och härlig dag på Fredriksbergs herrgård (veckan innan slutförde jag min magisterexamen, en påbyggnadsutbildning efter min ingenjörsexamen). Inte visste jag då att jag var gravid dessutom! Ella var inte planerad så jag fick det bekräftat flera månader senare att jag verkligen var gravid (hade misstänkt det eftersom jag kände mig så trött och illamående men eftersom jag är så lurig och har min mens i början av graviditeter så visste jag först långt senare). Under bröllopsmiddagen och på vår resa som vi åkte på redan dagen efter budade vi på det hus som vi nu bor i. I februari 2006 hade vi flyttat in i vårt nyrenoverade hus och fick världens finaste Ella. Snacka om år, känns som en berättelse som man bara läser om i böcker, men så var det!! Ibland lyser verkligen livet mot en!

Idag blir det fin middag för bara Jonas och mig på restaurang (bara vi lyckas få barnvakt när mina föräldrar inte är tillgängliga för en gång skull)!

Slog mig igår att livet är så olika, läste en annan blogg som jag följer som just på vårt datum för att fira vår bröllopsdag har det extra tufft för att deras fina flicka tog ifrån dem denna dag. Mina tankar är hos er idag också!! Kram

lördag 4 juni 2011

Blogg-award



Jag har fått min första blogg-award! Blev så glad!! Den kom från en mycket speciell bloggare för mig, nämligen Kolbengtsson. Annicas blogg trillade jag in på när allt var som svartast efter att Livia dog. Bloggen grep tag om mig och Annicas sätt att skriva berörde mig så väldigt. Jag och Annica har sedan hållt kontakten och nu senast fick jag världens finaste hjärtekatt av henne till min lilla Livia, ni minns att jag skrev om dessa hjärtekatter för ett tag sedan va??? Så tack så mycket fina Annica!!!

Ja, nu ska jag givetvis skicka detta vidare.

Den första blogg-awarden ska en person som jag känner lite grann, som inte bor långt ifrån mig, få. Det är Ulrika. Hon är en ganska så ny bloggare. Ulrikas tredje son föddes i början på året och hade en tuff start med RS-virus som sedan ledde vidare till att de fick veta att han hade DS. Ulrikas blogg visar på hennes styrka men framför allt på kärleken till hennes tre pojkar. Jag tror att hade min Livia levt så hade nog Livia, jag, Ulrika och Ville träffats endel. Vi har en erfarenhet om att livet inte alltid blir som man tänkt sig men det blir bra ändå och vi älskar våra barn precis som de är!

Nästa bloggare som ska få en award är Maria Engin, denna blogg snubblade jag också över precis efter att Livia hade dött. Maria förlorade en dotter sent under graviditeten ungefär vid samma tid som min Livia dog. Maria är gravid igen och det ska bli spännande att följa henne till hon får ett levande barn i sina armar!

Ytterligare en bloggare som ska få en award är Emma som skriver om Sagan om Elliot. Jag känner igen mig i så mycket som Emma skriver om. Hon förlorade sin Elliot några månader efter att Livia hade dött. Elliot var ett par månader när han dog av en medfödd sjukdom. Emma skriver om livet efter Elliot och om en storebror som förlorade en lillebror, en familj som skulle ha varit fyra men som bara är tre kvar på jorden.

Nästa blogg-award ska jag ge till Tildas mamma. En blogg som berör mig väldigt. En stark mamma som förlorade sin lilla Tilda på 16 månader 2009. Bloggen berör och kan verkligen rekommenderas även om Tildas mamma kanske inte är så aktiv längre så längtar jag till nästa gång jag ska få läsa något om denna kvinnas tankar, insikter och stora sorg.

Min sista award ska jag ge till en gammal vännina. Hennes blogg är inte som någon annan blogg jag läser. Sussie är en funderare och det märks på hennes blogg som är ett potpurri av snurriga tankar, oro, glädje, funderingar och tokigheter. Sussie har också varit ett stort stöd för mig under den tid som varit, hon har funnit där för mig så att jag har kunnat ventilera mina känslor och tankar. Tyvärr bor Sussie lite väl långt bort sen hon flyttat och jag saknar henne....

Detta var mina award. Egentligen hade jag kunnat skicka många fler, för det är väldigt många bloggar som jag läser och alla berör såklart på sitt sätt. Förhoppningvis kanske jag får någon award igen någon gång och då ska jag rekommendera er ännu fler fina bloggar!! Tack ännu en gång Annica!

fredag 3 juni 2011

Livias sten har kommit

Nu har Livias sten äntligen kommit. Vi har gjort så fint. Snart ska ni få se bilder. Dessvärre har det blivit något fel på stenhuggeriet för det finns två fotavtryck av Livias fötter på stenen, men på denna är det SEX tår. Livia hade INTE SEX TÅR!!! Lite synd att det blev så, eftersom vi längtat så efter stenen och sen när den kommer så är den felaktig. Men bortsett från det, så blev det jättefint!!

Ella vill åka till graven nästa varje dag nu och mer och mer vill hon prata om Livia. Jag undrar så hur det känns där inne i den lilla kroppen och vad hon funderar på!! Hon har tagit på sig uppgiften att vattna hos Livia. Hon går själv iväg till vattenkranen och hämtar en full vattenkanna med vatten som hon sätter i en liten vagn med hjul och drar bort till oss. Hon är så pratig av sig så nästan varje gång tar det jättelång tid, för hon bara MÅSTE stanna och prata med de andra gummorna och gubbarna (är ju mest äldre människor på kyrkogårdar) som är på kyrkogården

Ikväll har Ella också bett att få titta på den film som jag gjort om Livias liv och hon bad också att vi skulle ta fram fotografier på Livia. Ella har en bok som vi skrev upp saker som hon mindes om Livia veckorna efter Livia hade dött. Den boken bad Ella att vi skulle skriva i ikväll igen. Ella sa "Pappa skriv att jag älskar Livia till himlen och tillbaka igen, till himlen och tillbaka igen"!!!

onsdag 25 maj 2011

Gjorde läkarna fel???

Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att "hade Livia levt om läkarna gjort annorlunda". Det bemötandet och den behandlingen som Livia fick sista dygnet har flera moment som är bristfälliga!!
  • Hade min Livia levt om läkarna inte gett henne massor av vätska, för att sedan försöka att driva ut vätskan, som inte lyckades innan hon dog. Hur kan man överhuvudtaget pumpa in massor av vätska i en liten kropp som tidigare har haft hjärtfel, vätska försvårar ju arbetet för hjärtat!!
  • Skulle läkaren som vi träffade på dagen inte ha släppt hem mig utan lagt in Livia??
  • Varför fanns inte upplivningsutrustning för små barn på IVA??

Jag blev faktiskt ifrågasatt av en läkare för några dagar sedan varför jag inte anmäler händelseförloppet till Socialstyrelsen. Jag vet inte varför jag inte gör det, på ett sätt vill jag att det ska utredas. Det känns som det är mitt ansvar att driva detta tills alla frågetecken är utredda, som om jag är skyldig Livia det på något sätt. Men samtidigt så får jag ju inte tillbaka min Livia hur mycket jag än rotar, frågasätter, står upp för min åsikt och kräver att få veta sannigen!!

En sak är i vart fall säkert och det är att läkarna och sköterskan som anvarat för Livia inte vill tala om vad som hände. De försökte att övertyga oss om att Livia inte hade en chans. När jag berättade detta för experterna nere i Lund säger de att Livia inte ens kan ha dött av det som läkarna på vårt sjukhus försökte att övertyga oss om. Varför säger inte läkaren i här som det är? Har de något att dölja?

Egentligen vill jag inte ens tänka dessa tanker, de gör mig upprörd!!

Ella längtar mer nu

Det dyker upp nästan varje dag nu att Ella saknar Livia! Hon frågasätter om inte hon kan få ett nytt syskon och om vi inte kan leka att Livia finns/lever. Hon har också börjat be mig att vi ska åka förbi Livias plats på kyrkogården om vi är ute med bilen. Stackars lilla vän.

För Ella är det också så viktigt att hon ÄR STORASYSTER. Hon blir jätteförnämad om någon glömmer att hon är storasyster. Och visst är det så att hon alltid kommer att vara storasyster. Men när man pratar om hur barn blir i samspel med syskon, till exempel mer härsynsfulla, toleranta eller vad det nu må vara så är ju Ella storasyster men ändå inte. Hon har ju inte en syster att stångas med, tvungen att visa hänsyn inför, stå tillbak för, vänta på sin tur med men också kramas med, leka med, försvara, stötta och så vidare!

Hur kan jag längta tillbaka till Lund??

Snart är det ett år sedan Livia föddes och vi fick åka akut ner till Lund på grund av hennes hjärtfel. Sen blev vi ju kvar där hela sommaren. Jag har sett den tiden som något jobbigt, vilket det också såklart var!! Men det finns något annat också!! Något varmt, något hoppfullt, ETT HELT ANNAT LIV I EN HELT ANNAN TID!!

Nu börjar det närma sig sommaren och mina närmaste minnen från sommaren är från Lund-tiden. Kan inte hjälpa det, men på något sätt längtar jag tillbaka. Jag saknar mitt, Jonas, Ellas, mormors och främst och mest Livias Lund!!

fredag 20 maj 2011

Snart blir det fint hos min lilla Livia!

Väntar sååå på Livias sten, den kommer snart! Jag har redan gjort upp i huvudet hur det ska se ut och jag och mamma har köpt några saker som förhoppningsvis ska göra platsen precis så fin som jag önskar! Bland annat har mamma hittat så söta små solcellslampor som föreställer fjärilar och trollsländor, blir superbra eftersom jag är så rädd för att det ska vara mörkt hos lilla Livan!

onsdag 18 maj 2011

Livet är så skört

Ska bara skriva ett kort litet inlägg, hur det nu ska gå när det egentligen är så mycket som behövs skrivas.

Det har hänt lite väl mycket de senaste dagarna som återigen fått mig att tänka om och om igen på hur skört livet är och hur glad man ska vara så länge det inte händer något negativt livsavgörande. Livet kan förändras så fort...

Min farfar var tvungen att amputera benet i fredags. Jag lider så med honom. Visst, han är gammal och han lever (i motsats till att dö), men jag undrar ofta om han hellre skulle vilja vara på andra sidan. Jag vill så gärna stötta honom och visa honom att jag bryr mig om honom, det måste vara så hemskt.

Sen besannades en av min andra orostankar, men inte riktigt på det sätt som jag oroat mig.

Jag har varit så orolig för min pappa, att det ska hända honom något. Han känns så stressad!! Han har fått tagit så mycket av min och Jonas sorg efter att Livia gick bort och dessutom har det varit så mycket med min farfar. Min farfars sambo lämnade honom efter trettio år tillsammans för att han inte var "lika pigg" längre!!!!!! Vilket givetvis gjort att min pappa och hans syskon varit tvungna att hjälpa farfar med allt praktiskt som boende men också känslan av att bli övergiven på ålderns höst!!

Jag har känt hur pappa varit överallt och försökt att hjälpa till både här och där under så lång tid nu, så jag har varit så orolig för att han ska få en hjärtinfakt eller något liknande. Han har INTE fått det. men PAPPAS BROR ligger nu inlagd på samma avdelning som sin far, alltså min farfar. Det är så lätt när det händer så mycket i omgivningen att ens egen kropp inte orkar med all påfrestning. Jag har haft ett allvarligt snack med min egen pappa om att han måste ta vara på sig, DET FÅR BARA INTE HÄNDA HONOM NÅGOT NU! Min lilla Ella är hos morfar inatt, som hon nästan alltid är på tisdagsnatten. Pappa sa att Ella är hans positiva energi, där han hämtar sin ork och styrka, hoppas, hoppas, hoppas bara att det är så!!!

Livet är så skört...

onsdag 4 maj 2011

Virka en hjärtekatt till ett hjärtebarn

Vilken fin tanke! Jag läste om det första gången på Annicas blogg, blev så rörd! Nu har jag läst om det på flera bloggar. Hoppas detta sprider sig så att ännu fler hjärtebarn kan få med sig sin egen lilla hjärtekatt hem. Jag hade blivit superglad om lilla Livia fått sin egen hjärtekatt med sig hem, vilket minne det hade varit idag!!!

Själv kan jag inte virka, har faktiskt ingen aning om hur man gör men jag får lite dåligt samvete, skulle gärna vilja göra en till ett annat hjärtebarn som opereras i Göteborg, men också till min egen lilla Livia (även om den bara skulle få vara på hennes fina lilla grav, lilla skrutt!!). Får väl göra ett besök hos min gamla mormor och se om hon kan lära mig....



http://hjartekatten.blogspot.com/

Lite blogghjälp, tack!

Min sida har blivit så seg, och då har jag ändå försökt att ta bort lite bilder (har ju verkligen inte många), tagit bort det interaktiva insamlingshjärtat som Livia haft och mycket annat och jag har även tagit bort så att inte så många sidor visaa på startsidan (vilket var ett tips som fanns att läsa på blogger). Har ni några tips på hur ni gör för att snabba upp era sidor???? För visst är den superseg!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Min lediga dag

Jag är ju nästan alltid ledig (läs sjukskriven) på onsdagar! Så skönt, det är min återhämtningsdag!! Det är bara jag hemma och jag brukar bara ta det lugnt. Idag ska jag på massage och sen ska jag i och för sig iväg och plugga hos en kompis. Jag är inne på sluttampen på min projektledningsutbildning.

Ute snöar det, men mig gör det faktiskt ingenting! Naturen behöver regn så det behövs och eftersom det är maj månad behöver jag ju inte vara orolig att det blir långvarigt.

Ella sover hos morfar som vanligt tisdagsnatten. Vi har sådan tur som har världens bästa morfar. Han har gått ner i arbetstid för att vara mer med Ella, så onsdagarna är hon alltid hos honom. Det är jättekul för Ella och väldigt skönt för oss. För att orka vara bra föräldrar till Ella är det viktigt att hushålla med den begränsade energi som finns!

Vi väntar och väntar på att Livias gravsten ska komma nu! Jag är lika pirrig varje gång jag går till kyrkogården!!

fredag 29 april 2011

Läs och lär...

En mycket förståndig mamma som jag känner igen mig mycket i är Tildas mamma. Här har hon skrivit om bemötandet av föräldrar som förlorat det mest värdefulla. Så tänkvärt men tydligen så svårt....

http://tildasmamma.wordpress.com/2011/03/29/hur-hjalper-man-foraldrar-som-forlorat-ett-barn-del-2/

http://tildasmamma.wordpress.com/2011/04/28/hur-stottar-man-foraldrar-som-forlorat-ett-barn-del-3/

torsdag 28 april 2011

Hoppas att inte du längtar lika mycket efter mig som jag längtar efter dig!!!

Ja, det har varit lite tyngre igen, dessvärre! Det finns flera anledningar till att jag tycker att det är jobbigare igen. Orkar inte dra alla anledningar men en är säkert (verkligen dumt och onödigt) men i och med att jag mår så jättebra i kroppen, är jag piggare och orkar fokusera och lägga energin på annat, SÅ SOM ATT VARA LEDSEN :-(

Idag kom tårarna när jag var på kyrkogården. De hade varit på gång flera gånger under det senaste dygnet. Jag har ju hela tiden tänkt att jag så gärna vill att Livia ska finnas här någonstans. Men jag vet inte, idag slog det mig, tänk om hon är där ute någonstans och längtar efter mig. Jag vill verkligen inte att Livia ska behöva längta lika mycket efter mig som jag längtar efter henne. Nu rinner tårarna igen...

Snälla, snälla Livia längta inte efter mamma!!!

Älskar dig så....

lördag 23 april 2011

Några påskfiranden gjorda, några kvar..

Vilken härlig påsk det är! Vi har lyckats trycka ihop lite väl mycket, men samtidigt är alla sakerna sååå mysiga!

Vi började med en väldigt lyckad kväll hos mamma och min mormor, där vi åt gott och mös ordentligt!

Igår var vi sedan hos några kompisar. Det har liksom inte funnnit intresse och ork för att umgås med så mycket kompisar sedan Livia lämnade oss. Men igår var det ungefär som vanligt, vår familj och en annan familj var hos Standbergarna. Mysigt, med massor av god mat och stimmiga, glada barn. Jag hoppas att orken ska komma tillbaka mer och mer och också stanna så att vi kan orka umgås och vara med släkt och vänner mer som förut snart igen!

Ikväll ska vi vidare till min pappa på middag. Där kommer det också vara mycket folk, eftersom jag har så många bonussyskon. Ett par av bonussyskonen med familj kommer så det bli nog fullt ös där också. Hos pappa och Kerstin brukar det ofta vara väldigt god mat, så det hoppas vi på att det blir ikväll också!

Sen imorgon kommer min bästa vän och hennes man på besök och stannar över natten. Ska bli mysigt, hoppas att det blir fint väder så vi kan sitta ute och grilla och dricka massor av gott vin!

torsdag 21 april 2011

Så här fin var min lilla prinsessa på dagis utklädning idag...

Får se hur trötta vi är i kväll, för lite tidigare morgon blev det såklart när vi skulle ansiktsmåla, locka hår och färga lockarna rosa och orange. Men mysigt också, att igen orka!!

Min kropp är som ny också, idag glömde jag till och med att ta min medicin, då är man väldigt bra. Skulle inte kunnat ske, för de sista månaderna har jag ofta vaknat redan vid tre, fyra tiden och bara längtat efter att natten ska vara förbi så jag kan få mina mediciner. Låter som jag har värsta beroendet, men det har jag ju också på sätt och vis!

onsdag 20 april 2011

Var tvungen att stanna upp en stund...

Jag har fotografi på dig, lilla Livia, på kontoret på jobbet. Jag vill såklart kunna se båda mina barn!

Idag när jag tittade till på kortet, var jag liksom bara tvungen att sluta med det jag höll på med och bara sitta och titta på kortet en lång stund.

Jag slogs liksom av tanken att "Jag hade dig Livia, jag födde dig, ammade dig, klädde på dig, bytte blöja, oroade mig för dig, älskade dig, skrattade åt dig, busade med dig. Å nu finns du inte mer, inte nu och inte sen!"

Detta är ju såklart inget nytt, men jag tror att jag blivit mästare på att hålla de där alldeles nära bilderna och känslorna ifrån mig bara för att orka. Det är för svårt att förstå att det som jag drömde om under en hel graviditet och byggde upp tillsammans med dig de månader som du levde Livia, det bara försvann över en natt!

Jag älskar dig så och saknar dig så mycket!

Imorgon får du titta ner på fina storasyster när hon först ska vara utklädd till prinsessa (jag har till och med lovat att ansiktsmåla Ella och att hon ska få ha rosa och orange färg i håret på dagis. Jag måste nog snart gå och lägga mig så att jag orka upp imorgon bitti! :-) ). Sen efter jobbet och när jag varit på sjukhuset ska vi vidare och påsktanta för mormor, morfar, Gumma och eventuellt min farfar. Vi får se hur mycket vi hinner! Om du Livia funnits här hos oss hade du också såklart fått vara lite påskfin, men vi kommer förbi dig också en stund imorgon!

tisdag 19 april 2011

Dagens beslut, både bra och dåligt

Jag har i vart fall bestämt mig för att fokusera på det bra!

Jag orkar och vill inte gå in på vad som sades idag hos min reumatologläkare, det är lite för privat. Men jag hoppas i vart fall att mitt beslut ska göra så att jag blir bättre i kroppen!

Ni som känner mig väl och som brukar prata med mig om min sjukdom kommer såklart att få veta, ni vet vilka ni är!

söndag 17 april 2011

Varm härlig vårdag!!

Idag vaknade jag till så fint väder att jag inte annat än kan känna lycka!!

Vi har mycket på schemat idag, Ella ska på barnkalas och sedan vidare på sin dans. Åhhh, de är så söta de små trollen när de discodansar, förra gången blev det nästan lite breakdance också, så sött!!! Sen är det barnfilmsklubben idag också och jag ska jobba där, men antagligen hinner inte Ella att hänga med så jag får väl sitta i mörkret och titta på barnfilm själv! Men först frukost ute på varandan i det härliga vädret!

Jag har fått tid hos min reumatolog på tisdag så efter det (med lite kortison-sprutor) kommer jag nog också att kunna skutta runt nästan som er andra!!

lördag 16 april 2011

Massage

Helg är det, men det känns inte som helg i kroppen!

Jag var på massage igår och massören frågade mig hur mycket oro och stress jag bar på min axlar, hon sa "det finns ingen möjlighet för energi att passera igenom här så spänd som du är". Känns inte som att ens barns bortgång bara går obemärkt förbi, det fattas väl bara att det inte skulle märkas på min kropp! Så mycket sorg och bearbetning som jag varit tvungen att bearbeta det senaste halvåret hoppas jag att jag inte ska behöva göra mer under hela min livstid!



Så många spräckta drömmar!

Så många nya verkligheter som varit tvungna att tas in!!

Inte minst vad som är viktigt och betyder något i livet. Jag har redan nu flera saker och personer som jag beslutat att lägga betydligt mindre tid på!! Varför slösa bort betydelsefull tid på oviktigt bara för att man BÖR och SKA! Vem har sagt vad som BÖR och SKAS, vem bestämmer det?? Från och med nu ska jag själv bestämma det!!

söndag 10 april 2011

Blåst och reumatism är inte en bra kombination

Usch, vad jobbigt det har varit med all blåst. Jag har varit väldigt friskt i kroppen det senaste året (visst, det finns aldrig en dag som jag är smärtfri) i alla fall i förhållande till hur det varit tidigare! Jag äter inte så starka mediciner just nu, så med tanke på det borde jag vara väldigt dålig!

Blåst har jag alltid reagerat på, men de senaste året har jag även klarat det bra. Men det som varit de sista dagarna kan man ju knappt kalla blåst. Och usch som jag har mått!! Som tur var hade jag tagit ledigt från jobbet både i fredags och ska även vara ledig imorgon, anledningen till det är att jag har min sista tenta imorgon (TJOHOOO, det trodde jag aldrig att jag skulle fixa i höstas när allt med Livia hände!). Så jag skulle såklart studera massor mina lediga dagar var planen. Men i fredags var jag nerbäddad så gott som hela dagen, det enda jag egentligen gjorde var att skjutsa Ella till dagis och det var sååååå jobbigt, jag hade så ont!! Igår var det lite bättre, jag kunde i vart fall gå nästan normalt och jag var inte alls lika trött som i fredags.

Nu har det slutat blåsa och kroppen håller på att återhämta sig, skönt!! När jag vaknade i morses och det kändes rätt ok (svårt att förstå att när jag har så ont så är det tyngre att lyfta täcket för att vända sig i sängen än vad vikter på ett gym är när man är frisk!!) blev jag sååååå lycklig! Konstigt att en sjukdom också kan föra med sig så mycket lycka, jag har verkligen lärt mig att värdesätta när jag är frisk och kroppen är med mig!! När jag vaknar och mår bra i kroppen, är det första jag gör att tackar min lyckliga stjärna för att det är en sån dag idag!!!

Jag har faktiskt kunna studera, fast kanske inte så effektivt som i vanliga fall, men det ska tas igen idag och jag tror säkert att det kommer att gå bra på tentan ändå!!!

tisdag 5 april 2011

Längtar efter dig extra mycket idag Livia!!

Idag har jag känt mig så nära dig Livia, men trots att jag känner mig så nära är du på tok för långt borta. Jag förstår inte hur det kunde hända! Hur kunde det bli så att du lämnade oss. Det kom så plötsligt! Jag vet att jag var rädd i samband med din operation men sen, tror jag inte, att jag alls tänkte att det kunde gå så. Jag vet inte, men jag tror inte, att jag tänkte att du skulle kunna dö! Jag funderar ofta på om läkarvården faktiskt gjorde så att du dog den där natten, på ett sätt vill jag inte tänka så, det gör så ont!

Men om utgången blivit annorlunda, jag undrar vad vi hade gjort idag då?

När jag åkte hem från jobbet idag blev jag särskilt mycket saknig, så längtig jag var tvungen att åka förbi kyrkogården direkt på hemvägen. Jag lyssnade på Kent i bilen, som vi lyssnade på deras nya skiva på sjukhuset och alla bilresor fram och tillbaka till sjukhusen. Jag bytte skiva till en annan Kent-skiva när jag åkte ifrån kyrkogården. Det var första gången som jag bytt skiva i bilen sen du så hastigt lämnade oss. Kändes jättekonstigt och på många sätt också fel, den skivan är så starkt sammankopplad med dig. Sen är jag samtidigt rädd för att jag ska tröttna på låtarna, jag vill ju att de ska vara så fina och bra som jag minns dem när du var med!!

Jag lägger in en bild på dig lilla trollboll som jag själv gärna vill minnas dig!! Hoppas att du skrattar lika mycket i himlen som du gjorde när du var hos oss (förstå min desperation när jag tänker att du är i himlen fast jag egentligen inte ens tror på att det finns en himlen, men det måste finnas det i vart fall bara för att jag ska orka att andas)!!

Tyvärr har bilderna från sjukhuset efter att du dog dykt upp många gånger i mitt huvud idag. Lilla vännen varför blev det så här!!

onsdag 30 mars 2011

Länge sedan jag skrev något!!

Blir svårare och svårare att skriva. Dels har livet återgått till vardag igen. Jag jobbar mer och mer och dessutom har jag snart min sista tenta, så jag försöker att studera lite också!! Jag har också fått lite skrivkramp! Jag har emellanåt svårt att skriva om Livia. Jag har upptäckt att många läser bloggen och på så sätt håller sig uppdaterad på vad som händer. Men de flesta ger sig inte till känna men i och med att de vet så SLIPPER de fråga hur jag mår. Smidigt! Men det betyder att mitt skrivande biter mig själv i svansen, eftersom jag vill prata om min lilla Livia.

Jag har inte bestämt om jag ska sluta blogga, lösenordsskydda bloggen eller bara fortsätta mer sporadiskt!

Har ni andra som förlorat barn läst "Bara ett andetag bort"?

Jag håller på med boken men blir sååå sur!! Samtidigt kan jag inte sluta läsa, jag hoppas att det på de sista sidorna står någon form av förklaring. Jag kan ju inte berätta vad boken handlar om, man för mig som också förlorat det mest värdefulla känns det som ett hån! Jag har inte upplevt så som författaren säger sig ha gjort, betyder det då att min Livia skulle vara mindre värd bara för att inte jag såg några ljussken när hon dog eller att strömmen gick och så vidare??

Jag har så många frågor om innehållet i boken och så många synpunkter på hennes agerande och tankar.  Hur kan hon tro att det nya barnet är det gamla som dött som återkommer? Hur kan hon skriva att de hade ett kontrakt att livet skulle bli på detta sätt, att det var meningen  att barnet skulle dö för att hon skulle kunna känna riktig lycka?? Hur kan författaren lura sitt äldre barn att tro att det döda barnet skriver utförliga brev och ger presenter?

Frågorna är så många! Har någon annan läst boken kan ni väl återkomma med era funderingar kring innehållet! Har boken upprört er också eller har ni tolkat innehållet på ett annorlunda vis??

måndag 21 mars 2011

Det stora mörkret

Så sorgligt! Idag fick jag en känsla av att jag bara var tvungen att åka en sväng till graven efter kursen. Sent och mörkt var det, men jag gick in på kyrkogården i vart fall. Inte ett ljus brann hos lilla Livia. Inte ens det elektriska som jag ställt där för att minska risken för att jag ska komma dit och det är mörkt. Och idag som det är precis fem månader sedan du så hastigt dog. Usch, blev helt kall i kroppen! Pappa bor som tur är bara ett par hus ifrån kyrkogården så jag gick dit och hämtade lite tändstickor och tände ett ljus som mamma ställt vid graven i reserv. Kändes lite bättre, men tungt var det! Har fasat för första gången det ska vara mörkt, och den första gången blev ikväll, precis fem månader efter att du lämnat mig så olycklig kvar lilla Livia.....

Fem månader sedan du så hastigt lämnade oss!

En tid som känns både superlång men som också gått väldigt snabbt. Tänk det har redan gått fem månader sedan allt det hemska hända. Så många olika känslolägen som varit sedan dess. I början var nästan allt jobbigt, men idag är nästan allt bra igen. När någon fråga hur jag mår kan jag nästan inte med att tala om att "Jag mår bra!" det känns så konstigt. Inte kan jag väl må bra? MITT BARN HAR JU DÖTT! Men det är faktiskt så, jag mår bra stor del av tiden igen.

Räddningen är och var ELLA, ELLA, ELLA, Jonas, mamma, pappa, några vänner och möjligheten till nystart på jobbet!

Jag satte mig faktiskt och skrev ett brev till Ella för någon dag sedan. Hon förstår nog inte idag, men förhoppningsvis förstår hon i framtiden hur mycket hon hjälpt mig, hur hon fick mig att orka, hur hon gjorde livet ljust i allt annat som var så mörkt!

Jag är också så glad att jag fått göra en nystart på jobbet. Jag vet inte om jag orkat gå och sätta mig på min gamla kontorsstol och gjort mina gamla sysslor. Jag vet ju inte alls om jag får vara kvar på min nya avdelningen. Men jag hoppas, annars kommer det nog bli lite svårare igen. Nu går jag med lätta steg till jobbet, något som jag aldrig trodde skulle kunna ske efter allt som varit, men det gör jag. Mina nya arbetsuppgifter påminner inte alls om det som varit och det är spännande, vilket gör att jag ser fram emot allt nytt!

Jonas katastrofhelg

Jag hoppas att Jonas snart ska komma tillbaka. Idag är han så gråtmild, han gråtar ofta, ofta, ofta. Han säger att han tycker att det är skönt att gråta, och det är ju bra! Det är ju inget fel med att gråta, det kan ju till och med vara bra att vara nära sina känslor. Men han har så dålig självinsikt. Han förstår inte att han inte är som han var innan. Han springer snabbt framåt och rakt in i en betongvägg. Det hände i helgen. Jag vill inte gå in på vad som hände, men det blev väldigt stort och jag tror att han oroade många i sin omgivning. Jag är faktiskt inte förvånad, för jag hade redan innan tänkt tanken på att det kanske skulle balla ur. Men även om vi pratade om det innan så var han själv så inställd på att det skulle gå så bra.... Vilket det långt ifrån gjorde.

Men ibland tror jag också att han måste oroa sin omgivning för att få de att förstå hur han mår...

onsdag 16 mars 2011

Idag har Livia namnsdag

Hoppas att du får en bit tårta idag lilla Livia! Idag har du nämligen namnsdag och vi brukar ju faktiskt fira barnen i famlijen på namnsdagen (jag räknas också till barn vid namnsdagsfirandet i vart fall av min mamma, och i och för sig är jag ju hennes barn). Egentligen finns inte Livia i almanackan, men på Bolibompa drar de ju namnsdagsbarn varje dag av de som inte har någon egen dag. Så idag ropade Ella på mig och visst hade hon rätt, de hade dragit Livias namn! Så grattis lilla du på namnsdagen önskar Ella, mamma och pappa! Vi saknar dig så! Ella har ramlat av hästen idag så vi firar det såklart med att äta tårta, så vi äter lite för dig också Livia. Förhoppningsvis sitter du där uppe och tittar ner på oss nu när vi sitter här och minns dig och firar dig och storasyster!!!

tisdag 15 mars 2011

Mer ork - mer jobb

Idag har jag varit hos min fantastiska läkare igen. Han är en såndär fin och bra person! Vi har kommit överens om att jag ska börja arbeta mer nu. Från nästa vecka ska jag börja på 50 procent och bara två veckor efter det ska jag prova 75 procent. Det känns jättebra! Jag skulle vilja arbeta mer nu, känns som att jag bara sitter i bilen fram och tillbaka till arbetet. Däremot skulle jag vilja arbeta på 75 procent lite längre tid!

Jag har fått ett så stort behov av att vara själv sedan allt med Livia hände. Jag känner faktiskt inte igen mig själv. Tidigare har jag inte alls velat vara för mig själv och nu bara njuter jag av att komma hem till ett tomt hus och  ha tid för mig själv. Låter kanske lite asocialt, men jag tycker att det är skönt! Jag har tidigare inte tyckt om att jag inte gillat att vara för mig själv.

P grund av det ökade behovet av egentid så hoppas jag att jag inte ska behöva gå upp på 100 procent så snabbt (men vem vet, behovet av egentid kanske kommer minska igen)! Jag behöver kommer hem och både Jonas men framför allt Ella är borta, så jag kan få min egen tid och hämta ny kraft och ork! Mitt nya behov tror jag beror på att som jag varit med om under mindre än ett år, allt detta måste bearbetas och reflekteras över. Jag behöver min egen tid för att få tänka på det som varit och det som kommer framöver. Och framför allt behöver jag tid för att få vara med dig Livia, om så bara i tanken!!

torsdag 10 mars 2011

Varför nämner ingen Livia..

Jag har under några dagar haft en tanke som kommer åter och åter! Jag undrar varför knappt ingen nämner min lilla Livia? Gör de i omgivningen så för att vi ska "slippa" minnas, för att de tror att vi ska bli ledsna? Jag vill inte slippa minnas. Livia kommer alltid att vara en stor del av mitt liv, hon kommer alltid att vara min längtan!

Den enda som jag verklingen pratar med om Livia är min mamma, bortsett från Jonas då! Jag är ju rätt så säker på att de runt omkring inte har glömt min lilla fina tjej. Men varför kan man inte till exempel säga att "idag skulle Livia ha varit åtta månader" eller "hur känns det nu, vilka är dina starkaste minnen från Livia" eller ännu hellre berätta för mig vad de minns av Livia eller på vilket sätt Livia upptar deras tanker numera. För som sagt, jag tror inte att hon är bortglömd. Det är vi som är bortglömda! Det är bortglömt att vi kanske önskar, vill och behöver prata om vår lilla skatt.

tisdag 8 mars 2011

BALSAM FÖR MIN SJÄL

Människan är komplex och jag är såklart inget undantag. Jag har suttit här nu och funderat lite och jag får inte riktigt ihop bilden av mig själv.

Hur kom jag att tänka på detta nu då? Jo, jag har sedan Livia dog mått väldigt bra av att läsa poesi eller lyssna på svenska visor med texter som träffar mig rakt in i hjärtat. Vissa texter och melodier känns som BALSAM FÖR MIN RÄTT SARGADE SJÄL!

Jag har nog egentligen alltid kunnat förälska mig i vackra dikter eller textrader. Men jag har nog aldrig tänkt så mycket på det! Jag är en väldigt forcerande människa som har svårt att vara i nuet och stanna upp och bara vara. Och därför har jag svårt att ta mig tid eller rättare sagt finna ro att sitta och läsa poesi. Samtidigt är jag ganska så analytisk, vilket ju rimmar ganska så dåligt med det jag precis skrev. Därav min tanke på att människan än väldigt komplex! Jag har ju till och med svårt att få ordning på bilden av mig själv!

Hur som, just i den situation som jag är just nu så kan jag känna en väldig ro i att bara läsa vackra ord. Detta behov fyller jag genom att läsa dikter, lyssna på visor och läsa andra bloggar som använder vackra ord som får mig till eftertanke och som lenar allt det som är så smärtsamt.

Hur vackert är det inte att tänka att du, LIVIA är

BARA ETT ANDETAG BORT

eller att

VÅRA SJÄLAR ALDRIG TAR FARVÄL

Jag har skrivit om detta lite redan tidigare, men nu tänkte jag till och med be er om lite hjälp! Har ni några fina dikter, textrader eller visor som ni tror skulle kunna ge ett lugn i min själ. Som kanske har hjälpt er igenom svåra stunder i livet...

söndag 6 mars 2011

MIN LIVIA

Mamma min mamma, se vad jag kan
Jag går nu och hoppar lite grann
För mina vingar dom bär mej
varthän jag än vill
Flyger dit du är
och följer ditt liv

Fast du inte ser mej
Så är jag alltid där
Någonstans runt om dej
I universums stora sfär
För jag färdas över ängar
Bärs upp av en vind
Tittar till dej och flyger ner
och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar och
fyller på vår brunn
Vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att du inte får

ha mej intill dej
närhelst du än vill
ge mej allvärldens kramar
Vad jag än vill och lite till
för du vill visa din kärlek
ge mej allt så fint
men mamma, din kärlek
känns från jorden och ända hit

Jag säger stolt till de andra
små änglarna som är här
-Titta! det e min mamma
och hon håller mej så kär
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus
som du ser om natten
när det släcks i varje hus

för jag är den stjärna
som lyser stark och klar
jag är ljuset inom dej
som alltid stannar kvar..

lördag 5 mars 2011

Allergi igen....

Jag har blivit väldigt förkyld och så klart som ett brev på posten! ALLERGI!!!! Det behövs inte mycket för att jag ska få allergi av mina mediciner, speciellt inte efter allt som hänt med Livia. Är som att min kropp är som en liten tickande bomb, så fort något händer så säger den ifrån på ett eller annat vis. Just nu då med massor av hettande och kliande små prickar .

Skönt i vart fall att Jonas stack iväg så tidigt igår morses. För annars hade jag väl lyckats att smitta honom också. Det verkar än så länge som att han har klarat sig!!! SKÖNT!! Det är ju inte så roligt när han tränat rätt hårt i flera månader (egentligen ett år) för att bland annat köra Vasan och sedan bli sjuk dagen innan!! Vet att när vi var och kämpade som mest i Lund tog Jonas löparskorna var och varannan dag och var borta länge för att rensa hjärnan.

Ska bli mysigt att titta på Vasan imorgon på tvn och att följa hur det går för Jonas och hans skidkompisar på datorn. Ser jag fram emot!! Får gå och lägga mig skapligt för att orka gå upp imorgon och göra scones och blåbärssoppa till tv-sändningen!

fredag 4 mars 2011

Första helgen ensam sen Livia gick bort

Nu har Jonas åkt iväg för Vasaloppet på söndag. Jag och Ella ska vara ensamma till på måndag (nja, inte riktigt för min mamma ska vara här hos pss i vart fall en natt har hon och Ella bestämt. Vi ska försöka att mysa till det som vi gjorde förra året Jonas var och körde Vasaloppet, nämligen genom att göra blåbärssoppa och scones till tv-sändning på söndag.) Känns lite konstigt att Jonas åker iväg. Det är trots allt så att vi är varandras ventiler för att prata om allt fruktansvärt som hänt oss. Jag vet att Jonas varit oroligt för att åka iväg just av den anledningen, att han är borta och kanske inte har någon att prata med om det som dyker upp i huvudet som rör vår lilla Livia. Jag hoppas att det kommer att gå bra för honom i vart fall, vilket jag också tror att det kommer att göra! Hade Vasaloppet varit för två månader sedan så tror jag inte att han hade fixat att åka, men vi blir starkare för varje dag (även om det långt ifrån alltid känns så).

Jag har varit på arbetet ganska så många gånger nu. Det går bra, mycket bättre än jag trodde. Jag har haft sådan tur som fick göra en omstart på jobbfronten, annars hade allt varit så mycket jobbigare. Jag känner ju att även om jag är nervös så är det med glädje och spänning som jag åker till jobbet. Hoppas att det ska fortsätta på den inslagna vägen! Jag har ju i vart fall lovat att ge mig själv en riktig chans att trivas igen även om jag såklart önskar att jag skulle vara hemma och vara föräldraledig istället!

Härligt det är med den vårluften som är ute just nu! På din lilla fina grav (den är faktiskt inte så fin nu när det fortfarande ligger kvar gammal smutsig snö och din lilla björn av mossa som står där som inte ser så mycket ut för världen längre). Men jag har gjort en jättefin krans till dig Livia som bara väntar på att snön ska försvinna så att det kan få komma ut och förgylla din lilla plats. Sen i vår kommer ju din sten också och det ska bli skönt när inte platsen är provisorisk längre! Nu, sen jag börjat arbeta är jag inte på graven varje dag längre, tiden räcker liksom inte till riktigt. Detta ger mig dåligt samvete, även att jag lovat mig själv att inte få det. Mamma och jag gick tillsammans till graven igår. Då hörde jag på henne att hon känner likadant. Mamma är vid graven varje dag och pratar lite med dig Livia. Nu har hon varit lite dålig i ett par dagar och inte kunnat komma till dig, hon hade också dåligt samvete över det. Varför ska man vara så hård mot sig själv!! Jag har ju dig lilla Livia i mina tankar nästa hela tiden, och likväl ska jag försöka att skuldsätta mig för att jag inte gör tillräckligt. Jag älskar dig lilla gumman! Och jag vet ju att du inte vill ha en mamma som går och hälsar på dig på grund av dåligt samvete, du vill ju ha en mamma som lever livet och har med dig i tanken lagom mycket! Men det är så svårt.....

lördag 26 februari 2011

Livias insamling under barnhjärtans månad

Februari månad är alla barnhjärtans månad!! Jag är lite sent ute, men såklart att Livia ska ha sin egna lilla insamling!! I hjärtat till höger så finns anvisningar om hur du kan skänka 30 kronor genom ett enkelt sms. Många bäckar små....

torsdag 24 februari 2011

Det allra finaste paketet

Det allra finaste paketet, ett litet, varmt, mjukt och fint paketerar med de finaste snörena. Ett sånt litet paket har jag för alltid i mitt hjärta.

Jag har märkt att det den senaste månaden har blivit allt svårare att prata om dig Livia. I vart fall när det är att prata om dig till sådana som jag inte pratat ingående med tidigare. Jag tror jag vet varför. Jag kan inte längre prata så varmt och fint om dig Livia som jag önskar.

Jag kan inte göra dig rättvis, jag kan inte med ord förklara vad du betyder för mig. Jag kan inte, hur jag än försöker, berätta hur söt du var, hur glad och sprallig du var, hur mjuk din kind var eller hur tapper du var.

Därför blir det att jag inte kan berätta, för jag kan aldrig få någon att förstå vem du var. Jag kommer alltid att ha dig i mitt hjärta, som det finaste lilla paketet, den finaste gåvan någon kunde ge mig.

Jag kommer aldrig glömma dig Livia!!! Jag kommer aldrig sluta att älska dig! Jag kommer aldrig sluta undra vad som hade hänt om läkarna tagit din lunginflammation mer på allvar!! Jag kommer alltid undra om jag någonsin mer kommer att få träffa dig, i ett annat liv....     i så fall kommer en bit av mig alltid att längta dit!!!

onsdag 23 februari 2011

Var på jobbet i måndags

I måndags var jag på jobbet länge, betydligt fler timmar än jag först tänkt (tog sån tid att få till flytten av mina saker till mitt nya kontor). Men det gick bra, skönt!!

När jag var och packade ihop det sista var det flera, som har sina kontor där jag suttit tidigare, som kom och sa några vänliga, varma ord. Allt blir så mycket lättare för mig då!! Var en tjej som jag faktiskt inte brukar prata med som kom in på mitt kontor, gav mig en kram och sa att det var roligt att se mig igen. Blir så glad, tror jag behöver sååå mycket mer bekräftan nu än tidigare. Livias bortgång har verkligen gett mig en knäck på självförtroendet. Förstår egentligen inte varför, men så är det! Känns mycket lättare att komma tillbaka när människor i omgivningen uppmärksammar vad som hänt och visar mig värme!

Igår fick jag också ett meddelande från en jobbarkompis som skrev att han gått förbi mitt kontor och att det sett så mörkt och tomt ut, han skrev vidare att de saknade mig.

Tack alla för er hjälp att hjälpa mig tillbaka till arbetet!

Inget nytt utomkved i vart fall

Läkarna var lite oroliga att jag fått ett nytt utomhavandeskap. Men fick svar på proverna idag och det var det inte!! Tack för det! Lite tur välkomnas verkligen!!! Att mensen lagt av ska enligt läkarna bero på den stress som Livias bortgång medfört. Hoppas att kroppen hinner i fatt mig snart!!

Även om jag förstår att jag nog aldrig mer kommer bli som jag var innan Livia, så hoppas jag att sinnet och kroppen snart ska komma ifatt och orka mer, att kunna känna lyckan, orädslan och hoppet igen!

Konstig känsla i kroppen, men jag tror att den är bra...

Ja, jag har ju mått lite fram och tillbaka under några veckor nu. De senaste dagarna har jag bara känt mig konstig. Tankarna far fram och tillbaka. Jag har liksom väntat på att det ska HÄNDA något, vad vet jag inte riktigt. Men jag har liksom inte känt igen känslan. Jag har inte varit ledsen, inte arg, inte speciellt sorgsen, inte glad. Jag har liksom bara existerat! Men ingen har hänt. Känner mig på något vis lugn och det är en skön känsla.

Kanske är det att jag nu ska börja jobba igen. Det kanske är bra. Jag slipper i vart fall oroa mig för "att börja jobba", för nu har jag liksom börjat. Jag har fått ett varmt bemötande och ett eget nytt kontor. Jag hoppas verkligen att det ska bli bra, jag ska verkligen ge det en ärlig chans och göra mitt bästa både arbetsmässigt men också för att trivas med min nya vardag. Jag ska försöka att ta en dag, en vecka i taget.

Igår var jag hos en nära vän. Vi pratade mycket om att leva i nuet, och jag ska verkligen försöka. Idag har jag lekt med Ella och försökt att BARA leka med Ella, inte springa runt och göra hundra andra saker samtidigt (till och med att jag var i leken i tanken hela tiden, istället för att tänka på allt annat). Har ni hört den där låten "Spring inte så fort pappa"?? Undrar varför vi gör så? Vi vill ju vara med våra barn och vi tycker de är det viktigaste i livet och ändå är vi inte närvarande utan bara rusar på för att tillfredställa alla andra behov som många gånger är rätt oviktiga!!!

fredag 18 februari 2011

Det viktigaste mötet

Jag sitter här och lyssnar på sånger som jag lyssnade på, dag som natt, precis efter att du så hastigt lämnade oss. Dessa sånger påminner så mycket om dig, eller egentligen påminner den om den totala hopplöshet och förtvivlan som jag kände de allra första veckorna. Det är smärtsamt att överhuvudtaget tänka på den tiden. Jag undrar om det alltid kommer att vara så eller om känslorna kring den tiden kommer blekna.

Allt känns så overkligt! Har jag verkligen hållt dig i mina armar, har du verkligen funnits och varit min?? Vi, jag och Jonas, pratade om detta idag, det viktigaste mötet!! De flesta kanske har svårt att bestämma vilket som är det viktigaste mötet i livet. Men jag vet, mitt viktigaste möte var med dig Livia. Här är jag faktiskt inte rädd för att rangordna. Mötet med dig Livia var viktigare än mötet med Jonas eller med Ella. Varför jag är så säker är för att det var så kort. Mitt viktigaste möte var kort och det var med dig Livia. Varje liten sekund är så  mycket värd eftersom jag fick så få med dig, mitt lilla hjärta! Min söta lilla tjej, vad jag saknar dig!!

Idag har jag återigen blivit tydligt påmind om att jag inte är i form, att livet känns tungt just nu och att kroppen inte alls är med mig. Jag har fixat hela dagen, dels med att återställa köksgolvet och allt som det innebär sedan vi fick en vattenläcka. Vi har jobbat hårt eftersom Ella ska ha både vuxen- och barnkalas i helgen. Det blev faktiskt jättebra, mycket bättre än jag vågat hoppas på med tanke att vi fått leka plockepinn med de golvbitar som vi har (golvet hade utgått och gick inte att köpa). Efter det har jag, mamma och Ella varit och handlat för kalasen. Orken tog helt slut, har nog nästan aldrig varit så trött. Enligt mamma syntes det också, hon sa att jag var kritvit i ansiktet och jag kände mig svimfärdig. Tack mamma och Ella för er hjälp idag. Mamma, jag förstår inte var du får all din kraft ifrån, jag önskar att jag hade hälften. Tur för mig att jag har dig!

torsdag 17 februari 2011

Känns lite bättre...

Igår kändes det lite, lite, lite bättre!! Hoppas att känslan håller i sig. Har varit hos läkaren och lämnat struma-prov också, med tanke på att inte kroppen hänger med mig längre. De kroppsliga "problem" jag har är ju symptom på struma, men jag har bara behövt justera dosen en gång på de tjugo år som jag ätit medicinen, så jag kanske inte ska ha för höga förhoppningar att lösningen är SÅÅÅÅ enkel, men jag hoppas!!!!

Igår var jag på graven, vilket jag i och för sig är nästan varje dag. Men igår blev jag lite extra glad. Min pappa hade gjort en stor islykta hos Livia, och som den lyste!! Kändes som att den lös upp hela kyrkogården, så fint!! Pappa hade gjort lyktan på grund av att vi gjorde flera sådana i fjällen och han tyckte det kändes orättvist att inte Livia också fick en. HAN ÄR SÅ GULLIG MIN "PAPPAFAR"!!!

Idag ska jag till jobbet, hoppas att det kommer att kännas bra! Tror ju att mycket att den oro som jag känner är förknippad med jobbet. Oro inför hur jag kommer att bli bemött och känslan jag har av att de inte tycker att jag "duger till". Sorgligt att jag känner så, men mitt självförtroende har verkligen fått sig en knyck sen Livia dog. Förstår egentligen inte varför men så är det, jag känner mig väldigt ofta otillräcklig, svag, mindre värd och så vidare. Hoppas att dessa känslor också kommer att ge med sig med tiden...

tisdag 15 februari 2011

Orken finns inte längre...

Vet inte vad som händer, men allt känns återigen helt hopplöst!! Tårarna rinner konstant nerför mina kinder. Igår var inte ögonen torra några längre stunder. Samtidigt känner jag att detta inte får hända nu. Jag ska börja jobba igen på torsdag, jag behöver all den kraft som finns till det.

Saknar dig så mycket nu, Livia! Var är du? Varför hände detta mig? Igår satt jag och tittade på filmen från begravningen och det ända som dunkade i min kropp är:

Varför hände detta mig, vad har jag gjort för att förtjäna detta? Alla andra får ju behålla sin barn, varför var min Livia tvungen att vända så snabbt!

Hur ska jag någonsin kunna bli lycklig igen? Hur ska jag någonsin kunna känna mig hel igen? Jag är allt annat än hel sen du försvann Livia!

Kroppen är helt dränerad, vet inte var jag ska hitta kraften. Jag letar och letar men hittar den ingenstan! Jag hoppas på våren, men vet inte om den kommer kunna göra mig starkare. Jag måste hjälpa mig själv, men vet inte hur...

Samtal med finaste vännen

Igår pratade jag med en av de finaste människorna på jorden, min allra bästa vän. Varför är du så långt borta? Jag hade behövt dig här hos mig nu. Att prata med dig gör att allt känns så mycket lättare. Det är precis som du säger, vi är de syskon för varandra som vi själva inte har förmånen att ha!

Jag har ropat allt jag orkat, allt jag orkat efter dig!!




I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig

hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra


(Återigen har jag varit tvungen att låna en text från den vackraste bloggen jag vet, Själar tar aldrig farväl!! )

måndag 14 februari 2011

Skidsemester=välbehövligt och skönt Kroppen=kollaps

Nu är vi hemkomna från en helt underbar vecka i fjällen. Det har varit så skönt att komma iväg. Jag trodde innan att det skulle vara jobbigt att vara borta från graven och att umgås så tätt tillsammans med andra, men det har verkligen varit superskönt!!! Välbehövligt!!! Jag skulle velat ha stannat ett par veckor till för så bra som jag mått av frisk fjällluft och sköna åk i backen har jag nog aldrig gjort tidigare under en semestervecka!!

Jag behövde/behöver nog också ett break från allt. Jag tycker i och för sig att jag varit mycket gladare på sistone och att jag kunnat fungera mycket bättre på många vis. MEN DET SORGLIGA är att kroppen inte tycker detsamma. Den har lagt av och kollapsat på flera olika sätt, vilket känns jättejobbigt. Jag får, ibland flera gånger om dagen, hettningar i kroppen och blir alldeles knallröd i ansiktet. Det rushar i kroppen och hjärtat bankar som bara den. Mensen har upphört (och jag är inte gravid). Jag sover dåligt på nätterna och kan ligga och fundera i flera timmar. Jag som brukar sova åtta timmar per natt, kan kanske skrapa ihop dessa timmar på tre nätter som läget är just nu!

När man är i akut sorg vet man ju att man ska försöka att prata om sina problem. Man ska ta i problemet istället för att bara låta tiden gå. Man ska försöka att komma ut i friska luften och så vidare. Men vad ska man göra när man tycker att det känns mycket lättare och bättre i sinnet, det känns som att man verkligen är på väg tillbaka. MEN KROPPEN TYCKER NÅGOT ANNAT! Jag vet inte vad jag ska göra???? Psykologen gav mig tipset att försöka med mindfulness och att skriva ned vad som är jobbigt och försöka att bocka av och analysera vad som EGENTLIGEN är det jobbiga. Jag måste försöka att ge det en chans men jag känner mig väldigt orolig för detta. Jag vill kunna lita på min egen kropp!!!!