MAMMA, PAPPA, ULRIKA, JERKER, TEA, hur ska vi någonsin kunna tacka er tillräckligt???!!!!

Vi har fått så mycket stöd från många, något jag kommer vara alla er som hört av sig och visat på er omtanke evigt tacksam för!! Jag lovar att jag kommer att betala tillbaka!!! Det kommer jag göra genom att hjälpa och stötta andra om något liknande händer!!!!! Händer något dig, lovar jag dig, att jag kommer finnas där för dig.

Jag har förstått vikten av att ha nära och kära omkring sig. Egentligen visste jag ju det redan innan, hur viktigt det är att hjälpa personer i kris direkt och med kraft, men nu har jag även upplevt det och vet hur viktigt det är. Jag vet att jag har lyssnat till Peter Jonsson (heter han så, han som jobbar med krisarbete, han är på tv ibland) ett par gånger. Tänkte på det för någon månad sedan att "va sa han egentligen att man skulle göra när en kris uppstod"?? Jo, han sa att "första dygnet/dygnen är viktigast. Man ska prata, prata, prata".

Jaha, hur var det hos oss då?
Jo, vi hade min familj hos oss hela dagarna i flera dygn efter att Livia dött. Det var också så att vi ringde alla nära vänner samma dag och berättade vad som hänt, vi var också runt hos de närmsta grannarna och berättade. Efter ett dygn upprättade vi den lilla minnesplatsen till Livia här hemma, vilken massor av vänner (både nära men även sådana som vi bara hälsar på) kom och satte ljus, kort, gosedjur och annat på. Några kompisar ringde faktiskt också dagligen till oss i flera veckors tid. Jag måste erkänna att vi stundtals tyckte att det var väldigt utmattande att prata med så många, vet att vi sa när klockan var tio på kvällen att "Vad skönt, nu kan det väl inte ringa fler ikväll". Inte för att vi inte ville prata, utan för att vi var så trötta. KONTENTAN AV DETTA ÄR ATT VI MÅR BRA IDAG, MED TANKE PÅ OMSTÄNDIGHETERNA OCH DET HAR VI ER ATT TACKA FÖR!!!!!!! Egentligen vill jag inte skriva ut namn för jag är orolig för att någon blir sårad av det jag skriver. Men nu kan jag inte låta bli, ska ju egentligen inte rangordna men det är några som är SÅÅÅÅÅÅ VÄRDA ATT BLI OMNÄMNDA för att vara så fina personer, för att ni hjälpt oss så utöver det vanliga att försöka att göra oss till hela människor igen.

MAMMA, PAPPA, ULRIKA, JERKER, TEA NI HAR VARIT HELT FANTASTISKA, HOPPAS NI FÖRSTÅR VILKA FINA MÄNNSIKOR NI ÄR OCH VILKET STORT HJÄRTA NI HAR. 
Det finns fler som gjort jätteinsatser men jag vill verkligen lyfta fram dessa personer, ni har gjort så mycket och även om jag räknade med er så har ni ändå gjort SÅ SÅ SÅ MYCKET MER ÄN JAG NÅGONSIN KUNDE TRO!!! TACK, TACK, TACK

SEX MÅNADER skulle du varit idag!

Ganska så precis nu för ett halvår sedan föddes du. Inte kunde vi då tro att vi skulle få behålla dig så kort stund. Ändå är jag så glad för att vi fick träffa dig, du var så fin. Jag säger det igen men jag är så väldigt glad för att du inte dog på operationsbordet en vecka gammal utan att vi fick lära känna dig, även om jag önskar att vi fått ännu mer tid ihop. Jag fick ju bara ett litet smakprov av dig, bara en liten glimt av den lilla individ du var. Jag tror att du hade blivit lik din storasyster till utseendet men kanske inte lika lik mig som Ella är. Sen tror jag att du hade blivit lite lugnare än Ellabellabus. Däremot hade du antagligen blivit minst lika glad och skrattig som Ella, det vi såg av dig så var du ju en liten spelivink, en liten flamstramsa (som storasyster) som hade nära till ditt nästan tokiga leende och skratt!!

Tycker det är så skönt att jag kommit så långt som jag gjort i mitt sorgearbete (även om vägen framför fortfarande känns oändligt lång). Känns så skönt att känna att trots allt fruktansvärt som hänt så kommer det också medföra mycket gott.

Aldrig så mycket att jag kommer sluta sörja dig,
aldrig så mycket så att jag kommer sluta fråga mig VARFÖR,
aldrig så mycket så jag kommer att tycka att det var värt all den smärta det innebär/inneburit,
aldrig så mycket så jag kommer känna att det fanns någon mening med det som hände.

MEN NU NÄR DET HÄNDE.....KOMMER DET FÖRHOPPNINGSVIS ATT INNEBÄRA NÅGOT GOTT.

Det är faktiskt så att du har lärt mig mycket, Livia. Jag trodde jag kunde förändra men det som har hänt har förändrat mig! MYCKET, tror jag! Du har lärt mig att ta vara på det man har, att värdesätta det lilla i livet. Hemskt att det ska behöva inträffa något så fruktansvärt för att man ska förtså hur skört livet är eller hur VÄRDEFULLT ett litet barn är. Du har också lärt mig mycket om av vad som är viktigt i livet, viktigt för mig.

Jag tror att jag har lärt känna mig själv på ett sätt som jag tror många aldrig lär känna sig själva, jag har också insett att det finns en jättestor styrka inom mig (visserligen en styrka jag önskar att jag aldrig skulle ha fått veta att jag besatt). Jag tror också att jag har en mycket klarare bild av vad som betyder något och vilka vänner som är riktiga vänner.

Jag kommer aldrig tycka att priset jag fått betala var värt det... men det är ändå skönt att komma till det att man kan tänka på att det kommer medföra positiva saker.

Historien om Livia at OneTrueMedia.com

Photo and video editing at www.OneTrueMedia.com

Du känns som en dröm!!

Ju längre tiden går så känns det mer som en dröm att vi hade dig. Jag vet inte om jag vill känna så. På ett sätt är det skönt, för det blir mindre smärtsamt så, men samtidigt är jag rädd att jag glömmer dig. JAG VILL ALDRIG GLÖMMA DIG LIVIA, jag vill minnas allt, din lukt, ditt skrik, ditt leende, ditt skratt, vad vi gjorde tillsammans, hur du kändes att hålla. ALLT, JAG VILL MINNAS ALLT!! Vi fick så kort tid tillsammans så varje litet ögonblick känns så viktigt. Imorgon ska mormor, morfar och farmor och farfar få den finaste presenten av dig Livia, historien om världens finaste tjej!!

Är så glad över alla som bryr sig om din grav

Igår kväll satt jag vid din grav länge. Jag hade termokläder på mig så jag kunde sitta i snön hos dig utan att bli speciellt kall. Det var så skönt att bara vara där. När jag kom möttes jag av flera ljus och dessutom var det en fin gång uppskottat till dig, det ser så välskött ut. Kan ju tyckas löjligt men det är ju det närmaste jag kan komma att sköta om dig och det är något av de få saker som jag kan göra för dig. Det är så lite men det är medicin för min själ. Jag blir så varm varje gång som det lyser ett ljus redan när jag kommer till dig. Tack mamma, pappa och Kerstin för att ni besöker Livias grav i princip varje dag och för att ni hjälper mig att hålla graven så fin. Ni hjälper också mig att få ro i själen genom att besöka Livia och se till att hon har det fint och ljust!

Jul = stress

Nu har det gått några dagar till och det börjar att närma sig julafton. En julafton som inte kommer bli lik någon annan. Många säger att ju yngre ett barn är desto lättare för då slipper man sörje-året, alltså man slipper gå igenom alla högtider och minnena de bär med sig. Detta stämmer inte, när man får veta att man är gravid har man redan då gjort upp en bild över hur livet med den nya varelsen kommer att bli. Saknaden kommer vara jättestor efter dig, Livia, även om jag inte har några minnen av någon tidigare jul med dig!!

Nyss kom Ella ner med en teckning till mig som hon ritat, en såndär som man bara fyller i färger på, där konturerna redan är ifyllda. Hon berättade att det var Lisa och Alfred på teckningen. När jag påpekade att Lisa inte såg så glad ut som Alfred sa Ella, "Det beror på att Lisa har förlorat sitt barn, så hon är ledsen. Men när det hände var Alfred så liten så han vet inte att Lisa är ledsen. Lisa kommer alltid att vara ledsen, hela livet!" Stackars liten, det är inte lätt att förlora en syster, både den egna sorgen och till på köpet föräldrar som inte är sig lika!! Vi ska i vart fall försöka att ha en fin jul för Ellas skull. Vi har bett att släkten ska komma hem till oss för vi orkar inte flänga runt så som vi brukar. Sen ska vi ha knytis så jag slipper styra så mycket!! På min lista står bröd, dryck, ägg och godis, enkelt och bra med andra ord!!

Förstår faktiskt inte hur man kan vara så stressad som jag är. Jag gör ju väldigt lite, jobbar ju inte ens ännu. Men likväl om jag bara har på dagens agenda att hämta och lämna Ella på dagis och kanske gå och handla, blir jag helt matt. Häromdagen träffade jag några andra mammor som också förlorat barn, något av det bästa sunderna för mig just nu (de förstår precis vad jag menar och man behöver inte skämmas för att man pratar om Livia "för mycket") och efter det skulle jag träffa en kompis som jag inte träffat sedan begravningen men som jag också tycker det är så skönt att prata med. Detta gjorde mig helt slut så jag hade värsta frossan och lite feber på kvällen (är ju inte första gången utan verkar vara kroppens sätt att säga stopp, nu räcker det, nu för tiden). Ändå var det ju inget jobbigt som jag gjorde, hoppas verklingen att detta blir bättre snart!!!!

Den första stjärnan är du Livia

Ja, det tycker i vart fall din storasyster. Idag sprang hon fram till fönstret och tittade ut när de sa något om stjärnor på TVn. "Mamma, den första stjärnan lyser nu och jag ser att det är Livia". Jag svarar att det också är den finaste stjärnan men att jag önskar att hon vore här inne hos oss. Ella fortsätter "Ja, men jag kan faktiskt se genom väggen och det kan nog Livia också så hon är nog här". Detta berättade hon sen för mormor när hon kom och Ella blev mäkta glad när mormor berättade för henne att hon precis varit vid Livias grav och också sett Livia-stjärnan och så sa mormor "Ella, jag följde efter stjärnan och den ledde mig vägen hem till dig, så Livia är här ovanför dig och ser efter dig".

Jag hoppas att det är så, att du lilla gumman finns där ute någonstans. Det är så svårt att tänka att du inte alls finns längre, även om det faktiskt är så jag ser det, att det inte finns något liv efter döden. Jag hoppas i vart fall att jag har fel så att du finns där någonstans.

Jag undrar egentligen om "forskningen" om vad som händer efter döden går framåt. Jag menar hur många andra saker runt omkring oss trodde vi aaaaldrig skulle gå som vi idag fnissar åt. Så borde det ju kanske kunna vara med "forskningen" om livet efter döden också. Men samtidigt är ju såååå många människor troende så det är väl näst intill förbjudet att forska om, för tänk om man skulle komma fram till att det inte finns någon gud, vad skulle hända då med alla troende????????

Jag har i vart fall en helt annan syn på döden idag. Tidigare har jag varit rädd för att dö, nu är jag mer undrande och kan känna att det kommer att bli spännande den dagen när det är dags. Kommer jag då att få träffa min Livia, väntar du då på mig Livia??? Älskar dig i vart fall till himlen och tillbaka igen, nu och för alltid. Och jag hoppas så att vi syns igen!!!!!

Sov gott den starkaste, finaste stjärnan på himlen, min och Ellas lilla Livia!!!

jobb, jobb,jobb

Jag vill bara kunna sörja och ta hand om mig själv. Men det är så många andra saker som ligger och stör. Jag blev lovad redan i våras att jag skulle få en ny tjänst. Sen blev det helt plötsligt indraget, vilket var en superbesvikelse från min sida. När jag gick hem på föräldraledighet så sas det igen att när jag kom tillbaka skulle jag kunna räkna med en ny tjänst, så jag plockade ihop mina saker så att de kunde flyttas till en annan avdelning när jag kom tillbaka till min nya tjänst. Nu kommer jag vara tillbaka mycket tidigare än planerat, inget jag på något sätt önskar.

Pratade direkt efter Livias bortgång åter igen med jobbet om att jag inte vill tillbaka till min tjänst. Detta beror på att jag har varit på min avdelning så många år och jag känner mig färdig med de jag jobbat med, jag har gjort allt och känner att jag inte kan utvecklas mer eller kan ge lika mycket energi i den tjänsten som man kan när man är ny. Dessutom känns det outhärdligt efter det som hänt att stå och prata inför journalister, skolklasser, politiker eller andra enheter på företaget.

MEN DET HÄNDER JU INGET..... Jag går och oroar mig för hur det kommer att bli och känner att allt blir så mycket jobbigare på grund av att jag inte får någon hjälp med detta. JAG VILL FOKUSERA PÅ DET SOM ÄR VIKTIGT; ATT GÖRA MIG SJÄLV SÅ HEL IGEN SOM MÖJLIGT, inte vad jag ska göra när jag kommer tillbaka till jobbet, eller känna mig tvingad till något som jag själv känner är väldigt pressande.

Stod vid din fina grav extra länge idag

 Idag var jag tvungen att bara vara vid din grav länge. Går ju till dig ett par gånger varje dag men i helgen har jag inte varit alls. Jag åkte på magsjuka i fredags och i och med att jag är så slut på ork som det är, så har jag legat i min säng hela helgen. Har heller inte orkat att tänka så mycket på dig , har varit för svag helt enkelt.

Igår var jag bara hos dig en liten stund innan vi var tvungna att skynda iväg för att inte missa Ellas lussefirande. Det var jättefint att se Ella men samtidigt så jobbigt. Man känner sig ännu mer ensam, ledsen, sorgsen, förtvivlad, arg, orättvist behandlad och så vidare. Alla runt om är ju så glada och då känns det så mycket att vi har gjort en sådan förlust. Du, Livia, skulle ju såklart ha varit med och tittat på storasyster. sen är det jobbigt med alla föräldrar, det är ju inte många som sagt något om vad som hänt och ändå vet vi ju att personalen har pratat med alla föräldrarna. Dessutom hade Ellas ljuskrona åkt i backen precis innan de skulle tåga in och ett ljus hade gått sönder. Jag såg direkt på Ella att hon var ledsen, hon brukar vara så sprallig, så full av liv, nu stod hon och tittade ner i backen och sjöng och försökte att hålla tårarna tillbaka. Hon som sett fram mot sitt luciafriande, när jag medetsamma efteråt kom fram och frågade hur det var började hon gråta och ville komma upp i famnen, stackaren!!

Idag när jag stod vid graven försökte jag minnas så många stunder med dig som jag kunde Livia. Det är svårt, vissa saker "glömdes" bort i samma ögonblick som du dog. Jag antar att det beror på att det helt enkelt är för smärtsamt att plocka fram vissa minnen av dig. Till exempel kan jag inte känna hur det kändes att bära på dig. Jag kan heller inte höra hur du lät när du skrattade eller när du grät. Det smärtar mig så att jag inte kan plocka fram dessa minnen. Jag har kunnat plocka fram dem ett par gånger, precis innan jag skulle somna ett par kvällar på raken. Medetsamma när jag såg dig klart framför mig så vaknade jag igen. Jag som bara ville vara kvar i drömmen för alltid. Jag saknar dig så mitt lilla hjärta!

Jag tycker inte man ska värdera sorg...

Det är så många som har åsikter om vad Livia var för en liten människa eller att vår sorg inte skulle vara lika stor för att du var så liten, eller helt falska saker som att du aldrig kom hem från sjukhuset. Alla dessa rykten sårar oss så fruktansvärt mycket.

Vi var på sjukhuset under en månads tid men sen kom vi hem och levde till stor del som en vanlig familj. När människor säger saker som att "det var ju synd att de fick kämpa så mycket när hon ändå inte överlevde" blir jag jätteledsen. Jag skulle kunna betala vad som helst för att bara få ha dig oss mig några timmar till. Visst, vi har inte lika många minnen av dig som vi har av Ella, men som andra föräldrar vet, så medetsamma som man blir gravid har man redan skapat sig en bild av hur hela livet kommer att bli med den nya lilla familjemedlemmen, den medlemmen som var du, Livia. Som tur är behöver vi ju inte välja vilket barn som ska dö, och tack gode gud för det, för hur skulle man kunna välja???!! Det kan nog alla föräldrar känna som har mer än ett barn, inte är det självklart att man skulle välja det äldre barnet för att man haft det längst, förstår faktiskt inte hur människor tänker när de hasplar ur sig sådana kommentarer, antagligen tänker de väl inte alls.

Vår psykolog säger att varför människor vill uttrycka att "Livia dog ju för att hon var sjuk" beror på att det är så svårt att ta i dessa bitar och därför försöker man att hålla vårt öde så långt ifrån sitt eget som möjligt, för att skydda sig själv, genom att försöka att säga att vår lilla Livia skiljer sig så mycket från deras barn. Mig sårar det, för dessa kommentarer låter som att mitt barn inte hade samma rätt att leva, att Livia inte var lika mycket värd.

Jag vet att det som hände mig har fått mig att förändras...

49 dagar och ett obduktionssamtal senare...

Idag är det precis sju veckor sedan du så hastigt lämnade oss. Vi har träffat läkarna igen och de har berättat vad obduktionen visade.

De går inte riktigt att säga vad som var det ytterst avgörande när Livia dog, men man upptäckte ett ytterligare hjärtfel på Livia vid obduktionen. När jag frågade om varför de inte upptäckt det tidigare fick jag till svar att det inte ingår i det vanliga rutinmässiga hjärtkontrollerna. VA, vad menar ni nu??? Vad då inte ingår i "vanliga" hjärtkontroller? Livia hade flera fel på sitt hjärta som opererades när hon var en vecka gammal, hur kan man då tycka att man bara ska göra de rutinmässiga vanliga kontrollerna, min dotter dog??????????????? Dessutom hittade de en dubbelsidig akut lunginflammation och förkylning i största allmänhet och det tillsammans med hjärtfelet blev för mycket. Men jag var ju på sjukhuset så sent som tolv timmar innan vi åkte in akut för att jag just misstänkte att hon hade just påbörjan till lunginflammation och blev hemskickade, efter lite inhalering av Betapred, som ungefär "orolig mamma".

LIVIA DOG, LIVIA DOG, LIVIA DOG bara ekar det i mitt huvud!

Dina kläder

Jag har fortfarande ett par av de plagg som jag minns dig som mest i kvar uppe. Förresten så har vi inte tagit ner ditt skötbord ännu. Vi bestämde när du dött att jag fick bestämma när vi skulle ställa undan din lilla säng (det är den möbel som jag tycker jag förknippar mest med dig, den möbel som jag tyckte skulle bli jobbigast att ta bort), Jonas tycker att han har finast minnen från dig när du låg på skötbordet, så det ska han bestämma när han känner sig reda att ta bort. Sängen tog vi ned för några veckor sedan men skötborden är fortfarande kvar. Din pyjamas, som du hade när vi åkte in till akuten, ligger där och även en blus som du hade någon av de sista dagarna, den lukar fortfarande DU. Jag kan stå där inne ibland och bara lukta på blusen. Likaså finns det en handduk som vi använde på babymassagen, den kan jag hänga över huvudet ibland. Egentligen lukar den inte så mycket DU utan mest massageoljan, men den påminner såååå mycket om dig. Åhhhh, det lukar så gott, framför allt blusen. Vill aldrig att lukten ska gå ur men det kommer det väl dessvärre snart att göra.

Jag minns så väl att jag inte hade på dig "såååå" fina kläder, inte så att du hade fula kläder på dig. Men med Ella var jag sååå noga att allt skulle vara så perfekt, sött och flickigt. Den tanken slog mig när du var några månader, att du inte alls hade klänning så ofta eller det där lilla extra. Men jag vet precis varför, jag ville bara att du skulle ha det så bra som möjligt, jag satte hellre på dig en omlott-tröja för att slippa se dig bli ledsen när jag drog tröjer över huvudet. Jag ville hellre att du skulle ha mjuka, gosiga och varma kläder så att du hade det skönt och var varm. Med Ella var det yttre så viktigt, hon var som en liten docka som skulle visas upp. Med dig brydde jag mig inte om ifall exempelvis kassörskan, sjukvårdspersonal, kompisar eller mammorna på ÖF tyckte att du inte var "extra" söt. Jag var bara så glad att du fanns, att du inte dog vid din hjärtoperation. Att jag hade förmånen att få ha dig!! Jag ville bara underlätta så mycket som möjligt för dig även om kläder kan tyckas vara en fnuttig sak. Jag tyckte så synd om dig som var tvungen att utstå bland annat alla provtagningar, undersökningar på sjukhuset och alla mediciner och sprutor som du fick av oss här hemma.

Får jag fler barn så tror och hoppas jag att jag ska tänka likadant med det barnet. Bara uppskatta det för att jag har möjlighet att få lyckan av att se ett barn växa upp och för den kärlek som jag får ge!!! Inte tänka så mycket på allt runt omkring.

En dag läggs till en annan

Jag känner mig faktiskt rätt stark igen (men jag vet ju också hur lite som behövs för att jag ska störtdyka), ska försöka att ta vara på dessa dagar och försöka att minnas dem de dagar som är svårare. Jonas mår fortfarande väldigt dåligt, stackaren. Han kom nog efter mig mycket i början, jag var mer öppen och visade mer mina känslor, tog tag i det jobbiga på en gång. Sen är det ju sådan otrolig skillnad på det stöd som jag fått i jämförelse med det stöd som Jonas fått från omgivningen.

Tycker det är så kontigt hur omgivningen hanterar kvinnlig och manlig sorg. Jag märker ju att många börja frågasätta om när vi ska börja jobba, framför allt Jonas?? Varför det? Antagligen för att män ska klara det bättre. Varför skulle en man sörja sitt barn mindre?? Märker detta del hos vår omgivningen men också från sjukvården och försäkringskassan. Jonas läkarintyg måste vara mer välskrivna än mina, han har fått tillbaka papper som varit exakt likadant formulerade som mina så läkarna fått skicka in nya, sjukt!!!

Jag har träffat några mammor som varit i ungefär samma situation som jag. Det är alltid skönt, är som att gå till psykologen ungefär, man kan prata utan att behöva känna sig dum och de förstår precis vad jag menar.

Tårarna bara rinner

Idag så rinner tårarna hela tiden igen, annars har det varit någon vecka nu som har varit riktigt bra. Så där bra så att man skäms och inte kan berätta det förutom för de allra, allra närmaste. Men det behövs så lite för att jag ska bryta ihop fullständigt.

Idag skulle jag ringa och be jobbet att försöka att teckna ett friskvårdsavtal för mig. Vi får ju några tusen till friskvård från jobbet varje år, vilket ju verkligen är superbra och en superförmån. Men vad fick jag för svar då? Jo, att är man sjukskriven mer än två månader så har man inte rätt att teckna ett friskvårdsavtal. Lustigt, känns som att är man sjukskriven så behöver man det mer än någonsin.

Jag tror inte att det egentligen beror på att jag inte får mina friskvårdpengar utan bara på att jag känner mig orättvist behandlad, missförstådd. Jag har inte valt att lilla fina Livia inte skulle få stanna hos mig. Jag längtar efter henne så att det känns som att jag håller på att gå i tusen bitar, jag skulle betala och göra vad som helst bara för att få känna henne i mina armar igen om så bara för en liten stund. Jag känner att det är så orättvist att min flicka inte fick stanna hos mig, så när något ytterligare händer som känns orättvist blir det så stort.

Livia, jag och Johnossi = magiskt

Några dagar innan Livia dog var vi i Norrköping. Jag är så glad att vi kom iväg!! Jag var tveksam till att åka för det var ingen hemma som ville vara barnvakt åt lilla Livia. Det var egentligen bara min mamma som hade Livia själv, de gick på promenader och mös ofta tillsammans. Men jag förstår att omgivningen tyckte att det kändes oroligt att ha Livia. I och för sig var hon som vilket annat barn som helst bortsett från den första månaden men jag var alltid lite orolig för Livia (vilket jag i efterhand förstod att jag hade fog för). Något jag inte känner igen hos mig själv, jag är inte så orolig som person. Hur som, det var ingen som ville ha Livia själv under ett dygn. Vi bestämde därför att ta med henne till Norrköping. Vi åkte dit och hade en supermysig helg, den bästa vi hade tillsammans med Livia och Strandbergarna.

Vi skulle gå på Johnossi på fredagskvällen. Jag var osäker på om jag skulle kunna se dem spela eftersom Livia var med. Jag frågade vid ingången om det var ok att hon följde med in med hörlurar men fick dessvärre ett negativt besked. De såg väl att jag blev väldigt besviken och när jag berättade varför hon inte kunde lämnas hemma förstod de nog.... Livia och jag såg konserten som VIP-gäster. Vi fick sitta uppe på en läktare i mörkret och titta ner på Johnossis fantastiska konsert med folkhavet hoppandes nedanför. Det var magiskt, inte kunde jag då tro att Livia skulle vara död sex dygn senare!!!

Varför ska män sörja ensamma????

Imorgon är det dags för obduktionssamtal, fasar!! Speciellt för att Jonas är så väldigt nergången nu. Känns som att han är så skör. Jag känner att jag är sur nu när Jonas mår dåligt, inte på Jonas, utan på omvärlden!!! Har känt så hela tiden sen Livia föddes och också fått det förklarat för mig att turordning när ett barn föds som inte är frisk är 1. barnet, såklart 2. mamman 3. pappan (i vart fall inom sjukvården). Känns som att det alltid är mannen ska vara så stark och att det gör att de mår ännu sämre än många kvinnor gör senare för att de inte tillåts att vara ledsna från början, sen klappar de igenom ordentligt istället. Känner så nu också när Livia inte lever längre att jag får så mycket stöd både från min familj och vänner medan Jonas knappt får något stöd alls, varför är det så? Man kan ju skylla en del på det manliga, att män har svårare att prata om sina känslor. Men i en situation som denna är det så uppebart att även män behöver hjälp, men varför stöttar inte omgivningen hos män upp på samma sätt??? Ja, jag är lite upprörd för det kom fram så mycket hos psykologen idag, det blev så fruktansvärt tydligt att Jonas mår så dåligt.

Förstår inte hur vissa tänker. Men psykologen sa något idag som jag inte tänkt på tidigare och somn det säkert ligger något i. Att människor kanske säger saker till mig och till andra om Livia för att skydda sig själva. Att det är lättare att acceptera att hon dog för att hon varit sjuk, för då ligger det så långt ifrån ens egen värld. Till exempel att om någon vill skaffa barn eller har väldigt små barn är det lättare att tänka att Livia dog för att hon var sjuk och då kommer ju inte mitt barn att dö eftersom det inte är sjukt. Likaså är det lättare att berätta för någon om vad som hänt med att " fast hon var ju sjuk" för att den som man berättar för inte ska bli rädd av informationen. Jag känner i vart fall att jag blir väldigt sårad, det känns som att de talar om för mig att hon var mindre värd, att sorgen och förlusten ska vara mindre på grund av att det fanns en problematik.

 

Diagnos: Panikångest

Ja, som jag har skrivit innan så rusar hjärtat på mig emellanåt. Känns så obehgligt. När jag berättade om detta för min psykolog sa hon till mig att hon tror att jag drabbats av panikångest. Jaha, då var man en erfarenhet rikare, men hoppas att det går öve lika snabbt som det kommit för det är riktigt otäckt!

Din lilla säng

  
Igår plockade vi ner din säng. Det var väldigt känslosamt, tårarna rann hejdlöst, så orättvist!! Du var ett sånt fint litet barn Livia, så söt som en liten dröm!!!! Ella grät också en massa och försökte att övertala mig att vi alltid skulle ha kvar din säng i sovrummet. Men det går ju inte och sen tyckte jag att det var ett bra tillfälle att ta bort den, för jag skulle sätta upp nya gardiner, växter, adventsljusstakar och så vidare. Tänkte att när jag skulle fixa så mycket annat kanske det skulle märkas mindre att det fattades en liten barnsäng, din lilla söta säng!

Ella har varit mer ledsen nu i några dagar, det kommer över henne lite då och då. Tycker så synd om henne, ett barn på snart fem år ska inte behöva gå igenom något sånt här! Ella som var så förväntansfull när hon skulle bli storasyster, hon hade tjatat så på att hon skulle få syskon. Eftersom din start var tuff och du åkte direkt ner till Lund visst nog Ella vilken fantastisk gåva du var. Fast hon i efterhand nu har sagt att vi har mycket mer tid med henne nu och att vi var så stressade när du levde så visade eller sa hon aldrig något sådant när du levde Livia. Hon tyckte så mycket om dig, visade aldrig någon avundsjuka utan hjälpte till med allt hon kunde. Sen du dog har hon sagt flera gånger att "mamma, nu är jag ensam igen!" Tycker så synd om dig Ella.

Ella har en bok som hon ber mig skriva saker om dig Livia i och i den står det bland annat:

"Livia var så gullig och söt och snäll! Vi älskade Livia och vi gråter!"

"Livia var snäll och hon dog när hon var noll år. Livia var och är den finaste lillasystern i hela världen. Livia skrattade när mormor dinglade med sitt halsband."

"Livia opererades när hon var en vecka gammal och hon låg så stilla efter operationen. Jag vill åka till Lund igen för Livia var så sjuk där och kämpade så mycket."

Livia du har en fantastisk storasyster, är så ledsen att du inte fick se mer av hennes upptåg. Hoppas du finns här någonstans och ser allt som händer. Jag hoppas att Ella har rätt när hon säger att du är den första stjärnan som tänds på himlen varje kväll!

Jonas har också en jobbig tid just nu. Det har gått bra för oss båda (så bra som det nu kan vara när man har förlorat ett barn) men Jonas har haft en dipp nu i några dagar och har väldigt lätt till tårar. Jag tycker att det känns ok för mig, men snart är det väl min tur att dippa ner. Kommer nog att pendla mycket det kommande året. Försöker ändå att njuta av att må något sånär bra men det är svårt, får liksom skuldkänslor för att jag mår bra. Förstår inte varför man ska vara så hård mot sig själv. Jag vet ju att du Livia inte vill att mamma ska vara ledsen, att du inte klandrar mig för att jag mår bättre, men det är svårt i vart fall!

LIVIA VIOLA ELIN BRORSSON

Nu har jag inte skrivit på några dagar, men det har varit så mycket!

Igår skulle vi ha haft din namngivning!

LIVIA VIOLA ELIN BRORSSON

Ella, Jonas och jag fikade med dig igår för att ändå uppmärksamma din dag!!!! Och så var vi ju vid din grav, men det är vi ju varje dag!

I fredags hade vi urnsättning för dig Livia. Det var bara pappa, du och jag. Vi fick en fin liten stund. Men visst känns det konstigt att lägga ner det som finns kvar av dig i marken. Jag försöker att intala mig att du inte var där, du är ju uppe någonstans, fri! Sen du dog Livia har jag blivit tvungen att ta i så många frågor som jag tidigare haft en sån bestämd uppfattning om. Som vad som händer när man dör, tidigare har jag varit helt säker på att man bara inte finns längre, men det passar inte in, du måste finnas någonstans!!!!!!! Du kommer hur som alltid att finnas i mitt hjärta, gud vad jag saknar dig mitt älskade lilla barn!!! Min älskade lilla Livia!!!!

Skärp till er!!!!!!!!!!!

Hur svårt kan det vara?? Idag har jag varit på stan, och detta händer så fort jag kliver utanför dörren, flera människor som jag i vanliga fall brukar hälsa och prata med är helt plötsligt vääääldigt intresserade av sina kvitton, sin barnvagn, trädfällning, gruset på trottoaren. VAD ÄR PROBLEMET??? Jag har inte fått pest, jag smittar inte, jag lovar. Förstår ni inte hur ensam jag känner mig???? Min värld är upp och ner men ni behöver inte göra det värre......

dunk, dunk, dunk....

Livia efter hennes hjärtoperation, älskade lilla du!

 De senaste dagarna har jag fått sådana stressymtom. Förstår inte varför som jag skrivit innan, eller visst förstår jag att det beror på att Livia har dött men varför blir man stressad när en nära har gått bort???? Jag har i vart fall fått väldiga hjärtklappningarn, var jätteobehagligt igår när jag skulle sova och man bara känner hur hjärtat rusar. I vanliga fall brukar man ju inte "höra" hur hjärtat slår men igår hörde jag det inne i kroppen!

Imorgon är det dags för urnsättning. Det är bara jag och Jonas som kommer att göra det. Hoppas att det blir fint och att det inte känns obehagligt.

Dessutom har vi fått tid för obduktionssamtal. Usch, antagligen kommer det vara så att läkarna kommer att berätta att de gjort fel och om de hade undersökt henne mer så hade hon levt idag. Hur orkar man att höra att en läkare har gjort fel så att ens barn inte lever längre??? Vet inte vad jag hoppas på mest att de ska säga. Troligast är ju att de är hjärtat som blivit dåligt och slutat att fungera och då ska ju läkarna se det. Jag vet att innan Livia opererades sa kardiologen i Lund att "Livia kommer inte att dö, det är bara ett barn på hundra som hjärtopereras som dör och de har mycket allvarligare fel än Livia har" MITT BARN DOG, VARFÖR?????!!!!!!!! Men det kan ju också vara så att det framkommer något helt annat. Vad vet jag inte men att hon fick en infektion på hjärtmusklen, att hon fick en propp, att det är något genetiskt, ja inte vet jag sitter bara och svamlar nu men vad vill jag helst att det ska framkomma? Hjärtat på sätt och vis för det är ju det som det mesta har talat för och då är det ju inget nytt som måste bearbetetas. Men samtidigt känns det för jä....t om läkarna kunnat gjort så livet varit så annorlunda idag. Det skulle ju också vara skönt om det kom fram att hon dog av något som vi absolut inte kunde ha gjort något åt. Jag återkommer ju ofta i tanken till att om och om och om och om jag hade åkt in tidigare eller tvingat läkarna att göra fler undersökningar så kanske hon hade levt idag och då skulle jag ju slippa sätta mig själv i skuld. Sen skulle det också kunna vara skönt om jag fick ett besked som betydde att hon inte led innan hon dog. Jaja, det är bara och vänta och se vad läkarna säger. Jag har bett att få både journalanteckningar och obduktionspaprena, jag är faktiskt rädd att läkarna inte är ärliga för att rädda sig själva så därför ska jag be Ulrika, om hon orkar och klarar, att gå igenom allt. Jag har redan berättat för läkarna att jag funderar på att Lex Maria anmäla om det framkommer att de skulle kunna ha räddat min flicka. Vet egentligen inte om jag kommer att göra slag i saken även om det skulle behövas. Men Livia är mitt ansvar och jag lovade när jag blev mamma första gången, när Ella föddes, att jag alltid ska stå upp för mina barn. Jag ska inte vara en fjamsig mamma som inte säger ifrån och försvarar mina barn. Och Livia kommer alltid vara mitt barn även om det är svårt att försvara henne nu, jag vet ju inte var hon är och om hon är någonstans. VARFÖR SKA JAG BEHÖVA BROTTAS MED DESSA TANKAR!!!!! VARFÖR????

Sorg är inte vad jag trodde sorg var...

Det är lustigt men innan Livia dog hade jag aldrig upplevt riktig sorg. Den närmaste som dött är min morfar eller vår hund och det är inte alls samma känsla. Morfar var gammal och jag visste att han själv inte ville leva mer och hunden var sjuk. Livia var liten och det är inte alls rätt att ens barn dör innan en själv och Livia ville inte dö. Livia älskade livet, hon var alltid glad och positiv!!

Vilken bild har du av hur du skulle reagera om ditt barn dog??? Man fasar ju för att detta ska hända, pratar ofta om att det är det värsta som kan ske. DETTA VÄRSTA HÄNDE OSS!!!´

Min bild tidigare var att jag skulle skrika hysteriskt, så där som de gör på film (det gjode jag i och för sig när de höll på att försöka att återuppliva Livia), jag trodde att man skulle spy, inte gå upp ur sängen, gråta hysteriskt, fundera på att ta självmord och så vidare. Så är det inte, inte för mig i vart fall!! Visst gråter jag, men inte varje dag. Visst har jag ont i magen, men inte så jag spyr. Det som är mest påfallande är tröttheten!! Jag orkar koncentrera mig på en sak i någon timme sedan är jag så trött så jag helst vill gå och lägga mig. Jag längtar efter Livia och i början hade jag mycket skuldkänslor för allt jag skulle kunna ha gjort som inneburit att hon kanske hade varit kvar hos oss. Jag har också mycket tankar på vad som är meningsfullt, vad jag ska sluta med som jag inte känner har någon mening och vad jag ska göra som jag känner är en meningsfull tillvaro. Något annat som är väldigt påtagligt är STRESSEN! Vadå stress, tänker ni. Du går ju bara hemma, jo jag vet!!! Men jag har aldrig varit så stressad någonsin i mitt liv. Psykologen pratar om att det mest stressande som kan ske i en människas liv är att förlora ett barn, stressen är total!! Jag kan ofta känna att jag har hjärtklappning. Hoppas att denna obehagliga känsla snart ska ge med sig, för varför blir man stressad när någon dör???? Jag har ju inget att vara stressad för, Livia kommer ju inte tillbaka hur mycket jag än stressar!!!!

Vad människor i ens omgivning är snabba med att tala om hur man ska sörja!!

Jag blir så trött och ledsen när folk ska lägga sig i min sorg. Livia har varit död i en månad och tre dagar. Är det en lång tid?? Jag tycker inte det. Varför ska folk då vara på och försöka att tala om för mig att jag måste gå vidare???? Min dotter har dött hastigt och lustigt, jag trodde jag skulle leva tillsammans med henne hela livet men sen dog hon. En månad är inte lång tid, jag tycker till och med att det är en kort tid att bara vänja sig vid tanken på att jag aldrig mer kommer att få se, träffa och hålla Livia.

När de som har så mycket åsikter om hur jag ska sörja poängterar detta blir jag bara ännu mer ledsen. Jag tycker att jag har mått väldigt bra i ett par dagar. Så där bra så att jag knappt vågar säga det för att jag är rädd att jag ska få äta upp det eller för att jag får dåligt samvete för att jag mår så bra. Sen kommer ändå människor i min närhet och ska pusha på ännu mer med kommentarer "du måste gå vidare", "nu måste livet snart återgå till det vanliga", "du måste tänka på annat än Livia", "gå ut och var bland folk" och så vidare. Detta gör att jag medetsamma blir mycket sämre, känner mig ensam och oförstådd. Varför kan inte omgivningen bara få låta mig vara, få låta mig vara ledsen över Livia? Om de fortsätter att pucha mig och jag viker ner mig och gör dem till viljes tror jag att jag kommer få äta upp detta senare i mitt liv. Min psykolog sa till mig för ett par träffar sedan att jag måste räka med att det kommer ta tre år att lära mig leva ett nytt liv. Hur kan då min omgivning kräva det av mig efter en månad och tre dagar? Sen förstår jag också att jag inte kommer må som jag gör just nu i tre år, utan att det under den tiden kommer gå succesivt framåt!

MEN SNÄLLA LÅT MIG FÅ SÖRJA I FRED!!! FÅ MIG INTE ATT MÅ SÄMRE UTAN FÖRSÖK ATT FÅ MIG ATT MÅ BÄTTRE, HJÄLP MIG ISTÄLLET GENOM ATT LYSSNA OCH PRATA OM LIVIA. HJÄLP MIG ATT FÅ HA MIN LIVIA KVAR OM SÅ BARA I MINNET!!!! HJÄLP MIG LÄRA MIG ATT LEVA MED LIVIA I MINNET!

Undrar så var vissa tagit vägen???!

Jag vet att de flesta säger att folk inte hör av sig på grund av att de inte vet vad de ska säga eller göra eller vet hur de ska bete sig. Men jag tycker inte det är ok, INTE ALLS OK! Tänk om alla gjorde så, då skulle vi vara helt ensamma och då skulle jag nog gå under!!!

Vissa vänner har inte alls hört av sig ännu och vissa har gjort så lite så det knappt räknas. Det är inte försvarligt att de inte orkar eller vet vad de ska säga. Vi sitter här med vår sorg 24 timmar om dygnet, kan inte människor i vår omgivning då ta sina olustkänslor över att inte inte veta hur de ska säga eller bete sig den lilla stund det krävs för att vi ska må lite bättre eller känna att de finns för oss med sin värme???

Ett telefonsamtal brukar vara tio, högst tjugo minuter! Ett SMS tar ett par minuter att skicka. Ett kort tar med inhandling kanske tio minuter och så vidare. ÄR DET FÖR MYCKET BEGÄRT???

Helt klart har detta gjort att jag börjat fundera mycket på vilka som är mina, våra vänner. Vet att jag funderade mycket över det när jag blev sjuk i reumatismen. Vissa har försvunnit redan på grund av det. Varför ska man vara vänner bara i medgång? Varför ska man inte också kunna ta de bitar som inte är så roliga och kanske till och med svåra att ta i???

Bra dag idag

Idag, och faktiskt, även igår var bra dagar! Så skönt att det känns lite lättare vissa dagar, det ger hopp om att framtiden kommer vara ljus igen även om inte lilla Livia är med. Känner lite glädje inför den nalkande julen och har börjat fundera på lite renoveringsprojekt här hemma vilket känns som väldiga "friskhetstecken", det är ju sådant som jag brukar fundera och drömma mycket om. Sen kanske jag inte kommer realisera dessa drömmer, som jag har just nu, eftersom ekonomin är i botten. Tur att jag har pappa, mamma och svärföräldrarna som lovat att hjäpa till ekonomiskt, annars vet jag inte hur det skulle gå.

Vädret just nu är riktigt grått och trist, har regnat nästan konstant i fem dygn. Men mig gör det inget, är nog precis tvärt om, jag tycker det är skönt att vädret är dåligt. Känns ofta väldigt jobbigt när folk pratar om hur hjärligt deras liv är, till exempel att de på facebook skriver att "åhh, vilket härligt väder, idag ska jag ut på en underbar långpromenad" eller "äntligen härliga fredag, i helgen ska vi göra...." och så vidare. Det blir så tydligt då att alla andras liv liksom går vidare medan mitt på många sätt står still. Nu när det är dåligt väder kommer inte dessa kommentarer lika ofta utan folk tycker lite synd om sig själva och det gör att jag känner mig mindre ensam i min sorg, tristess och ledsamhet.

Igår var vi hos psykologen igen, nästan varje gång jag går därifrån är det med lättare steg än när jag gick dit. Hon får mig att känna hopp om att livet kommer att gå vidare. Vi benar också ut sådant som känns akut jobbigt och hon kommer med god råd så att vi lite lättare kan reda ut vår vardag.

Nu när jag för en gång skulle mår rätt så bra ska jag försöka att studera. Jag har tenta om två veckor, känns som ett skämt men jag ska se om jag kan få in lite. Ska nog gå dit och se om jag kan pricka in så många svar att jag i vart fall får godkänt. Hade tenta en vecka innan Livia dog, då fick jag en femma på tentan, så kommer det inte bli nu men jag kan ju försöka att bara klara tentan. Om jag gör det kommer jag att vara mer nöjd än vad jag var vid förra tentans resultat, detta skulle vara en större seger....

Blir så trött på allt gnäll...

Åhhh, nu kan jag inte hålla mig längre. Jag blir så trött på allt gnäll!!! Mitt barn vaknade tre gånger i natt.... mitt barn grät i en timme.... Åhhh, nu är mitt barn förkyld igen.....


Era barn lever det gör inte mitt och det känns som det ni klagar på inte är så farligt, det är övergående. Detta var faktiskt vad jag tyckte redan inna Livia dog. Vet när man var på öppna förskolan, åhh vad det klagades hit och dit. Jag vet att jag sa till min mamma några veckor innan Livia dog att jag förstår inte varför de klagar sådant, jag är bara så glad att jag har Livia och även om det tar mycket tid så känner jag mig inte irriterade på henne. Detta resonemang kände jag ända till sista natten Livia var i livet och jag är så ledsen för att inte inte kunde hålla ihop det den sista natten. Du grät så och var så panikslagen så jag vet att jag tänkte, och även sa till dig tror jag, att du skulle sluta gråta att det kändes tröstlöst att gå omkring med dig om du ändå inte slutade gråta eller brydde dig om jag bar dig eller lät dig vara. Inte visste jag då att du bara några timmar senare inte skulle finnas mer.


Jag hoppas att jag ska kunna ta tillvara på det som är och inte klaga så mycket framöver. Livet med Livia var stundtals ansträngande och jag hoppas att när jag jämför med det kan se att många saker är onödiga att klaga på. För egentligen förstår jag inte hur vi orkade, när jag tänker tillbaka. Du fick sex, sju olika mediciner fyra gånger om dagen, vilket tog nästan en halvtimma att blanda varje gång. Dessutom sondmatades du var tredje timma dygnet runt, efter att först ha ammats och vägts för att se hur mycket sondmat du sedan behövde. Alla som har sondmatat vet hur struligt det kan vara. Så var det jämt med Livias sondmatning, slangen måste alltid kollas, ligger slangen fel kan det betyda livsfara. Detta görs genom att suga upp magsyra när det går, detta gick nästan aldrig hos Livia. Då måste man vända och vrida tills man får upp magsyra eller sista utvägen att blåsa in luft i magen och försöka att lyssna att slangen ligger rätt. Efter det skulle maten ges under tjugo minuter. Livia, detta var en nervpress, vi var så oroliga att misslyckas för vi visste såklart följderna av detta. Detta gjordes som sagt var tredje timma dygnet runt och när hela proceduren var avklarad var det inte lång tid till nästa gång.


Människan klarar så mycket mer än vad vi tror....

Något inom mig har dött

Jag tror faktiskt att man kan säga att en liten del inom mig har dött. Den del som är sådär barnslig och tror att inget ont kan hända, den där delen som är lyckligt ovetande om hur det är att känna smärtan av förlusten, rädslan för att inte orka, längtan efter det som aldrig kommer tillbaka, skulden för allt man skulle gjort och allt som man önskar var ogjort.

Jag har så svårt att förstå att jag någonsin igen kommer känna den där fantastiska lyckan som man ibland känner utan anledningen, bara för att det verkar bli en sån fin sommardag, för att man hör en fin sång på radion eller när man ser någon krama om en anhörig så där ordentligt.

Idag är en rätt så tung dag. Jag har varit på promenad och det är alltid skönt att prata med någon. Men ibland känner man sig mer ensam tillsammans med någon eller flera än vad man gör när man är helt ensam. Den känslan fick jag idag och jag vet precis varför. Vi pratade knappt om Livia. Jag vet att hon bara ville muntra upp mig och får mig på andra tankar, men oftast blir det precis tvärt om, JAG KÄNNER MIG SÅ ENSAM I MIN SORG, SAKNAD OCH LÄNGTAN!!!!!

Jag längtar så efter dig lilla Livia, jag vill krama dig, känna värmen från din lilla kropp, jag vill mata dig, byta dina kläder, stryka ditt rödbruna hår, hålla din lilla hand med de fem små fina smala pianofingrarna, köra dig i din fina vagn, trösta dig när du är ledsen.... ALLT!!!! Jag längtar efter dig så, och det smärtar så, att jag aldrig mer får ha dig hos mig. Det smärtar mig att du snart kommer vara bortglömd hos de flesta, livet går liksom vidare men hos oss står livet just för tillfället stilla. VI GLÖMMER DIG ALDRIG, JAG KOMMER ALDRIG SLUTA ATT SAKNA OCH LÄNGTA EFTER DIG OCH ÖNSKA ATT LIVET VORE ANNORLUNDA!

Idag är en bra dag, om det nu finns sådana!

Idag har livet faktiskt känts rätt ok. Har haft lite mer energi också, har varit på biblioteket och försökt att koncentrera mig lite på mina studier, inte lätt men bättre än förra gången som jag försökte. Ska göra ett nytt försök imorgon! Har både lämnat och hämtat Ella, varav jag gick och hämtade henne. Båda gångerna var jag förbi Livias fina grav. Det ligger så många fina blommor där ännu och nu när det är kallt kanske de klarar sig hela veckan utan att bli fula. Nu har jag och Ella också gjort en blåbärspaj som står i ugnen. Morfar ska antagligen komma förbi i kväll så Ella ska bjuda honom. Själv har jag möte med barnfilmsklubben, det brukar vara trevligt och mysigt, men allt blir såklart lite jobbigare som det är nu. Speciellt eftersom det är flera av dem som jag inte träffat sedan Livia dog. Förra gången som vi hade möte var lilla stumpan med och fick jättefina presenter, kläder som hon dessvärre aldrig hann att använda!

De senaste dagarna har tårarna runnit hejdlöst vilket varit både jobbigt men också skönt. Det är jobbigt eftersom de kommer helt okontrollerat, till exempel bara kom det helt plötsligt när jag var på Maxi av ingen anledning. Sen är det också skönt för det är befriande och Livia känns väldigt nära när jag gråter. Idag har det inte bara runnit, bara när saker gått emot mig. Behövs så lite för att jag ska börja att gråta som att jag inte får upp en burk eller att jag tappar något eller är sen till något.

Jag håller på att skriva min berättelse om Livia som jag ska lägga in här när den är färdig, kan vara skönt att ha allt nedskrivet! Men det kommer...

Livia, jag ska ta dig i mitt hjärta och visa dig allt fint och roligt som du aldrig fick möjlighet att uppleva!

VARFÖR?????????????

Idag är ingen bra dag, tårarna bara kommer hela tiden. Varför är livet så orättvist, tycker att jag redan har så mycket med min sjukdom, men det räcker tydligen inte. Varför skulle inte min flicka få leva? Varför kommer jag aldrig att få se henne krypa, äta smakpotioner, skolas in på dagis, lära sig simma eller bara få hålla henne nära, trösta, pussa.....

Älskar dig så, känns så fel att stå och prata med dig vid graven. Du ska ju ligga i din säng...

VARFÖR??????

Nu är det över, men det är samtidigt bara början

Nu är vårt avsked till Livia genomfört! Det känns så skönt att det är gjort för det har nog hela tiden legat som ett nervositetsmoment. Men det blev så bra, kan knappt komma på något som skulle ha kunnats gjorts bättre eller finare. Ceremonin känns så värdig och äkta, Ella fick sjunga "En flicka på lassarettet", Jonas och jag tände Livias ljus och berättade vår historia om fina Livia. Tommy Wretling och Anna Bredman (är lite osäker på stavningen) sjöng och spelade så vackert, så det nästan gjorde ont i kroppen. Förättaren som aldrig gjort detta tidigare, Lars Wingerup, gjorde det så bra och personligt. Är så glad att vi inte hade ceremonin i kyrkan, även om det varit sååå många gånger enklare, men också så väldigt mycket mer opersonligt. Livias bildspel till "Varje gång du möter min blick" var magiskt, för att inte tala om alla vänner och släktingar som deltog och visade sitt stöd och sin sorg.

Igår var på många sätt ett avslut men också början på resten av livet med den stora sorgen och saknaden efter vår lilla Livia. Varför skulle inte vår flicka få leva...

Detta ska vara min lilla terapi

Jaha, nu ska jag försöka att hålla liv i en blogg igen. Tror att det kan vara nyttigt för mig, som det är nu, när det hänt något så livsavgörande i mitt liv. Tankarna spretar och jag vill på något sätt senare kunna gå tillbaka för att minnas vad jag gått igenom.  Har ju egentligen en annan blogg, men eftersom administratörerna inte lyckats att ge mig inloggningsuppgifterna nu när jag inte minns dom är det väl bara att starta en ny, får väl försöka att hämta lite inlägg därifrån istället!