onsdag 30 mars 2011

Länge sedan jag skrev något!!

Blir svårare och svårare att skriva. Dels har livet återgått till vardag igen. Jag jobbar mer och mer och dessutom har jag snart min sista tenta, så jag försöker att studera lite också!! Jag har också fått lite skrivkramp! Jag har emellanåt svårt att skriva om Livia. Jag har upptäckt att många läser bloggen och på så sätt håller sig uppdaterad på vad som händer. Men de flesta ger sig inte till känna men i och med att de vet så SLIPPER de fråga hur jag mår. Smidigt! Men det betyder att mitt skrivande biter mig själv i svansen, eftersom jag vill prata om min lilla Livia.

Jag har inte bestämt om jag ska sluta blogga, lösenordsskydda bloggen eller bara fortsätta mer sporadiskt!

Har ni andra som förlorat barn läst "Bara ett andetag bort"?

Jag håller på med boken men blir sååå sur!! Samtidigt kan jag inte sluta läsa, jag hoppas att det på de sista sidorna står någon form av förklaring. Jag kan ju inte berätta vad boken handlar om, man för mig som också förlorat det mest värdefulla känns det som ett hån! Jag har inte upplevt så som författaren säger sig ha gjort, betyder det då att min Livia skulle vara mindre värd bara för att inte jag såg några ljussken när hon dog eller att strömmen gick och så vidare??

Jag har så många frågor om innehållet i boken och så många synpunkter på hennes agerande och tankar.  Hur kan hon tro att det nya barnet är det gamla som dött som återkommer? Hur kan hon skriva att de hade ett kontrakt att livet skulle bli på detta sätt, att det var meningen  att barnet skulle dö för att hon skulle kunna känna riktig lycka?? Hur kan författaren lura sitt äldre barn att tro att det döda barnet skriver utförliga brev och ger presenter?

Frågorna är så många! Har någon annan läst boken kan ni väl återkomma med era funderingar kring innehållet! Har boken upprört er också eller har ni tolkat innehållet på ett annorlunda vis??

måndag 21 mars 2011

Det stora mörkret

Så sorgligt! Idag fick jag en känsla av att jag bara var tvungen att åka en sväng till graven efter kursen. Sent och mörkt var det, men jag gick in på kyrkogården i vart fall. Inte ett ljus brann hos lilla Livia. Inte ens det elektriska som jag ställt där för att minska risken för att jag ska komma dit och det är mörkt. Och idag som det är precis fem månader sedan du så hastigt dog. Usch, blev helt kall i kroppen! Pappa bor som tur är bara ett par hus ifrån kyrkogården så jag gick dit och hämtade lite tändstickor och tände ett ljus som mamma ställt vid graven i reserv. Kändes lite bättre, men tungt var det! Har fasat för första gången det ska vara mörkt, och den första gången blev ikväll, precis fem månader efter att du lämnat mig så olycklig kvar lilla Livia.....

Fem månader sedan du så hastigt lämnade oss!

En tid som känns både superlång men som också gått väldigt snabbt. Tänk det har redan gått fem månader sedan allt det hemska hända. Så många olika känslolägen som varit sedan dess. I början var nästan allt jobbigt, men idag är nästan allt bra igen. När någon fråga hur jag mår kan jag nästan inte med att tala om att "Jag mår bra!" det känns så konstigt. Inte kan jag väl må bra? MITT BARN HAR JU DÖTT! Men det är faktiskt så, jag mår bra stor del av tiden igen.

Räddningen är och var ELLA, ELLA, ELLA, Jonas, mamma, pappa, några vänner och möjligheten till nystart på jobbet!

Jag satte mig faktiskt och skrev ett brev till Ella för någon dag sedan. Hon förstår nog inte idag, men förhoppningsvis förstår hon i framtiden hur mycket hon hjälpt mig, hur hon fick mig att orka, hur hon gjorde livet ljust i allt annat som var så mörkt!

Jag är också så glad att jag fått göra en nystart på jobbet. Jag vet inte om jag orkat gå och sätta mig på min gamla kontorsstol och gjort mina gamla sysslor. Jag vet ju inte alls om jag får vara kvar på min nya avdelningen. Men jag hoppas, annars kommer det nog bli lite svårare igen. Nu går jag med lätta steg till jobbet, något som jag aldrig trodde skulle kunna ske efter allt som varit, men det gör jag. Mina nya arbetsuppgifter påminner inte alls om det som varit och det är spännande, vilket gör att jag ser fram emot allt nytt!

Jonas katastrofhelg

Jag hoppas att Jonas snart ska komma tillbaka. Idag är han så gråtmild, han gråtar ofta, ofta, ofta. Han säger att han tycker att det är skönt att gråta, och det är ju bra! Det är ju inget fel med att gråta, det kan ju till och med vara bra att vara nära sina känslor. Men han har så dålig självinsikt. Han förstår inte att han inte är som han var innan. Han springer snabbt framåt och rakt in i en betongvägg. Det hände i helgen. Jag vill inte gå in på vad som hände, men det blev väldigt stort och jag tror att han oroade många i sin omgivning. Jag är faktiskt inte förvånad, för jag hade redan innan tänkt tanken på att det kanske skulle balla ur. Men även om vi pratade om det innan så var han själv så inställd på att det skulle gå så bra.... Vilket det långt ifrån gjorde.

Men ibland tror jag också att han måste oroa sin omgivning för att få de att förstå hur han mår...

onsdag 16 mars 2011

Idag har Livia namnsdag

Hoppas att du får en bit tårta idag lilla Livia! Idag har du nämligen namnsdag och vi brukar ju faktiskt fira barnen i famlijen på namnsdagen (jag räknas också till barn vid namnsdagsfirandet i vart fall av min mamma, och i och för sig är jag ju hennes barn). Egentligen finns inte Livia i almanackan, men på Bolibompa drar de ju namnsdagsbarn varje dag av de som inte har någon egen dag. Så idag ropade Ella på mig och visst hade hon rätt, de hade dragit Livias namn! Så grattis lilla du på namnsdagen önskar Ella, mamma och pappa! Vi saknar dig så! Ella har ramlat av hästen idag så vi firar det såklart med att äta tårta, så vi äter lite för dig också Livia. Förhoppningsvis sitter du där uppe och tittar ner på oss nu när vi sitter här och minns dig och firar dig och storasyster!!!

tisdag 15 mars 2011

Mer ork - mer jobb

Idag har jag varit hos min fantastiska läkare igen. Han är en såndär fin och bra person! Vi har kommit överens om att jag ska börja arbeta mer nu. Från nästa vecka ska jag börja på 50 procent och bara två veckor efter det ska jag prova 75 procent. Det känns jättebra! Jag skulle vilja arbeta mer nu, känns som att jag bara sitter i bilen fram och tillbaka till arbetet. Däremot skulle jag vilja arbeta på 75 procent lite längre tid!

Jag har fått ett så stort behov av att vara själv sedan allt med Livia hände. Jag känner faktiskt inte igen mig själv. Tidigare har jag inte alls velat vara för mig själv och nu bara njuter jag av att komma hem till ett tomt hus och  ha tid för mig själv. Låter kanske lite asocialt, men jag tycker att det är skönt! Jag har tidigare inte tyckt om att jag inte gillat att vara för mig själv.

P grund av det ökade behovet av egentid så hoppas jag att jag inte ska behöva gå upp på 100 procent så snabbt (men vem vet, behovet av egentid kanske kommer minska igen)! Jag behöver kommer hem och både Jonas men framför allt Ella är borta, så jag kan få min egen tid och hämta ny kraft och ork! Mitt nya behov tror jag beror på att som jag varit med om under mindre än ett år, allt detta måste bearbetas och reflekteras över. Jag behöver min egen tid för att få tänka på det som varit och det som kommer framöver. Och framför allt behöver jag tid för att få vara med dig Livia, om så bara i tanken!!

torsdag 10 mars 2011

Varför nämner ingen Livia..

Jag har under några dagar haft en tanke som kommer åter och åter! Jag undrar varför knappt ingen nämner min lilla Livia? Gör de i omgivningen så för att vi ska "slippa" minnas, för att de tror att vi ska bli ledsna? Jag vill inte slippa minnas. Livia kommer alltid att vara en stor del av mitt liv, hon kommer alltid att vara min längtan!

Den enda som jag verklingen pratar med om Livia är min mamma, bortsett från Jonas då! Jag är ju rätt så säker på att de runt omkring inte har glömt min lilla fina tjej. Men varför kan man inte till exempel säga att "idag skulle Livia ha varit åtta månader" eller "hur känns det nu, vilka är dina starkaste minnen från Livia" eller ännu hellre berätta för mig vad de minns av Livia eller på vilket sätt Livia upptar deras tanker numera. För som sagt, jag tror inte att hon är bortglömd. Det är vi som är bortglömda! Det är bortglömt att vi kanske önskar, vill och behöver prata om vår lilla skatt.

tisdag 8 mars 2011

BALSAM FÖR MIN SJÄL

Människan är komplex och jag är såklart inget undantag. Jag har suttit här nu och funderat lite och jag får inte riktigt ihop bilden av mig själv.

Hur kom jag att tänka på detta nu då? Jo, jag har sedan Livia dog mått väldigt bra av att läsa poesi eller lyssna på svenska visor med texter som träffar mig rakt in i hjärtat. Vissa texter och melodier känns som BALSAM FÖR MIN RÄTT SARGADE SJÄL!

Jag har nog egentligen alltid kunnat förälska mig i vackra dikter eller textrader. Men jag har nog aldrig tänkt så mycket på det! Jag är en väldigt forcerande människa som har svårt att vara i nuet och stanna upp och bara vara. Och därför har jag svårt att ta mig tid eller rättare sagt finna ro att sitta och läsa poesi. Samtidigt är jag ganska så analytisk, vilket ju rimmar ganska så dåligt med det jag precis skrev. Därav min tanke på att människan än väldigt komplex! Jag har ju till och med svårt att få ordning på bilden av mig själv!

Hur som, just i den situation som jag är just nu så kan jag känna en väldig ro i att bara läsa vackra ord. Detta behov fyller jag genom att läsa dikter, lyssna på visor och läsa andra bloggar som använder vackra ord som får mig till eftertanke och som lenar allt det som är så smärtsamt.

Hur vackert är det inte att tänka att du, LIVIA är

BARA ETT ANDETAG BORT

eller att

VÅRA SJÄLAR ALDRIG TAR FARVÄL

Jag har skrivit om detta lite redan tidigare, men nu tänkte jag till och med be er om lite hjälp! Har ni några fina dikter, textrader eller visor som ni tror skulle kunna ge ett lugn i min själ. Som kanske har hjälpt er igenom svåra stunder i livet...

söndag 6 mars 2011

MIN LIVIA

Mamma min mamma, se vad jag kan
Jag går nu och hoppar lite grann
För mina vingar dom bär mej
varthän jag än vill
Flyger dit du är
och följer ditt liv

Fast du inte ser mej
Så är jag alltid där
Någonstans runt om dej
I universums stora sfär
För jag färdas över ängar
Bärs upp av en vind
Tittar till dej och flyger ner
och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar och
fyller på vår brunn
Vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att du inte får

ha mej intill dej
närhelst du än vill
ge mej allvärldens kramar
Vad jag än vill och lite till
för du vill visa din kärlek
ge mej allt så fint
men mamma, din kärlek
känns från jorden och ända hit

Jag säger stolt till de andra
små änglarna som är här
-Titta! det e min mamma
och hon håller mej så kär
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus
som du ser om natten
när det släcks i varje hus

för jag är den stjärna
som lyser stark och klar
jag är ljuset inom dej
som alltid stannar kvar..

lördag 5 mars 2011

Allergi igen....

Jag har blivit väldigt förkyld och så klart som ett brev på posten! ALLERGI!!!! Det behövs inte mycket för att jag ska få allergi av mina mediciner, speciellt inte efter allt som hänt med Livia. Är som att min kropp är som en liten tickande bomb, så fort något händer så säger den ifrån på ett eller annat vis. Just nu då med massor av hettande och kliande små prickar .

Skönt i vart fall att Jonas stack iväg så tidigt igår morses. För annars hade jag väl lyckats att smitta honom också. Det verkar än så länge som att han har klarat sig!!! SKÖNT!! Det är ju inte så roligt när han tränat rätt hårt i flera månader (egentligen ett år) för att bland annat köra Vasan och sedan bli sjuk dagen innan!! Vet att när vi var och kämpade som mest i Lund tog Jonas löparskorna var och varannan dag och var borta länge för att rensa hjärnan.

Ska bli mysigt att titta på Vasan imorgon på tvn och att följa hur det går för Jonas och hans skidkompisar på datorn. Ser jag fram emot!! Får gå och lägga mig skapligt för att orka gå upp imorgon och göra scones och blåbärssoppa till tv-sändningen!

fredag 4 mars 2011

Första helgen ensam sen Livia gick bort

Nu har Jonas åkt iväg för Vasaloppet på söndag. Jag och Ella ska vara ensamma till på måndag (nja, inte riktigt för min mamma ska vara här hos pss i vart fall en natt har hon och Ella bestämt. Vi ska försöka att mysa till det som vi gjorde förra året Jonas var och körde Vasaloppet, nämligen genom att göra blåbärssoppa och scones till tv-sändning på söndag.) Känns lite konstigt att Jonas åker iväg. Det är trots allt så att vi är varandras ventiler för att prata om allt fruktansvärt som hänt oss. Jag vet att Jonas varit oroligt för att åka iväg just av den anledningen, att han är borta och kanske inte har någon att prata med om det som dyker upp i huvudet som rör vår lilla Livia. Jag hoppas att det kommer att gå bra för honom i vart fall, vilket jag också tror att det kommer att göra! Hade Vasaloppet varit för två månader sedan så tror jag inte att han hade fixat att åka, men vi blir starkare för varje dag (även om det långt ifrån alltid känns så).

Jag har varit på arbetet ganska så många gånger nu. Det går bra, mycket bättre än jag trodde. Jag har haft sådan tur som fick göra en omstart på jobbfronten, annars hade allt varit så mycket jobbigare. Jag känner ju att även om jag är nervös så är det med glädje och spänning som jag åker till jobbet. Hoppas att det ska fortsätta på den inslagna vägen! Jag har ju i vart fall lovat att ge mig själv en riktig chans att trivas igen även om jag såklart önskar att jag skulle vara hemma och vara föräldraledig istället!

Härligt det är med den vårluften som är ute just nu! På din lilla fina grav (den är faktiskt inte så fin nu när det fortfarande ligger kvar gammal smutsig snö och din lilla björn av mossa som står där som inte ser så mycket ut för världen längre). Men jag har gjort en jättefin krans till dig Livia som bara väntar på att snön ska försvinna så att det kan få komma ut och förgylla din lilla plats. Sen i vår kommer ju din sten också och det ska bli skönt när inte platsen är provisorisk längre! Nu, sen jag börjat arbeta är jag inte på graven varje dag längre, tiden räcker liksom inte till riktigt. Detta ger mig dåligt samvete, även att jag lovat mig själv att inte få det. Mamma och jag gick tillsammans till graven igår. Då hörde jag på henne att hon känner likadant. Mamma är vid graven varje dag och pratar lite med dig Livia. Nu har hon varit lite dålig i ett par dagar och inte kunnat komma till dig, hon hade också dåligt samvete över det. Varför ska man vara så hård mot sig själv!! Jag har ju dig lilla Livia i mina tankar nästa hela tiden, och likväl ska jag försöka att skuldsätta mig för att jag inte gör tillräckligt. Jag älskar dig lilla gumman! Och jag vet ju att du inte vill ha en mamma som går och hälsar på dig på grund av dåligt samvete, du vill ju ha en mamma som lever livet och har med dig i tanken lagom mycket! Men det är så svårt.....