MAMMA, PAPPA, ULRIKA, JERKER, TEA, hur ska vi någonsin kunna tacka er tillräckligt???!!!!

Vi har fått så mycket stöd från många, något jag kommer vara alla er som hört av sig och visat på er omtanke evigt tacksam för!! Jag lovar att jag kommer att betala tillbaka!!! Det kommer jag göra genom att hjälpa och stötta andra om något liknande händer!!!!! Händer något dig, lovar jag dig, att jag kommer finnas där för dig.

Jag har förstått vikten av att ha nära och kära omkring sig. Egentligen visste jag ju det redan innan, hur viktigt det är att hjälpa personer i kris direkt och med kraft, men nu har jag även upplevt det och vet hur viktigt det är. Jag vet att jag har lyssnat till Peter Jonsson (heter han så, han som jobbar med krisarbete, han är på tv ibland) ett par gånger. Tänkte på det för någon månad sedan att "va sa han egentligen att man skulle göra när en kris uppstod"?? Jo, han sa att "första dygnet/dygnen är viktigast. Man ska prata, prata, prata".

Jaha, hur var det hos oss då?
Jo, vi hade min familj hos oss hela dagarna i flera dygn efter att Livia dött. Det var också så att vi ringde alla nära vänner samma dag och berättade vad som hänt, vi var också runt hos de närmsta grannarna och berättade. Efter ett dygn upprättade vi den lilla minnesplatsen till Livia här hemma, vilken massor av vänner (både nära men även sådana som vi bara hälsar på) kom och satte ljus, kort, gosedjur och annat på. Några kompisar ringde faktiskt också dagligen till oss i flera veckors tid. Jag måste erkänna att vi stundtals tyckte att det var väldigt utmattande att prata med så många, vet att vi sa när klockan var tio på kvällen att "Vad skönt, nu kan det väl inte ringa fler ikväll". Inte för att vi inte ville prata, utan för att vi var så trötta. KONTENTAN AV DETTA ÄR ATT VI MÅR BRA IDAG, MED TANKE PÅ OMSTÄNDIGHETERNA OCH DET HAR VI ER ATT TACKA FÖR!!!!!!! Egentligen vill jag inte skriva ut namn för jag är orolig för att någon blir sårad av det jag skriver. Men nu kan jag inte låta bli, ska ju egentligen inte rangordna men det är några som är SÅÅÅÅÅÅ VÄRDA ATT BLI OMNÄMNDA för att vara så fina personer, för att ni hjälpt oss så utöver det vanliga att försöka att göra oss till hela människor igen.

MAMMA, PAPPA, ULRIKA, JERKER, TEA NI HAR VARIT HELT FANTASTISKA, HOPPAS NI FÖRSTÅR VILKA FINA MÄNNSIKOR NI ÄR OCH VILKET STORT HJÄRTA NI HAR. 
Det finns fler som gjort jätteinsatser men jag vill verkligen lyfta fram dessa personer, ni har gjort så mycket och även om jag räknade med er så har ni ändå gjort SÅ SÅ SÅ MYCKET MER ÄN JAG NÅGONSIN KUNDE TRO!!! TACK, TACK, TACK

SEX MÅNADER skulle du varit idag!

Ganska så precis nu för ett halvår sedan föddes du. Inte kunde vi då tro att vi skulle få behålla dig så kort stund. Ändå är jag så glad för att vi fick träffa dig, du var så fin. Jag säger det igen men jag är så väldigt glad för att du inte dog på operationsbordet en vecka gammal utan att vi fick lära känna dig, även om jag önskar att vi fått ännu mer tid ihop. Jag fick ju bara ett litet smakprov av dig, bara en liten glimt av den lilla individ du var. Jag tror att du hade blivit lik din storasyster till utseendet men kanske inte lika lik mig som Ella är. Sen tror jag att du hade blivit lite lugnare än Ellabellabus. Däremot hade du antagligen blivit minst lika glad och skrattig som Ella, det vi såg av dig så var du ju en liten spelivink, en liten flamstramsa (som storasyster) som hade nära till ditt nästan tokiga leende och skratt!!

Tycker det är så skönt att jag kommit så långt som jag gjort i mitt sorgearbete (även om vägen framför fortfarande känns oändligt lång). Känns så skönt att känna att trots allt fruktansvärt som hänt så kommer det också medföra mycket gott.

Aldrig så mycket att jag kommer sluta sörja dig,
aldrig så mycket så att jag kommer sluta fråga mig VARFÖR,
aldrig så mycket så jag kommer att tycka att det var värt all den smärta det innebär/inneburit,
aldrig så mycket så jag kommer känna att det fanns någon mening med det som hände.

MEN NU NÄR DET HÄNDE.....KOMMER DET FÖRHOPPNINGSVIS ATT INNEBÄRA NÅGOT GOTT.

Det är faktiskt så att du har lärt mig mycket, Livia. Jag trodde jag kunde förändra men det som har hänt har förändrat mig! MYCKET, tror jag! Du har lärt mig att ta vara på det man har, att värdesätta det lilla i livet. Hemskt att det ska behöva inträffa något så fruktansvärt för att man ska förtså hur skört livet är eller hur VÄRDEFULLT ett litet barn är. Du har också lärt mig mycket om av vad som är viktigt i livet, viktigt för mig.

Jag tror att jag har lärt känna mig själv på ett sätt som jag tror många aldrig lär känna sig själva, jag har också insett att det finns en jättestor styrka inom mig (visserligen en styrka jag önskar att jag aldrig skulle ha fått veta att jag besatt). Jag tror också att jag har en mycket klarare bild av vad som betyder något och vilka vänner som är riktiga vänner.

Jag kommer aldrig tycka att priset jag fått betala var värt det... men det är ändå skönt att komma till det att man kan tänka på att det kommer medföra positiva saker.

Historien om Livia at OneTrueMedia.com

Photo and video editing at www.OneTrueMedia.com

Du känns som en dröm!!

Ju längre tiden går så känns det mer som en dröm att vi hade dig. Jag vet inte om jag vill känna så. På ett sätt är det skönt, för det blir mindre smärtsamt så, men samtidigt är jag rädd att jag glömmer dig. JAG VILL ALDRIG GLÖMMA DIG LIVIA, jag vill minnas allt, din lukt, ditt skrik, ditt leende, ditt skratt, vad vi gjorde tillsammans, hur du kändes att hålla. ALLT, JAG VILL MINNAS ALLT!! Vi fick så kort tid tillsammans så varje litet ögonblick känns så viktigt. Imorgon ska mormor, morfar och farmor och farfar få den finaste presenten av dig Livia, historien om världens finaste tjej!!

Är så glad över alla som bryr sig om din grav

Igår kväll satt jag vid din grav länge. Jag hade termokläder på mig så jag kunde sitta i snön hos dig utan att bli speciellt kall. Det var så skönt att bara vara där. När jag kom möttes jag av flera ljus och dessutom var det en fin gång uppskottat till dig, det ser så välskött ut. Kan ju tyckas löjligt men det är ju det närmaste jag kan komma att sköta om dig och det är något av de få saker som jag kan göra för dig. Det är så lite men det är medicin för min själ. Jag blir så varm varje gång som det lyser ett ljus redan när jag kommer till dig. Tack mamma, pappa och Kerstin för att ni besöker Livias grav i princip varje dag och för att ni hjälper mig att hålla graven så fin. Ni hjälper också mig att få ro i själen genom att besöka Livia och se till att hon har det fint och ljust!

Jul = stress

Nu har det gått några dagar till och det börjar att närma sig julafton. En julafton som inte kommer bli lik någon annan. Många säger att ju yngre ett barn är desto lättare för då slipper man sörje-året, alltså man slipper gå igenom alla högtider och minnena de bär med sig. Detta stämmer inte, när man får veta att man är gravid har man redan då gjort upp en bild över hur livet med den nya varelsen kommer att bli. Saknaden kommer vara jättestor efter dig, Livia, även om jag inte har några minnen av någon tidigare jul med dig!!

Nyss kom Ella ner med en teckning till mig som hon ritat, en såndär som man bara fyller i färger på, där konturerna redan är ifyllda. Hon berättade att det var Lisa och Alfred på teckningen. När jag påpekade att Lisa inte såg så glad ut som Alfred sa Ella, "Det beror på att Lisa har förlorat sitt barn, så hon är ledsen. Men när det hände var Alfred så liten så han vet inte att Lisa är ledsen. Lisa kommer alltid att vara ledsen, hela livet!" Stackars liten, det är inte lätt att förlora en syster, både den egna sorgen och till på köpet föräldrar som inte är sig lika!! Vi ska i vart fall försöka att ha en fin jul för Ellas skull. Vi har bett att släkten ska komma hem till oss för vi orkar inte flänga runt så som vi brukar. Sen ska vi ha knytis så jag slipper styra så mycket!! På min lista står bröd, dryck, ägg och godis, enkelt och bra med andra ord!!

Förstår faktiskt inte hur man kan vara så stressad som jag är. Jag gör ju väldigt lite, jobbar ju inte ens ännu. Men likväl om jag bara har på dagens agenda att hämta och lämna Ella på dagis och kanske gå och handla, blir jag helt matt. Häromdagen träffade jag några andra mammor som också förlorat barn, något av det bästa sunderna för mig just nu (de förstår precis vad jag menar och man behöver inte skämmas för att man pratar om Livia "för mycket") och efter det skulle jag träffa en kompis som jag inte träffat sedan begravningen men som jag också tycker det är så skönt att prata med. Detta gjorde mig helt slut så jag hade värsta frossan och lite feber på kvällen (är ju inte första gången utan verkar vara kroppens sätt att säga stopp, nu räcker det, nu för tiden). Ändå var det ju inget jobbigt som jag gjorde, hoppas verklingen att detta blir bättre snart!!!!

Den första stjärnan är du Livia

Ja, det tycker i vart fall din storasyster. Idag sprang hon fram till fönstret och tittade ut när de sa något om stjärnor på TVn. "Mamma, den första stjärnan lyser nu och jag ser att det är Livia". Jag svarar att det också är den finaste stjärnan men att jag önskar att hon vore här inne hos oss. Ella fortsätter "Ja, men jag kan faktiskt se genom väggen och det kan nog Livia också så hon är nog här". Detta berättade hon sen för mormor när hon kom och Ella blev mäkta glad när mormor berättade för henne att hon precis varit vid Livias grav och också sett Livia-stjärnan och så sa mormor "Ella, jag följde efter stjärnan och den ledde mig vägen hem till dig, så Livia är här ovanför dig och ser efter dig".

Jag hoppas att det är så, att du lilla gumman finns där ute någonstans. Det är så svårt att tänka att du inte alls finns längre, även om det faktiskt är så jag ser det, att det inte finns något liv efter döden. Jag hoppas i vart fall att jag har fel så att du finns där någonstans.

Jag undrar egentligen om "forskningen" om vad som händer efter döden går framåt. Jag menar hur många andra saker runt omkring oss trodde vi aaaaldrig skulle gå som vi idag fnissar åt. Så borde det ju kanske kunna vara med "forskningen" om livet efter döden också. Men samtidigt är ju såååå många människor troende så det är väl näst intill förbjudet att forska om, för tänk om man skulle komma fram till att det inte finns någon gud, vad skulle hända då med alla troende????????

Jag har i vart fall en helt annan syn på döden idag. Tidigare har jag varit rädd för att dö, nu är jag mer undrande och kan känna att det kommer att bli spännande den dagen när det är dags. Kommer jag då att få träffa min Livia, väntar du då på mig Livia??? Älskar dig i vart fall till himlen och tillbaka igen, nu och för alltid. Och jag hoppas så att vi syns igen!!!!!

Sov gott den starkaste, finaste stjärnan på himlen, min och Ellas lilla Livia!!!

jobb, jobb,jobb

Jag vill bara kunna sörja och ta hand om mig själv. Men det är så många andra saker som ligger och stör. Jag blev lovad redan i våras att jag skulle få en ny tjänst. Sen blev det helt plötsligt indraget, vilket var en superbesvikelse från min sida. När jag gick hem på föräldraledighet så sas det igen att när jag kom tillbaka skulle jag kunna räkna med en ny tjänst, så jag plockade ihop mina saker så att de kunde flyttas till en annan avdelning när jag kom tillbaka till min nya tjänst. Nu kommer jag vara tillbaka mycket tidigare än planerat, inget jag på något sätt önskar.

Pratade direkt efter Livias bortgång åter igen med jobbet om att jag inte vill tillbaka till min tjänst. Detta beror på att jag har varit på min avdelning så många år och jag känner mig färdig med de jag jobbat med, jag har gjort allt och känner att jag inte kan utvecklas mer eller kan ge lika mycket energi i den tjänsten som man kan när man är ny. Dessutom känns det outhärdligt efter det som hänt att stå och prata inför journalister, skolklasser, politiker eller andra enheter på företaget.

MEN DET HÄNDER JU INGET..... Jag går och oroar mig för hur det kommer att bli och känner att allt blir så mycket jobbigare på grund av att jag inte får någon hjälp med detta. JAG VILL FOKUSERA PÅ DET SOM ÄR VIKTIGT; ATT GÖRA MIG SJÄLV SÅ HEL IGEN SOM MÖJLIGT, inte vad jag ska göra när jag kommer tillbaka till jobbet, eller känna mig tvingad till något som jag själv känner är väldigt pressande.

Stod vid din fina grav extra länge idag

 Idag var jag tvungen att bara vara vid din grav länge. Går ju till dig ett par gånger varje dag men i helgen har jag inte varit alls. Jag åkte på magsjuka i fredags och i och med att jag är så slut på ork som det är, så har jag legat i min säng hela helgen. Har heller inte orkat att tänka så mycket på dig , har varit för svag helt enkelt.

Igår var jag bara hos dig en liten stund innan vi var tvungna att skynda iväg för att inte missa Ellas lussefirande. Det var jättefint att se Ella men samtidigt så jobbigt. Man känner sig ännu mer ensam, ledsen, sorgsen, förtvivlad, arg, orättvist behandlad och så vidare. Alla runt om är ju så glada och då känns det så mycket att vi har gjort en sådan förlust. Du, Livia, skulle ju såklart ha varit med och tittat på storasyster. sen är det jobbigt med alla föräldrar, det är ju inte många som sagt något om vad som hänt och ändå vet vi ju att personalen har pratat med alla föräldrarna. Dessutom hade Ellas ljuskrona åkt i backen precis innan de skulle tåga in och ett ljus hade gått sönder. Jag såg direkt på Ella att hon var ledsen, hon brukar vara så sprallig, så full av liv, nu stod hon och tittade ner i backen och sjöng och försökte att hålla tårarna tillbaka. Hon som sett fram mot sitt luciafriande, när jag medetsamma efteråt kom fram och frågade hur det var började hon gråta och ville komma upp i famnen, stackaren!!

Idag när jag stod vid graven försökte jag minnas så många stunder med dig som jag kunde Livia. Det är svårt, vissa saker "glömdes" bort i samma ögonblick som du dog. Jag antar att det beror på att det helt enkelt är för smärtsamt att plocka fram vissa minnen av dig. Till exempel kan jag inte känna hur det kändes att bära på dig. Jag kan heller inte höra hur du lät när du skrattade eller när du grät. Det smärtar mig så att jag inte kan plocka fram dessa minnen. Jag har kunnat plocka fram dem ett par gånger, precis innan jag skulle somna ett par kvällar på raken. Medetsamma när jag såg dig klart framför mig så vaknade jag igen. Jag som bara ville vara kvar i drömmen för alltid. Jag saknar dig så mitt lilla hjärta!

Jag tycker inte man ska värdera sorg...

Det är så många som har åsikter om vad Livia var för en liten människa eller att vår sorg inte skulle vara lika stor för att du var så liten, eller helt falska saker som att du aldrig kom hem från sjukhuset. Alla dessa rykten sårar oss så fruktansvärt mycket.

Vi var på sjukhuset under en månads tid men sen kom vi hem och levde till stor del som en vanlig familj. När människor säger saker som att "det var ju synd att de fick kämpa så mycket när hon ändå inte överlevde" blir jag jätteledsen. Jag skulle kunna betala vad som helst för att bara få ha dig oss mig några timmar till. Visst, vi har inte lika många minnen av dig som vi har av Ella, men som andra föräldrar vet, så medetsamma som man blir gravid har man redan skapat sig en bild av hur hela livet kommer att bli med den nya lilla familjemedlemmen, den medlemmen som var du, Livia. Som tur är behöver vi ju inte välja vilket barn som ska dö, och tack gode gud för det, för hur skulle man kunna välja???!! Det kan nog alla föräldrar känna som har mer än ett barn, inte är det självklart att man skulle välja det äldre barnet för att man haft det längst, förstår faktiskt inte hur människor tänker när de hasplar ur sig sådana kommentarer, antagligen tänker de väl inte alls.

Vår psykolog säger att varför människor vill uttrycka att "Livia dog ju för att hon var sjuk" beror på att det är så svårt att ta i dessa bitar och därför försöker man att hålla vårt öde så långt ifrån sitt eget som möjligt, för att skydda sig själv, genom att försöka att säga att vår lilla Livia skiljer sig så mycket från deras barn. Mig sårar det, för dessa kommentarer låter som att mitt barn inte hade samma rätt att leva, att Livia inte var lika mycket värd.

Jag vet att det som hände mig har fått mig att förändras...

49 dagar och ett obduktionssamtal senare...

Idag är det precis sju veckor sedan du så hastigt lämnade oss. Vi har träffat läkarna igen och de har berättat vad obduktionen visade.

De går inte riktigt att säga vad som var det ytterst avgörande när Livia dog, men man upptäckte ett ytterligare hjärtfel på Livia vid obduktionen. När jag frågade om varför de inte upptäckt det tidigare fick jag till svar att det inte ingår i det vanliga rutinmässiga hjärtkontrollerna. VA, vad menar ni nu??? Vad då inte ingår i "vanliga" hjärtkontroller? Livia hade flera fel på sitt hjärta som opererades när hon var en vecka gammal, hur kan man då tycka att man bara ska göra de rutinmässiga vanliga kontrollerna, min dotter dog??????????????? Dessutom hittade de en dubbelsidig akut lunginflammation och förkylning i största allmänhet och det tillsammans med hjärtfelet blev för mycket. Men jag var ju på sjukhuset så sent som tolv timmar innan vi åkte in akut för att jag just misstänkte att hon hade just påbörjan till lunginflammation och blev hemskickade, efter lite inhalering av Betapred, som ungefär "orolig mamma".

LIVIA DOG, LIVIA DOG, LIVIA DOG bara ekar det i mitt huvud!

Dina kläder

Jag har fortfarande ett par av de plagg som jag minns dig som mest i kvar uppe. Förresten så har vi inte tagit ner ditt skötbord ännu. Vi bestämde när du dött att jag fick bestämma när vi skulle ställa undan din lilla säng (det är den möbel som jag tycker jag förknippar mest med dig, den möbel som jag tyckte skulle bli jobbigast att ta bort), Jonas tycker att han har finast minnen från dig när du låg på skötbordet, så det ska han bestämma när han känner sig reda att ta bort. Sängen tog vi ned för några veckor sedan men skötborden är fortfarande kvar. Din pyjamas, som du hade när vi åkte in till akuten, ligger där och även en blus som du hade någon av de sista dagarna, den lukar fortfarande DU. Jag kan stå där inne ibland och bara lukta på blusen. Likaså finns det en handduk som vi använde på babymassagen, den kan jag hänga över huvudet ibland. Egentligen lukar den inte så mycket DU utan mest massageoljan, men den påminner såååå mycket om dig. Åhhhh, det lukar så gott, framför allt blusen. Vill aldrig att lukten ska gå ur men det kommer det väl dessvärre snart att göra.

Jag minns så väl att jag inte hade på dig "såååå" fina kläder, inte så att du hade fula kläder på dig. Men med Ella var jag sååå noga att allt skulle vara så perfekt, sött och flickigt. Den tanken slog mig när du var några månader, att du inte alls hade klänning så ofta eller det där lilla extra. Men jag vet precis varför, jag ville bara att du skulle ha det så bra som möjligt, jag satte hellre på dig en omlott-tröja för att slippa se dig bli ledsen när jag drog tröjer över huvudet. Jag ville hellre att du skulle ha mjuka, gosiga och varma kläder så att du hade det skönt och var varm. Med Ella var det yttre så viktigt, hon var som en liten docka som skulle visas upp. Med dig brydde jag mig inte om ifall exempelvis kassörskan, sjukvårdspersonal, kompisar eller mammorna på ÖF tyckte att du inte var "extra" söt. Jag var bara så glad att du fanns, att du inte dog vid din hjärtoperation. Att jag hade förmånen att få ha dig!! Jag ville bara underlätta så mycket som möjligt för dig även om kläder kan tyckas vara en fnuttig sak. Jag tyckte så synd om dig som var tvungen att utstå bland annat alla provtagningar, undersökningar på sjukhuset och alla mediciner och sprutor som du fick av oss här hemma.

Får jag fler barn så tror och hoppas jag att jag ska tänka likadant med det barnet. Bara uppskatta det för att jag har möjlighet att få lyckan av att se ett barn växa upp och för den kärlek som jag får ge!!! Inte tänka så mycket på allt runt omkring.

En dag läggs till en annan

Jag känner mig faktiskt rätt stark igen (men jag vet ju också hur lite som behövs för att jag ska störtdyka), ska försöka att ta vara på dessa dagar och försöka att minnas dem de dagar som är svårare. Jonas mår fortfarande väldigt dåligt, stackaren. Han kom nog efter mig mycket i början, jag var mer öppen och visade mer mina känslor, tog tag i det jobbiga på en gång. Sen är det ju sådan otrolig skillnad på det stöd som jag fått i jämförelse med det stöd som Jonas fått från omgivningen.

Tycker det är så kontigt hur omgivningen hanterar kvinnlig och manlig sorg. Jag märker ju att många börja frågasätta om när vi ska börja jobba, framför allt Jonas?? Varför det? Antagligen för att män ska klara det bättre. Varför skulle en man sörja sitt barn mindre?? Märker detta del hos vår omgivningen men också från sjukvården och försäkringskassan. Jonas läkarintyg måste vara mer välskrivna än mina, han har fått tillbaka papper som varit exakt likadant formulerade som mina så läkarna fått skicka in nya, sjukt!!!

Jag har träffat några mammor som varit i ungefär samma situation som jag. Det är alltid skönt, är som att gå till psykologen ungefär, man kan prata utan att behöva känna sig dum och de förstår precis vad jag menar.

Tårarna bara rinner

Idag så rinner tårarna hela tiden igen, annars har det varit någon vecka nu som har varit riktigt bra. Så där bra så att man skäms och inte kan berätta det förutom för de allra, allra närmaste. Men det behövs så lite för att jag ska bryta ihop fullständigt.

Idag skulle jag ringa och be jobbet att försöka att teckna ett friskvårdsavtal för mig. Vi får ju några tusen till friskvård från jobbet varje år, vilket ju verkligen är superbra och en superförmån. Men vad fick jag för svar då? Jo, att är man sjukskriven mer än två månader så har man inte rätt att teckna ett friskvårdsavtal. Lustigt, känns som att är man sjukskriven så behöver man det mer än någonsin.

Jag tror inte att det egentligen beror på att jag inte får mina friskvårdpengar utan bara på att jag känner mig orättvist behandlad, missförstådd. Jag har inte valt att lilla fina Livia inte skulle få stanna hos mig. Jag längtar efter henne så att det känns som att jag håller på att gå i tusen bitar, jag skulle betala och göra vad som helst bara för att få känna henne i mina armar igen om så bara för en liten stund. Jag känner att det är så orättvist att min flicka inte fick stanna hos mig, så när något ytterligare händer som känns orättvist blir det så stort.

Livia, jag och Johnossi = magiskt

Några dagar innan Livia dog var vi i Norrköping. Jag är så glad att vi kom iväg!! Jag var tveksam till att åka för det var ingen hemma som ville vara barnvakt åt lilla Livia. Det var egentligen bara min mamma som hade Livia själv, de gick på promenader och mös ofta tillsammans. Men jag förstår att omgivningen tyckte att det kändes oroligt att ha Livia. I och för sig var hon som vilket annat barn som helst bortsett från den första månaden men jag var alltid lite orolig för Livia (vilket jag i efterhand förstod att jag hade fog för). Något jag inte känner igen hos mig själv, jag är inte så orolig som person. Hur som, det var ingen som ville ha Livia själv under ett dygn. Vi bestämde därför att ta med henne till Norrköping. Vi åkte dit och hade en supermysig helg, den bästa vi hade tillsammans med Livia och Strandbergarna.

Vi skulle gå på Johnossi på fredagskvällen. Jag var osäker på om jag skulle kunna se dem spela eftersom Livia var med. Jag frågade vid ingången om det var ok att hon följde med in med hörlurar men fick dessvärre ett negativt besked. De såg väl att jag blev väldigt besviken och när jag berättade varför hon inte kunde lämnas hemma förstod de nog.... Livia och jag såg konserten som VIP-gäster. Vi fick sitta uppe på en läktare i mörkret och titta ner på Johnossis fantastiska konsert med folkhavet hoppandes nedanför. Det var magiskt, inte kunde jag då tro att Livia skulle vara död sex dygn senare!!!

Varför ska män sörja ensamma????

Imorgon är det dags för obduktionssamtal, fasar!! Speciellt för att Jonas är så väldigt nergången nu. Känns som att han är så skör. Jag känner att jag är sur nu när Jonas mår dåligt, inte på Jonas, utan på omvärlden!!! Har känt så hela tiden sen Livia föddes och också fått det förklarat för mig att turordning när ett barn föds som inte är frisk är 1. barnet, såklart 2. mamman 3. pappan (i vart fall inom sjukvården). Känns som att det alltid är mannen ska vara så stark och att det gör att de mår ännu sämre än många kvinnor gör senare för att de inte tillåts att vara ledsna från början, sen klappar de igenom ordentligt istället. Känner så nu också när Livia inte lever längre att jag får så mycket stöd både från min familj och vänner medan Jonas knappt får något stöd alls, varför är det så? Man kan ju skylla en del på det manliga, att män har svårare att prata om sina känslor. Men i en situation som denna är det så uppebart att även män behöver hjälp, men varför stöttar inte omgivningen hos män upp på samma sätt??? Ja, jag är lite upprörd för det kom fram så mycket hos psykologen idag, det blev så fruktansvärt tydligt att Jonas mår så dåligt.

Förstår inte hur vissa tänker. Men psykologen sa något idag som jag inte tänkt på tidigare och somn det säkert ligger något i. Att människor kanske säger saker till mig och till andra om Livia för att skydda sig själva. Att det är lättare att acceptera att hon dog för att hon varit sjuk, för då ligger det så långt ifrån ens egen värld. Till exempel att om någon vill skaffa barn eller har väldigt små barn är det lättare att tänka att Livia dog för att hon var sjuk och då kommer ju inte mitt barn att dö eftersom det inte är sjukt. Likaså är det lättare att berätta för någon om vad som hänt med att " fast hon var ju sjuk" för att den som man berättar för inte ska bli rädd av informationen. Jag känner i vart fall att jag blir väldigt sårad, det känns som att de talar om för mig att hon var mindre värd, att sorgen och förlusten ska vara mindre på grund av att det fanns en problematik.