torsdag 30 december 2010

SEX MÅNADER skulle du varit idag!

Ganska så precis nu för ett halvår sedan föddes du. Inte kunde vi då tro att vi skulle få behålla dig så kort stund. Ändå är jag så glad för att vi fick träffa dig, du var så fin. Jag säger det igen men jag är så väldigt glad för att du inte dog på operationsbordet en vecka gammal utan att vi fick lära känna dig, även om jag önskar att vi fått ännu mer tid ihop. Jag fick ju bara ett litet smakprov av dig, bara en liten glimt av den lilla individ du var. Jag tror att du hade blivit lik din storasyster till utseendet men kanske inte lika lik mig som Ella är. Sen tror jag att du hade blivit lite lugnare än Ellabellabus. Däremot hade du antagligen blivit minst lika glad och skrattig som Ella, det vi såg av dig så var du ju en liten spelivink, en liten flamstramsa (som storasyster) som hade nära till ditt nästan tokiga leende och skratt!!

Tycker det är så skönt att jag kommit så långt som jag gjort i mitt sorgearbete (även om vägen framför fortfarande känns oändligt lång). Känns så skönt att känna att trots allt fruktansvärt som hänt så kommer det också medföra mycket gott.

Aldrig så mycket att jag kommer sluta sörja dig,
aldrig så mycket så att jag kommer sluta fråga mig VARFÖR,
aldrig så mycket så jag kommer att tycka att det var värt all den smärta det innebär/inneburit,
aldrig så mycket så jag kommer känna att det fanns någon mening med det som hände.

MEN NU NÄR DET HÄNDE.....KOMMER DET FÖRHOPPNINGSVIS ATT INNEBÄRA NÅGOT GOTT.

Det är faktiskt så att du har lärt mig mycket, Livia. Jag trodde jag kunde förändra men det som har hänt har förändrat mig! MYCKET, tror jag! Du har lärt mig att ta vara på det man har, att värdesätta det lilla i livet. Hemskt att det ska behöva inträffa något så fruktansvärt för att man ska förtså hur skört livet är eller hur VÄRDEFULLT ett litet barn är. Du har också lärt mig mycket om av vad som är viktigt i livet, viktigt för mig.

Jag tror att jag har lärt känna mig själv på ett sätt som jag tror många aldrig lär känna sig själva, jag har också insett att det finns en jättestor styrka inom mig (visserligen en styrka jag önskar att jag aldrig skulle ha fått veta att jag besatt). Jag tror också att jag har en mycket klarare bild av vad som betyder något och vilka vänner som är riktiga vänner.

Jag kommer aldrig tycka att priset jag fått betala var värt det... men det är ändå skönt att komma till det att man kan tänka på att det kommer medföra positiva saker.

Inga kommentarer: