Jag känner mig faktiskt rätt stark igen (men jag vet ju också hur lite som behövs för att jag ska störtdyka), ska försöka att ta vara på dessa dagar och försöka att minnas dem de dagar som är svårare. Jonas mår fortfarande väldigt dåligt, stackaren. Han kom nog efter mig mycket i början, jag var mer öppen och visade mer mina känslor, tog tag i det jobbiga på en gång. Sen är det ju sådan otrolig skillnad på det stöd som jag fått i jämförelse med det stöd som Jonas fått från omgivningen.
Tycker det är så kontigt hur omgivningen hanterar kvinnlig och manlig sorg. Jag märker ju att många börja frågasätta om när vi ska börja jobba, framför allt Jonas?? Varför det? Antagligen för att män ska klara det bättre. Varför skulle en man sörja sitt barn mindre?? Märker detta del hos vår omgivningen men också från sjukvården och försäkringskassan. Jonas läkarintyg måste vara mer välskrivna än mina, han har fått tillbaka papper som varit exakt likadant formulerade som mina så läkarna fått skicka in nya, sjukt!!!
Jag har träffat några mammor som varit i ungefär samma situation som jag. Det är alltid skönt, är som att gå till psykologen ungefär, man kan prata utan att behöva känna sig dum och de förstår precis vad jag menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar