Igår var jag bara hos dig en liten stund innan vi var tvungna att skynda iväg för att inte missa Ellas lussefirande. Det var jättefint att se Ella men samtidigt så jobbigt. Man känner sig ännu mer ensam, ledsen, sorgsen, förtvivlad, arg, orättvist behandlad och så vidare. Alla runt om är ju så glada och då känns det så mycket att vi har gjort en sådan förlust. Du, Livia, skulle ju såklart ha varit med och tittat på storasyster. sen är det jobbigt med alla föräldrar, det är ju inte många som sagt något om vad som hänt och ändå vet vi ju att personalen har pratat med alla föräldrarna. Dessutom hade Ellas ljuskrona åkt i backen precis innan de skulle tåga in och ett ljus hade gått sönder. Jag såg direkt på Ella att hon var ledsen, hon brukar vara så sprallig, så full av liv, nu stod hon och tittade ner i backen och sjöng och försökte att hålla tårarna tillbaka. Hon som sett fram mot sitt luciafriande, när jag medetsamma efteråt kom fram och frågade hur det var började hon gråta och ville komma upp i famnen, stackaren!!
Idag när jag stod vid graven försökte jag minnas så många stunder med dig som jag kunde Livia. Det är svårt, vissa saker "glömdes" bort i samma ögonblick som du dog. Jag antar att det beror på att det helt enkelt är för smärtsamt att plocka fram vissa minnen av dig. Till exempel kan jag inte känna hur det kändes att bära på dig. Jag kan heller inte höra hur du lät när du skrattade eller när du grät. Det smärtar mig så att jag inte kan plocka fram dessa minnen. Jag har kunnat plocka fram dem ett par gånger, precis innan jag skulle somna ett par kvällar på raken. Medetsamma när jag såg dig klart framför mig så vaknade jag igen. Jag som bara ville vara kvar i drömmen för alltid. Jag saknar dig så mitt lilla hjärta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar