Idag så rinner tårarna hela tiden igen, annars har det varit någon vecka nu som har varit riktigt bra. Så där bra så att man skäms och inte kan berätta det förutom för de allra, allra närmaste. Men det behövs så lite för att jag ska bryta ihop fullständigt.
Idag skulle jag ringa och be jobbet att försöka att teckna ett friskvårdsavtal för mig. Vi får ju några tusen till friskvård från jobbet varje år, vilket ju verkligen är superbra och en superförmån. Men vad fick jag för svar då? Jo, att är man sjukskriven mer än två månader så har man inte rätt att teckna ett friskvårdsavtal. Lustigt, känns som att är man sjukskriven så behöver man det mer än någonsin.
Jag tror inte att det egentligen beror på att jag inte får mina friskvårdpengar utan bara på att jag känner mig orättvist behandlad, missförstådd. Jag har inte valt att lilla fina Livia inte skulle få stanna hos mig. Jag längtar efter henne så att det känns som att jag håller på att gå i tusen bitar, jag skulle betala och göra vad som helst bara för att få känna henne i mina armar igen om så bara för en liten stund. Jag känner att det är så orättvist att min flicka inte fick stanna hos mig, så när något ytterligare händer som känns orättvist blir det så stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar