Ella ledsen och bekymrad för Livia

Hos oss är det både bra och dåligt.  Många saker är bra men Ella är inte på topp.

Dagispersonalen har sagt flera gånger de senaste veckorna att hon varit ledsen (något vi verkligen inte känner igen från vår annars så glada och starka tjej). Hon har haft många samtal med mig, hon funderar exempelvis på vem som tar hand om Livia nu. Hon sa att det skulle bli skönt för Livia när jag dog för då kunde jag ta hand om henne och att nog Livia längtar efter det. Hon oroar sig också för att hennes hjärta är trasigt och har bett att få undersöka sitt hjärta.

På dagis säger de att hon flera gånger om dagen blir nedstämd eller börjar gråta för att hon längtar så efter Livia. Jag tänker att det kanske är svårt för Ella att känna skillnaden på längtan efter ett nytt syskon och Livia. Hon är ofta orolig för bebisen i magen och tror inte riktigt på att den lever. Jag sa för några veckor sedan att jag kände att bebisen var vaken i magen, hennes kommentar blev då "ja, men då lever ju bebisen". För henne är det vanligare att bebisar dör än att de överlever, det måste vara fruktansvärt att leva med den erfarenheten.

Stackars liten!! Jättejobbigt är det för Jonas och mig också för Ella är ledsen när vi lämnar henne på dagis (också något helt nytt), hon kan gråta och hålla fast oss när vi ska gå. Jag blir helt tårögd när detta händer, sitter i bilen till jobbet och vill inget annat än att bara åka hem och krama och leka med min storalilla tjej! Mamma och pappa har hjälpt till mycket och hämtat Ella tidigare eller så hon kunnat få vara ledig från dagis (hon gråter inte hemma och hon har blivit så hemmakär, hon vill helst av allt vara med familjen eller väldigt nära vänner). Jag hoppas att hon kommer i form snart igen!!

I helgen ska Jonas och jag åka till Riga och Ella ska vara långledig från dagis och hänga med mormor, det ser hon fram emot. Hoppas det kan göra henne gott!

Såg Livia så tydligt idag

Idag har jag varit på kurs i olycksfall. Det var jobbigt på två sätt! Först och främst pratade läraren såklart väldigt mycket om hjärta, vi övade på hjärt- och lungräddning. Han pratade så ingående om hur hjärtat fungerade och hur man återupplivade människor. Sen började han berätta om hur jobbigt det var när det var ett litet barn som var drabbat och hur svårt det var med de oroliga föräldrarna. Jag kände hur det bara brände innanför ögonlocken. Helst hade jag bara velat skrika "Håll käften, jag vet hur det ser ut, hur det känns och vad ni gör". Det gjorde jag som tur inte utan jag stod där med blicken hårt fixerad vid golvet och tårarna brännande i ögonen.

Dessutom har jag blivit sämre i kroppen igen, inte jättedålig men det känns som det bara är början på nästa omgång. Hur som skulle vi träna på stora människodockor och det var maskiner kopplade så man kunde se hur bra, eller i mitt fall dålig, man var. Läraren sa till mig att ta i med, men det värsta var att jag tog i allt jag kunde. Jag har en arm som jag inte kunnat räta ut på grund av reumatismen på säkert ett år och det gör såklart att kraften blir betydligt sämre plus att jag fått ont i händerna och axlarna nu i det senaste skovet.

När jag gick därifrån var jag faktiskt lite ledsen, det blev så tydligt att jag verkligen är sjuk, att jag inte är som alla andra. Sen var det så jobbigt med alla minnen från när de försökte att återuppliva dig Livia. Jag såg dig så lätt, ditt ansträngda lilla ansikte och din livlösa kropp.