Första riktiga besöket på jobbet

Igår var jag på jobbet för första gången på riktigt och det gick faktiskt rätt så bra!

Jag kände mig laddad men ÅÅÅHHHH så liten jag blev i bilen till jobbet!! Jag har inte gråtit på flera dagar men i bilen rann tårarna!! Konstigt egentligen, det är ju inte precis så att jag varit mobbad på min arbetsplats! Livias bortgång har egentligen ingenting med mitt arbete att göra. Men jag förstår också varför jag grät. Anledningarna är två.

• Jag skulle inte gå tillbaka till mitt arbete förrän om ett år!! Jag skulle vara hemma med min underbara Livia istället för att sitta på min kontorsstol under 2011!!!!
• De flesta på mitt arbete har jag inte haft någon kontakt med under hela den tiden jag varit hemma. Är till och med faktistiskt så att några från min lilla avdelning på sju personer inte hört av sig en enda gång sedan Livia dog, inte med ett kort, ett sms eller telefinsamtal (besviken)! Så det var superjobbigt att möta upp och berätta vad som hänt.

Ändå måste jag säga att det gick bra, efter att jag berättat för ett par personer gick det av bara farten. Stod och pratade länge med några som jag inte alls tänkt mig prata med om allt som hänt. Sen var det såklart några som jag verkligen tänkt prata med, som inte ville låtsas om vad jag gått igenom.

När jag åkte från jobbet kände jag trots allt att jag vill tillbaka, jag ska försöka att åka ut ett par gånger i nästa vecka också. Varje gång kommer att göra mig starkare...

Det är verkligen inte lätt att ha en egen ängel!!

Därför låter det SÅÅÅÅ fel i mina öronen att någon levande är en ängel....

Jag såg i en födelsedagsannons i tidningen för några dagar sedan att det stod:

Grattis X på två-årsdagen, vår ängel...... Hur kan man skriva så??? För mig känns det som att "du skulle bara veta hur svårt det är att älska en ängel" och "vad glad du ska vara för att du slipper ha din fina dotter/son i himlen (om det nu finns någon sådan)"

Jag kanske, kanske, kanske hade kunnat skriva så innan (eller nä det skulle jag inte skrivit, möjligtvis sagt). Jag kunde i vart fall tidigare säga om någon var extra snäll att "du är en ängel". Men nu skulle jag nog inte kunna säga så, det har liksom fått en helt ny innebörd!!! Änglar är fina (och du, Livia, är min allra finaste ängel) men jag skulle själv inte vilja bli kallad för ängel. Jag lever nu, och om jag blir en ängel i framtiden vet vi inget om (den tiden kommer tids nog), men just nu är jag här och vill inte vara någon annanstans!!

Jag önskar varje dag, varje timme att du inte var en ängel Livia, utan här med mig!!

Din fina plats

Egenligen längtar jag inte till snön försvinner, det blir liksom inte vår i vart fall, så den kan gott ligga kvar några veckor till.

Man jag längtar till jag får göra vårfint på din grav Livia. Jag vill få din fina gravsten som vi nu har bestämt hur den ska se ut. Den kommer bli speciell, inte en vanlig traditionell. Det kommer faktiskt att vara två små stenar, en med ditt namn och en med vår lilla text "Älskar dig till himlen och tillbaka igen". Är så glad att vi använde det lilla mysiga textraden redan när du levde, den säger så mycket och det känns så naturligt nu när du inte är hos oss längre. Stenen har vi dessutom hittat här ute på vår gård och den är verkligen liten och näpen som du, Livia. Den är grå med en stor röd ådra igenom, jättefin!!

Om du finns någonstans där ute hoppas jag att du känner, Livia, att vi älskar och saknar dig så mycket!!!

I helgen var det många ljus som stod på din grav, jag vet inte var alla ljus kom ifrån. Jag blir så glad när det är ljust och fint hos dig!

Kroppen är duktig på att säga ifrån

I fredag träffade vi verksamhetschefen för hjärta nere i Lund. Jag var SÅ nervös innan!!! Dels för vad vi skulle få för svar men också på grund av att jag tycker många läkare har varit "otrevliga" sedan Livia gick bort. Vet inte varför de känns som de är "otrevliga", eller om det just är det, att det bara är en känsla. Jag tycker i vart fall att de hela tiden går i försvarsställning och bara "hugger" så fort det kommer till vad de kunde ha gjort annorlunda. Detta känns ju ännu mer obehagligt nu när de i Lund säger att den information vi fått från Västervik om Livias bortgång inte stämmer.

Hur som, i torsdag var jag så nervös att jag mådde illa på kvällen för att åka ner till Lund och träffa läkare och för att se alla avdelningar vi var på och det boende vi hade under en månads tid. När vi väl var där tyckte jag att det mot förmodan gick bra (även om informationen kändes olustig att få om anledningen till Livias bortgång).

Men tydligen var det en JÄTTEBELASTNING PSYKISKT, jag hann inte mer än ut så sa Jonas "Men så du ser ut i ansiktet", jag fick återigen en allergichock (detta har hänt X antal gånger efter Livias bortgång, vilket i vanliga fall kanske sker någon gång per år). Jag hade stora illröda fläckar i ansiktet och helt plötsligt hettade det i hela kroppen, jag var tvungen att gå i kortärmat ute för att kyla ner mig lite. Dessutom började det klia exakt överallt. Kroppen är fantastiskt på att säga att

NU RÄCKER DET, NU FIXAR DU INTE MER!!

Ella tycker visst om bebisar!

Ella sa för några dagar sedan att hon inte tycker om bebisar längre och han sa faktiskt värre saker än så, men det vill jag inte skriva här för det låter så hemskt för oss "väldresserade" vuxna som bara säger det som vi "får/har blivit uppfostrade" att säga.

Hur som har vi de sista dagarna märkt att Ella verkligen dras till bebisar. Hon saknar nog sin lillasyster mer än vi förstår!

Först i helgen var vi hos familjen F/A och de har en pojke på tio månader som Ella blev helt förälskad i. Hon ville vara med honom hela tiden. Han verkade tycka mycket om Ella också för han tog tag i henne och drag sig upp mot henne och la kinden tätt emot henne vid flera tillfällen, så söta. Han lät rätt mycket emellanåt och drog henne i håret, Ella sa inte ett ljud, om det hade varit någon annan hade hon klagat direkt. Hon brukar säga när det är lite större barn med att "jag får ont i öronen" när de skriker och så vidare. När vi åkte hem i söndags sa Jonas att han blivit helt gråtig av att se Ella så kärleksfull och road av ett så litet barn. Och visst kändes det, det skulle ha varit Livia som hon skulle ha krypit omkring med och kramat på och bett att få vara barnvakt åt!! Ella sa också i bilen hem att det var orättvist att M hade ett småsyskon men inte hon.

Bättre blev det inte idag när vi hade besök av P med hennes lilla skrutta. Ella bara överföll henne i hallen och bad att få ta av henne hennes ytteroverall. Lillskruttan skrattade så åt Ella och Ella tog hand om henne så gott hon kunde och lekte med L med hennes små skallror, så söta!

Vad dog du av lilla vän??

Jaha, då har vi varit i Lund och pratat med läkarna om varför du inte fick stanna hos oss Livia.

De, läkarna i Västervik, har sagt att du dog på grund av att de hittade ett ytterligare hjärtfel på dig. Och visst, det stämde sa läkarna i Lund, obduktionen visade på ytterligare ett fel, men det hjärtfelet dör man inte av så snabbt, enligt Lund. Varför sa läkarna i Västervik det då??? Frågorna är så många att det bara snurrar i huvudet!!!

Från början hade vi inte tänkt att ta kontakt med Lund, men sen för ett par veckor sedan ångrade jag mig. Tänk om jag inte gjort det, då hade jag fortsatt att gå och tro att du dog av det i hela livet!!! Nu inväntar vi ytterligare svar från obduktionen för att få ytterligare klarhet i vad som egentligen hände med dig, Livia.

Varför dog du egentligen??

Så många varma och fina ord

Jag har sedan Livia dött fått så många korta, långa, varma, känslosamma, oväntade, glädjande, upplyftande, ömma, positiva, snälla, omtänksamma, tänkvärda, givande, smärtsamma, berikande (ja, listan går att göra hur lång som helst) brev, SMS, kort, meddelande och telefonsamtal sen Livia dog. Jag satt och läste igenom flertalet för någon dag sedan. Helt otroligt, satt i flera timmar....

Vill bara tacka för alla kontakter, för att ni VÅGADE TA KONTAKT. Det finns många som jag tycker borde ha tagit kontakt, men det är många fler som tog kontakt fast jag inte hade någon förväntan eller tanke på att ni skulle göra det. TACK!! Ni har hjälpt mig så otroligt mycket, att se på saker på olika sätt, att göra mig trygg i min annars så förvirrande värld, att känna värme och gemenskap, att känna mig mindre ensam.

Ni har hjälp mig att klara detta!

Ibland undrar jag hur jag ska kunna betala tillbaka till alla. Men jag kan lova att kommer jag inte betala tillbaka till dig personligen så kommer jag i vart fall betala tillbaka (det du gett mig) genom att göra alla dessa fina saker, om detta fruktansvärda, skulle hända någon annan.

Idag kom ytterligare ett helt oväntat meddelande. Så snällt och upplyftande!! Tyvärr kan jag inte ens skriva vad det stod, för då skulle jag skämmas av alla de fina orden!! Men tänk att alla de fina orden handlade om lilla mig...

Ella tycker inte om bebisar längre???!

Så säger hon själv i vart fall. Stackars lilla, stora Ella!! Det har tagit så mycket på henne att förlora sin syster. Livia, du ska veta att storasyster saknar dig något enormt!!

Ella berättade det för Jonas och mig häromdagen, att hon inte tyckte om riktigt små bebisar. När vi frågade varför så fick vi efter ett tag fram att det beror på att hon tycker det är orättvist att hennes bebis inte fick leva men andras bebisar får/gör det. Antagligen påminner bebisar henne om Livia. Vi satt och tittade på ett filmklipp häromdagen på FB på en liten bebis. Ella skrattade massor för hon trodde först faktiskt att det var Livia som vi tittade på men också för att denna bebis gjorde en sak, precis så som vi minns att Livia gjorde.

Så tragiskt att vara liten och mista något så värdefullt. Ella förstår ju massor men ändå inte helheten, tror jag. Jag tror att hon brottas med rädslor. Vet att hon blir väldigt rädd när vi blir sjuka och hon har vid flera tillfällen prata med Jonas om att hon inte vill att han ska dö före henne. Det är så svårt att förklara för ett barn att det är helt naturligt att vi dör före henne, det blir så svårt när hon inte har samma tidsuppfattning som vi har. Jag förstår att det låter hårt i hennes öron att vi ska dö innan henne.

Jag fick ett superfint meddelande häromdagen på FB från en person som själv förlorat ett syskon, tack M för meddelandet. I meddelandet stod det massor av bra saker att tänka på vid samtal och agerande tillsammans med Ella. M beskrev hur den upplevt saker och agerade som jag verkligen ska försöka att tänka på för att Ella ska må så bra som möjligt!

Träffa läkare i Lund och kompisar

I morgon åker vi till Lund för att träffa ansvariga läkare till Livia. Vi ska prata om det hjärtfel som upptäcktes först efter att Livia dött vid obduktionen. Jag känner att det kommer att bli jobbigt. Det är tankarna på Lund-tiden och givetvis att se lilla Livia död som jag har mest svårt med.

Att behöva se sitt barn död, inte närvarande längre utan bara ett skal av det som varit, borde ingen människa behöva göra. Samtidigt är det ju väldigt bra tydligen, för sorgen, att se döden för att förstå att den verkligen kommit, för att kunna ta in det obegripliga. Men vad jag menar är att BARN SKA INTE DÖ FÖRE SINA FÖRÄLDRAR! Vi var ju givetvis med när Livia dog men vi har vid flera tillfällen veckan efter det också varit på barhuset för att verkligen förstå och det är inte lätt.

Men imorgon är det alltså dags för att åka till Lund. Det ska både bli skönt men också väldigt jobbigt. Jag har alltid tyckt att just minnena från Lund har varit jobbigast, även om det nuförtiden går att tänka. I början var det såååå smärtsamt!! Jag tror att det beror på att jag känner en känsla av "onödighet", vi kämpade så mycket och det var så mycket oro och smärta nere i Lund, men vi klarade det. Men sen känns det så onödigt att kämpa så hårt och mycket för att sedan inte få "tillbaka" något. Visst, jag skulle göra om det hundra gånger till för att få ta hem Livia i de få månader som vi fick, men jag vill ha mer än några få månader.

JAG VILL HA DIG HÄR LIVIA, JAG VILL ATT ALLT KÄMPANDE SKULLE RESULTERA I ATT VI FICK VARA TILLVAMMANS OCH LÄRA KÄNNA VARANDRA MER!!

Hela familjen ska åka så vi ska besöka de olika avdelningarna som vi var inlagda på, träffa läkare, besöka Ronalds-huset som vi bodde på och gå till Barnintensiven där Livia låg mestadels av tiden. Vi ska också gå till lekterapin som Ella spenderade många och långa timmar på i Lund. Undrar så vad läkaren kommer säga, det är ju faktiskt så att Livia dog i ett fel som sjukvården hade missat att se....

Efter vi varit i Lund ska vi till några kompisar i Ystad i ett par dagar och hälsa på. Det ska bli roligt men också lite nervöst. Det är ytterligare något som vi inte gjort sedan Livia dött, att spendera så mycket tid tillsammans med kompisar och att även bo över. Och i och med det kanske vi inte kommer kunna vara i tanken tillsamman med Livia på samma sätt som vi brukar. Vi kommer heller inte kunna gå till graven på ett par dagar, vilket också blir en ny upplevelse. Men det ska också bli trevligt och de är säkert ett par av de kompisar som det är lättast att ändå prova detta på (eller tillsammans med eller vad man nu säger), jag tror att de både förstår och kan prata om det som varit och då blir allt SÅÅÅÅ mycket lättare! Hoppas i vart fall att även denna milstolpe ska gå bra!!

Tenta firades med skumpa och oxfilé

Igår hade jag tenta. Egentligen skulle jag ha skrivit den i början på december. Men jag har inte varit med i tanken riktigt sedan Livia dog, så jag glömde att anmäla mig till tentan, så jag fick inte skriva. Istället fick jag skriva igår, vilket i och för sig säkert var lika bra. Resultatet på tentan kommer nog i vart fall att vara bättre nu när jag fick komma lite mer i balans innan jag skrev. På grund av att min ork mest gått åt till att bearbeta mig sorg och att försöka att trycka in massor av fakta har jag inte tagit mig tid att skriva något speciellt. Därför känns det idag som jag skulle kunna skriva hela dagen. Det är så många tankar och funderingar som behöver komma ut!!

Ska i vart fall börja med att skriva att det är så härligt att se Jonas nu. Han har fått tillbaka sin ork på ett helt annat sätt. Det börjar att sprudla av energi om honom igen, vilket är så härligt att se!!! Han har börjat att skämta igen (mamma sa det så sent som igår att "nu börjar jag känna igen Jonas i telefonen igen för det är alltid lite skämt och skratt") och ta tag i saker här hemma. Igår när jag kom hem från tentan hade han redan bestämt att jag skulle komma hem nöjd (jag kände mig i och för sig rätt säker när jag gick till tentan igår men man vet ju aldrig om man missförstår en fråga fullständigt eller får hjärnsläpp). Så när jag kom hem så möttes jag av levande ljus, skumpa och middag bestående av oxfilé och potatisgratäng. Det var så mysigt och ytterligare ett väldigt gott tecken på att han börjar komma igång igen.

För Jonas har det tagit mycket längre tid än för mig att komma tillbaka i en känsla av att det är ok och att livet kommer att gå vidare. Mycket beror på att han har varit tvungen att bearbeta massor av andra saker än bara Livia och att han inte haft något speciellt stöd från de som man förväntar sig att få stöd ifrån. Hur som, Jonas är på gång, och säkert på många sätt, mycket starkare än innan. Även om det varit mycket jobbigare för Jonas i och med allt annat som han har varit tvunget att bearbetas och funderas över så tror jag att det kommer göra honom starkare. Han, ännu mer än jag, har verkligen fått känna av vad som är viktigt i livet och vilka relationer som är något att bygga vidare på. Ett annat tecken på att Jonas mår bättre är att han orkar mer, till exemepel fick jag ta över alla lämningar och hämtningar av Ella på dagis för ett tag sedan, på grund av att Jonas hade en sån inneboende stress. Idag är det nästan bara Jonas som gör dessa sysslor igen!!!

Kan ju tyckas att en klarad tenta inte behövs firas på det sättet som vi gjorde igår, men det var inte som vilken tenta som helst. Utan en tenta som jag orkat att studera till fast jag har så mycket sorg att bearbeta och så hög stressnivå i kroppen. Att klara denna tenta var ett riktigt styrkebesked, känner jag själv!!!

Undrar varför vi bara ska visa oss lyckliga??

Jag har tänkt på en sak, både när det gäller FB, bloggen och så vidare. Varför är det alltid mer inlägg och kommentarer när det är något positivt än negativt? JAG ÄR JU SJÄLV SÅ, men jag undrar varför. Varför vill man bara kommentera när det är roliga saker och hålla sig undan när det är negativt. Här på bloggen får jag alltid fler kommentarer när det är något roligt, än tvärtom, och så är det ju på FB också.

Är det typiskt svenskt? Jag kan ju bara analysera mig själv lite. Men är det så att jag gärna kommenterar positiva saker för då "får jag/ tillåter jag mig", att "vara med" även om man inte känner personen man kommenterar särskilt väl. Är det istället något tråkigt så "låtsas jag nog som ingenting", jag resonerar nog som så att "jag ska inte lägga mig i" om det inte är så att man är nära vänner (för då ska jag ta mitt ansvar och visa att jag är där). Kan det också vara så att det finns så många negativa saker i världen, på tv och runt omkring oss att vi inte orkar? Att vi blir SÅÅÅ glada när någon bara "tramsar till det" och skriver roliga, positiva saker att vi vill ryckas med lite??

Vissa personer som man känner rätt bra, kan till exempel på FB få det att låta som allt ALLTID är så bra, fast man egentligen vet att det inte är så. Gör man så för att man inte vill visa sig sårbar, för att hålla skenet uppe och visa att man är den där SUPERMÄNNISKAN, eller varför vill vi bara berätta om allt som är bra. Innerst inne vet vi alla att livet inte är bra jämt, men lik väl får man ju bilden av att alla andra har det så bra, att de lever i en drömvärld.

Livet, det går upp och ner och det är också det som är tjusningen. Skulle det vara bra hela tiden skulle vi inte förstå det, utan vi behöver nog det jobbiga, dåliga och negativa för att sedan kunna uppskatta det positiva och roliga.

Varför jag sitter och tänker på detta är ingen slump, det beror på att jag tänkt på det mycket nu när jag mått så dåligt. Jag har ofta skämts för att lägga ut och berätta om min sorg. På något sätt är detta inte accepterat i dagens samhälle. Vi ska bara visa vår lycka och vara ytliga mot varandra. Även om jag själv är av uppfattningen att jag tycker det är tramsigt, svagt och så vidare, att bara visa sig stark och lycklig så dras jag ändå med i karusellen och gör precis så som jag tycker att man inte ska göra. Känner ni likadant??

Kommer jag alltid att känna mig ensam?

Jag har funderat på om jag alltid kommer känna mig ensam. Det kommer ju alltid fattas en person i mitt liv. Varje gång vi sitter i bilen fattas det en familjemedlem, vid bordet fattas det en familjemedlem, när man ska ha fredagsmys, ja då fattas det också en familjemedlem och så vidare.

VI SAKNAR DIG LIVIA!!! 

Undrar om den känslan gå kommer att gå över, känslan av att det fattas en person vid alla tillfällen som man liksom bara ska göra tillsammans med sin familj??? Just nu känns det i vart fall som att familjen aldrig kommer känna sig fulltalig igen, utan som att det alltid kommer vara en som fattas!!

VI ÄR PÅ GÅNG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! TJOOOHOOOO

Det känns som att vi är på gång! Vi har tagit oss igenom det värsta.

VI GJORDE DET!!!

 Det där som jag för bara två månader aldrig trodde skulle ske!!! Visst, vi har också lång tid kvar att gå men det värsta är gjort. Jag mår liksom nästan alltid bra igen! Jag har börjat tänka "vanliga" tankar så som städning, laga mat, leka med Ella, jobb och så vidare.

Vi var hos psykologen igår och jag måste faktiskt få skryta lite, men jag skiter faktiskt i "jante". Hon sa att hon var så imponerad av den resa som vi gjort sen Livia dog. Hon sa att det är så många saker som ni gjort så rätt. Ni har tagit tag i era problem, inte stuckit huvudet i sanden. Ni har stannat upp och bestäm er för att "även om det gör ont, så ska vi ta i det nu, inte sen för då ska vi må bra istället". Vi hoppade, fast vi egentligen inte vågade!! Psykologen sa att "ni har öppnat er för omgivningen, så att de har kunnat hjälpa er". Ni har kunnat kommunicera så bra tillsammans (alltså Jonas och jag). Ni har haft många omkring er som förstått att ni måste få deras hjälp för att kunna bli hela igen. Åter igen, ni som varit där TACK SÅ JÄTTEMYCKET!!

Även om jag förstår att det kommer jobbiga dagar även framöver så är det så skönt att ibland känna att det värsta är gjort och vi klarade det!!! Vi kommer att klara detta. Det ger liksom självförtroende att känna att det fram till nu i vart fall har gått så bra!

Oj nu blev jag visst lite förbannad mitt i allt MÅBRA-ANDE

Vi har haft en väldig uppbackning sedan Livia gick bort, i vart fall från många. Visst det är några vänner som fortfarande inte hört av sig. Till er vill jag egentligen bara säga "Det är i nöden som vännen prövas". Hur jobbigt det än var att inte höra av sig från början, så kan jag meddela att jag tror INTE att det kommer att bli lättare, när ni nu har tänkt att höra av er!!! Detta kommer inte gå obemärkt förbi, jag kommer inte låta detta bara passera. Jag kommer att konfrontera er när vi träffas, så det kommer inte bli lättare ju längre tiden går. Även om jag skulle vilja säga att "jag kommer inte hjälpa er när något liknande händer", så vet jag samtidigt att "jo, det kommer jag visst", jag tänker inte betala tillbaka med samma mynt och vara lika fruktansvärt ynkliga som ni varit.

Ja, nu låter det som jag är jättearg. Det är jag egentligen inte, men jag eldar upp mig för jag tycker att det är så fruktansvärt att man bara är vänner i medgång men inte i motgång. Jag skiter i hur mycket du säger att "jag visste inte hur jag skulle bete mig, vad jag skulle säga och så vidare". Jaha, men ställ dig själv frågan "hur visste de andra de, då??" Vad är skillanden mellan en som inte hör av sig och en som gör det?? Vad hade hänt om alla gjorde som du? Hur hade vi mått då? Men antagligen bryr du dig mer om ifall du själv skulle "göra bort" dig än att vi skulle ta oss igenom detta mest fruktansvärda som hände oss.

En kompis sa till mig precis efter att Livia dött att jag har varit på ert bröllop, gratulerat och träffats när era barn har fötts, på fester, fikan och så vidare. Varför ska jag då inte komma även när er dotter har gått bort, jag vill inte bara vara din kompis när det är roligt utan jag vill ha hela paketet även om det även innebär att det är supersvårt. Jag tycker det var så fint sagt, har tänkt på det många gånger.

Det är så många saker som jag funderat så mycket på de senaste månaderna. Men en sak är säker och det är att jag vet vilka som är mina verkliga vänner. Jag vet också vilka vänner som egentligen inte är så nära, men som ändå visat på så stort mod. Jag satt och läste alla brev, kort och meddelande på FB och e-post som jag fick i samband med Livias bortgång. Det är helt otroligt, tror säkert att det är ett hundratal som faktiskt hörde av sig, och så många nära vänner har verkligen inte jag (även om det hade varit kul att skryta med). Till er som hörde av er, men som inte är så nära vänner, vill jag säga, era nära kompisar ska vara så glada för att ha er, för ni hade funnits där och kunnat hjälpa dem MASSOR, ni har en STYRKA som ni ska vara stolta över. Jag kommer alltid vara er evigt tacksam, för det hjälpte också mig även om vi bara känner varandra ytligt eller kanske till och med inte känner varandra alls.

Jag hoppas att ni som läser detta, även om ni inte varit med om den smärta som vi tvingats gå igenom, tänker till och att detta kan ge er styrka och kanske mod att hjälpa människor i er omgivning om något fruktansvärt händer. Var inte rädda, troligen kommer ni få ett tack efter att ni visat på er omtanke. En människa i sorg är en väldigt ensam människa just på grund av att vissa i omgivningen blir så rädda att de inte vågar vara där, vågar ta i det som är svårt. Vi har förlorat flera som vi trodde stod oss nära, därför blir man ensam. Om de inte vore för att andra, inte nära vänner, tagit mod till sig att höra av sig så skulle våra kontakter med människor minskat rätt mycket.

Det är ju en väldig trafik på min blogg, det är tydligen upp emot 30 stycken som är inne och kolla varje dag (jag har ju lagt till en räknare för bara några dagar sedan och redan nu är den uppe i över 200 läsare). Vet ju inte vem ni är, för det är ju så få som lägger kommentarer och antagligen är väl många av er som läser just detta, sådana som också ställt upp för mig och skulle ställa upp om någon i er omgivning skulle drabbas.

Men skriv gärna en kommentar, kanske speciellt på detta eftersom jag fick ett litet utbrott där i mitten, hur ni tänker!!!????

Jag tänker faktiskt sno ett uttryck från en annan blogg som jag följer.

Vi upplever inte varandras resor, utan vi reser bredvid varandra. Det tycker jag säger mycket, vi kan inte känna exakt likadant men vi kan ta del av varandras resor. 

Ella upprörd när lillasysters julklapp var borta!!

I natt har Ella sovit hos lilla morfar, så mysigt, de har byggt snökoja och fikat i sitt nybygge!

Du, Livia, har säkert sett dom idag när de har skrattat och busat, önskar så att du också hade fått vara med!! Morfar bor endast två hus ifrån Livias plats på kyrkogården så Ella bad morfar att hon skulle få gå dit själv idag, Ella har blivit så stor och vill känna sig så också och ber ofta om att få utmana sig själv.

Sagt och gjort, Ella gick till sin syster på kyrkogården, efter en kort stund skrek hon på morfar att han skulle skynda sig och komma. "Någon har nämligen knyckt lillasysters julklapp", skriker Ella upprört. Morfar och Ella letar i snön efter Livias julklapp men hittar ingen. Ella är ledsen och när de går ifrån kyrkogården tittar hon i soptunnan och DÄR LIGGER DEN!! Morfar förstår nog kanske redan från början vad som hänt med Livias julklapp och när de dessutom hittar kartongen i papperskorgen försöker han att förklara för Ella att mamma och pappa har nog tagit bort julklappen nu när julen är över "Ella, innehållet i julklappen ligger säkert hemma hos er", säger morfar. Men Ella tror honom inte och ska prompt plocka upp kartongen och ta med hem. När vi några timmar senare kommer till morfar är hon upprörd när hon ska berätta vad som hänt och hon blir inte mindre upprörd när jag berättar att det är jag som tagit bort systers paket. Nu har vi kommit överens om att hon ska få ta hand om innehållet, världens sötaste röd liten virkad hund (en vän gav den till Livia strax innan hon dog så vi hann inte ens öppna den, så det passade så bra att hon istället fick den som julklapp).

Så nu vet du, Livia, att din lilla söta röda hund är i tryggt förvar hos storasyster. Jag tror att du Livia skrattade åt storasyster när hon for runt på kyrkogården i jakt på din lilla hund. Du, Livia, fick spela henne ett spratt, ett spratt för alla de hon spelade för dig. Minns du när hon sprang omkring och du låg i mitt knä, du försökte att hålla koll på henne genom att vända huvudet hit och dit i jakt på att få se din roliga, busiga Ella Bella. Varje gång du lyckades hitta Ella Bella Bus med blicken så hoppade hon vidare.

Vi önskar så att vi fått se er underbara systrar tillsammans mer. Ni var så fina tillsammans!! 

Mysig fika idag

Idag har jag varit på lunch hos min mamma. Efter maten satt vi och fikade lääänge. Vi hade så mysigt. Satt och pratade om dig, Livia, nästan hela tiden. Det var så skönt!

Tycker att jag har haft det lite väl stressigt de sista dagarna så jag känner att jag inte riktigt hunnit med mina egna tankar riktigt. Så skönt att sitta och prata med mamma, hon fattar verkligen! Hon har ju varit med på hela resan och var också den ända som vågade att ha Livia lite ensam under hennes kaotiska liv. Mamma är den utanför Livias familj som har "egna" minnen av henne. Jag vet att mamma ofta pratar om exempelvis en gång när de var ute och gick med vagnen i spöregn och Livia låg och pratbubblade och skrattade hela tiden.

Vi längtar så mycket efter Livia, vi hade så mååååånga förhoppningar på hur livet tillsammans med dig skulle bli. Nu blev det inte så, nu lever du bara i våra minnen. Men jag säger det igen, mitt nya favorituttryck:

SJÄLAR TAR ALDRIG FARVÄL!!

En änglamamma tillsammans med andra

Igår träffade jag två andra änglamammor. Det var väldigt skönt, vilket det varit alla gånger vi träffats hittills. Ibland tror jag innan vi träffas att det ska vara smärtsamt att träffa dem, men än så länge har det bara varit lättsamt och skönt.

Jag kände inte dessa änglamammor tidigare utan har bara pratat med dem vid några tillfällen, ganska ytligt. Jag fick kontakt med dem efter att Livia dog och de har hjälp mig så mycket. Egentligen är det konstigt att man kan komma varandra så nära fast man bara har träffat varandra några få gånger. Men många saker som jag har berättat för dem vet inte ens mina närmaste vänner. Man har ju träffats och prata om så fruktansvärda saker så det också blir mycket lättare att prata om även andra saker som egentligen inte rör det fruktansvärda som vi har gemensamt.

ATT TRÄFFAS ÄR BALSAM FÖR SJÄLEN!!

De har väglett mig vid flera tillfällen, de vet vilka olika stadier som jag måste igenom och de vet också vilka frågor och smärtor som jag brottas med dagligen. De har förberett mig inför vissa saker som jag själv inte tänkt på och så vidare.


Ibland känns det som att det är mig själv jag sitter och pratar med så lika är vissa saker som vi känner/känt inför det som hänt.

Jag är så glad att dessa änglamammor tog kontakt med mig och att jag tog mod till mig att fråga om vi kunde träffas. Dessa träffar och andra internetkontaker som vi har tror jag kommer hjälpa mig massor att "påskynda" (misstolka inte nu, för jag vet att man måste skynda långsamt) min process till att komma tillbaka till den jag var. Oj, nu blev det mycket att misstolka, för jag förstår också att det som hänt har förändrat mig. Jag tror inte själv att jag kommer att bli likadan som jag var innan, på gott och ont!! Jag har en livserfarenhet, som jag gärna varit utan, men som antagligen kommer att få mig att mer ta tillvara på det som är runt mig. Och detta tror jag bara är en av de saker som kommer att förändra mig. Jag tror också att jag på många sätt kommer att bli hårdare och kanske mer egoistiskt för jag vet vad som är viktigt för mig och jag tror att jag kommer att mer eliminera det som är mindre viktigt. Jag tror också att detta har fått mig att inse hur skört livet är och hur många olika livsöden som finns runt mig.

Stressig men bra dag igår. IDAG SKA JAG VARA MED DIG I TANKEN!!

Igår var det egentligen alldeles för mycket inbokat men det gick!! Jag blir glad varje gång jag klarar av att "stressa" ihop saker. För bara en månad sedan kunde jag bara ha högst en sak inplanerad på en dag och efter det behövde jag tid för mig själv genom dagar som var helt oplanerade. Nu kan jag, ibland i vart fall, boka mer än en sak per dag. Igår var en sådan dag. I och för sig var det inga jobbiga saker för det var saker tillsammans med människor som jag verkligen kan prata med om allt som hänt. Först var vi i simhallen tillsammans med min pappa och hans sambo och dessutom tillsammans med ett par av mina bonussyskon med familjer. Vi hade jättamysigt!!! Efter det gick vi hem till min pappa och fick middag, också det var mysigt och gott. Efter det gick Jonas och jag till graven och besökte vår lilla ängel.

På kvällen träffade jag sedan ett par andra änglamammor och vi var ute och åt, vilket också var jättemysigt och maten var såååå god. Tiden bara flög förbi och vi satt och pratade i flera timmar!

Egentligen var detta på tok för mycket att göra på en dag, men det gick. Jag var helt slut när jag kom hem men på ett skönt sätt. Och dessutom har jag en helt obokad dag idag så jag kan bara ta igen mig idag och få tid för att tänka på att allt som till viss del fick stå undan igår.

Idag ska jag bara sitta och läsa och tänka på dig Livia och det ska bli så skönt. Att bara få vara tillsammans med dig i tanken är så skönt. Jag längar så mycket efter dig. Tror också att jag kommit en bit på vägen för att jag har börjat känna lukten efter dig. I början var det nog så smärtsamt att känna efter hur du luktade, hur du såg ut, hur du lät eller hur det kändes att hålla i dig så jag tror att min kropp trängde undan det. Kändes så smärtsamt att inte komma ihåg men jag tror att det var kroppens sätt att försvara mig. Även om det kändes smärtsamt att inte kunna känna de sakerna så skulle det kanske ha känts ännu värre att kunna känna. Jag vet inte säkert, men hur som är det så skönt att nu kunna känna vissa saker igen. Hoppas att jag kommer kunna känna ännu mer snart!!

Försäkringskassan gör att jag mår dåligt

Nu på morgonen har min handläggare på försäkringskassan ringt. Jag såg att det var dolt nummer och kände på mig att det var hon som ringde. Egentligen vill jag inte svara för jag vet att det nästan alltid slutar med att jag mår dåligt och ofta gråter. Denna gång blev inget undantag. Jag har aldrig pratat med denna handläggare tidigare utan hon har bara skickat brev och skrivit att hon ska ringa. Egentligen var hon inte otrevlig men väldigt snabb och okänslig. Började medetsamma med att säga att jag skulle förklara vad det var på mitt jobb som gjorde att jag inte ville gå tillbaka ÄNNU. När jag berättade att jag denna vecka ska ha ett möte för att se om jag kan få göra något annat på jobbet var hennes kommentar "Vad bra, då kanske du kan börja jobba igen på hundra procent efter om det eventuellt blir andra uppgifter". Vet inte vilken värld hon lever i men jag kommer inte att kunna börja att jobba hundra procent direkt. Jag har så hög stressnivå i kroppen så bara genom att ha detta jobbsamtal på onsdag gör redan att jag har gått upp i varv och har en klump i magen. Jag vill gärna börja att jobba lite men jag måste också tänka på att ta hand om mig själv. Jag måste få min tid för mig själv eller med min familj och sörja i fred för att förhoppningsvis kunna gå hel och stark genom detta.

Min distriksläkare som håller i min sjukskrivning sa en klok sak, att jag "skulle se konfrontationen med Försäkringskassan eller andra obehagliga kontakter som träning". Jag försöker faktiskt att se det så, att när jag bryter ihop efter att jag träffat någon och det varit jobbigt, att nu har jag utsatt mig för detta och jag klarade det och nästa gång kommer jag klara det ännu bättre.

Jag hoppas att mitt liv snart ska återgå till som det var innan Livia föddes men jag tänker inte stressa fram det, det viktigaste är att jag kommer att må bra psykiskt och kunna se med hopp och förväntan på livet framöver.

Jag vill gärna börja jobba igen men inte på heltid, jag har ett sörjearbete som är mer än en "heltid" just nu och att ha ytterligare en "heltidstjänst" kommer inte att gå. Tänk om jag skulle jobba heltid, efter det hämta Ella på dagis, hem och laga mat, leka med Ella och sedan natta henne och först efter det få ta tag i mitt eget sörjearbete. DET SKULLE ALDRIG GÅ!! Däremot känner jag mig starkare än vad jag gjorde för en månad sedan och förhoppningsvis kommer jag om en månad att vara ännu starkare. Och i takt med att jag blir starkare så kan jag förhoppningsvis arbeta mer.

Nu var det gjort, jobbets barnjulfest!!

Jaha, nu var det gjort/avklarat eller vad man nu ska säga!! JOBBETS BARNJULFEST!! Och jag gjorde det, jag tog mig dit!!! Var så tveksam men nu känns det ju skönt att jag har gjort det i vart fall. Sitter här nu, precis hemkommen, och känner att det darrar i kroppen, antagligen på grund av att spänningarna som jag byggt upp hela dagen släpper. Hade tur så att en annan änglamamma frågade om jag ville ta följe på dem, annars tror jag faktiskt att jag helt ärligt hade ballat!! Tack så mycket Karin för att du fick mig att klara av denna milstolpe!!

De flesta låtsar ju såklart som att allt är som vanligt och försöker ju att bara hälsa eller kanske till och med att låtsas som att de inte såg  mig. Men samtidigt förstår jag, kan ju tänkas att de runt omkring tänker att "när jag väl har tagit mig dit så kanske de inte ska påminna mig eller säga något om det som hänt eftersom det finns en risk att jag skulle bryta ihop". Men sen var det faktiskt några som verkligen kom fram som jag inte pratat med, och det var både modigt och snällt av dem. Det är ju så att på grund av att många undviker mig så har ju min bekantskapskrets minskat radikalt, det är nog faktiskt så att merparten av de som jag brukar hälsa på och stanna och prata några ord med inte gör det längre!!

Nu är det gjort i vart fall, så nu ska jag bara försöka att njuta av tanken på att

JAG KLARADE DET!!!! 

Julfest, undrar om jag kommer att våga mig dit!!

Jaha, idag är det dags för jobbets årliga barnjulfest. Jag har fått biljetter men inte tänkt så mycket på det. Vi brukar ju gå med Maja-Lotta, Anders, Sixten och Sigvard, men i år så ska inte Maja i vart fall gå. Jag vet att hon berättade för mig att hon skulle på en inspirationsdag för sitt makup-intresse, och så såg jag på FB idag att hon skulle iväg på det. Det var då jag kom på att "SHIT, DET MÅSTE VARA BARNJULFESTEN IDAG".

Tror faktiskt att jag blev mer orolig än vad jag känner att det ska bli kul. Är ju så många som man känner där men som man inte träffat eller pratat med sedan Livia så hastigt lämnade oss. Kan ju faktiskt till och med vara så att vissa som är där inte vet att Livia inte lever längre. Tänk om någon frågar var jag har "lillskruttan", vad gör jag då??? Eller vad ska jag göra när de flesta bara är som vanligt och inte låtsar om som att det hänt?? Träffade så sent som igår en arbetkollega som jag jobbat väldigt nära och varit väldigt förtrolig med under flera år som bara hälsade och gick förbi OCH JAG VET ATT HON MYCKET VÄL VET VAD SOM HÄNT (om inte annat på grund av att hon bara gick förbi, vi brukar alltid prata mycket).

Jaja, jag ska försöka att ta mig dit i vart fall. Det kommer nog att kännas bättre efteråt. Vet att jag i vanliga fall brukar vara helt slut efter att vi varit på julfesten på grund av allt stim, men i år kommer jag väl vara nära bristningsgränsen av trötthet. Eftersom jag inte hade koll på att det var idag heller så har vi bjudit hit familjen Strandberg ikväll, jag kommer ju att vara helt slut, men i och för sig, dom känner vi ju så väl så då behöver man ju inte "göra sig till", de fattar ju att det varit en superjobbig dag.

Längtan efter dig och jobb, och så lite tentaångest

Ja, nu har det gått ytterligare några dagar. Jag försöker att få dagarna att gå, dels genom att studera till min tenta som jag har den 19 januari, dels till att förbereda mig på att som ska hända under januari månad. Men framför allt försöker jag att må bättre. Det är nog i vart fall lite bättre än vad det var för några dagar sedan, då jag fick en sådan svacka. Jag tror att svackan dels beror på att jag inte vill släppa taget om dig lilla Livia, jag vill på något sätt inte bara gå vidare. Jag måste försöka att hitta ett sätt att ha dig med mig, ett sätt att försöka att förhålla mig till dig. Du kommer ju alltid att finnas i mitt hjärta men ibland, ganska ofta, känns det som att det inte räcker. Jag vill ju ha dig här hos mig!!

I veckan som kommer ska jag till jobbet en dag, prata om min framtid. Förhoppningsvis blir det ett bra möte som kommer att göra att jag mår bättre. Känner ju att ovissheten om min arbetssituation gör att jag mår sämre. Jag vill veta vad jag har att förhålla mig till dels med arbetsuppgifter men också om när jag kan tänkas börja jobba igen. Känner att jag börjar bli rätt rastlös av att gå hemma, men samtidigt förstår jag att jag inte kommer orka att jobba speciellt mycket. Men det vore skönt att prova på det lite, för då är ytterligare en milstolpe avklarad. Det är lustigt, men egentligen har ju inte mitt jobb något med Livias bortgång att göra, mer än att jag egentligen inte alls skulle börja tänka i arbetstermer ännu, jag skulle ju bara vara i början av min period som föräldraledig. Men likväl känns det jättejobbigt att gå tillbaka till jobbet, antagligen för att möta upp alla som jag fortfarande inte har träffat.

Nä nu ska jag börja att studera inför tentan, måste komma igång för att klara den, det är inte så många dagar kvar. Och i och med att jag fortfarande är så instabil så vetjag ju inte om jag kommer att kunna studera varje dag, rätt som det är åker jag ner i ett svart hål och orkar inte att studera, så det gäller att passa på de dagar som det känns lite lättare.

Längtar efter dig Livia!! Idag kommer jag nog heller inte hinna bort till din grav vilket redan nu känns jobbigt att tänka på. Men igår var det många ljus som brann hos dig. Jag tror att det är mina bonussyskon som varit där och satt ljus hos dig, det värmer så i mitt hjärta när det lyser så varmt från din lilla plats på kyrkogården, men jag kan ju inte sluta att tänka att du skulle vara här hos mig i värmen istället!!

Usch, det är faktiskt inte bra nu

Ja, som jag känt så är jag nog på väg ner i ett lite mörkare hål igen. Jag har väntat att detta skulle komma under nästan en månads tid och började känna nedstämdheten för några dagar sedan. I vanliga fall när jag känner tendens att bli deppig brukar jag försöka att hitta på roliga saker, prata med nära och kära och så vidare för att ta mig ur deppigheten så snabbt som möjligt. Men jag tror inte att det är rätt väg att gå efter ett barns bortgång. Jag tror inte på att förtränga eller att låtsas om som om det inte hänt. Jag tror att sådant bara slår tillbaka i det långa loppet. I vart fall när det hänt något så fruktansvärt som det gjort för oss. Är det mindre saker så kanske man ska försöka att se det positiva och så vidare för att inte gräva ner sig, man behöver ju inte göra problem större än vad de redan är.

Jag har känt mig gråtmild i flera dagar och idag när jag var hos psykologen var det som att öppna en stängd kista med alla minnen, all sorg och längtan. Jag vet precis vad det var psykologen sa som gjorde att locket öppnade sig, hon sa "det är jobbigt när man ska ta ett sista farväl och acceptera att livet går vidare".

JAG VILL INTE TA FARVÄL AV DIG LIVIA!

Nytt år...hoppas att det inte är lika smärtfyllt

Ja nu är det ett nytt år. Jag har inte haft någon uppkoppling under nyårhelgen så jag har varit helt rastlös när jag inte fått skriva av mig.

Vi har hos dig på nyårsafton lilla vän! Mamma, pappa, Ella, mormor, morfar, Kerstin och farfar var hos dig och släppte upp stora ljuslyktor i luften. Hoppas att du såg dom. Jag mår lite sämre igen, har bara svårt att sätta fingret på varför. Dels är det nog på grund av att jag börjat tänka framåt och ibland kommer jag på mig själv med att tro att du kommer tillbaka. Att om vi skulle ha turen att få ytterligare barn så tror jag att det är du som kommer igen, att du kommer men att det blir ett lyckligt slut. Jag blir jätteledsen varje gång som jag kommer på att så kommer aldrig någonsin att kunna bli fallet. Jag har så svårt att acceptera att jag aldrig mer kommer att få träffa dig. Läste något fint igår som jag inte kan sluta tänka på "Själarna tar aldrig farväl", åhhh vad jag hoppas att det är så!! Jag längtar så mycket efter dig. Såg också på ett program där de visade en litet barn och då bara sköjdes jag över av längtan efter dig. Jag kunde till och med för en stund känna hur det kändes att pussa på dina små runda kinder, annars har jag ju så svårt att plocka fram minnesbilder av dig.

Jag hoppas så att 2011 ska bli mindre smärtsamt! Jag hoppas att jag ska få mer ro i själen. Ibland tänker jag att jag önskar att 2010 inte skulle ha funnits, men sen kommer jag på att du även föddes det året, hur skulle jag då kunna vilja att 2010 inte fanns??! Jag är ju så glad för att jag i vart fall fick träffa dig och ha dig hos oss i nästan fyra månader.