Så säger hon själv i vart fall. Stackars lilla, stora Ella!! Det har tagit så mycket på henne att förlora sin syster. Livia, du ska veta att storasyster saknar dig något enormt!!
Ella berättade det för Jonas och mig häromdagen, att hon inte tyckte om riktigt små bebisar. När vi frågade varför så fick vi efter ett tag fram att det beror på att hon tycker det är orättvist att hennes bebis inte fick leva men andras bebisar får/gör det. Antagligen påminner bebisar henne om Livia. Vi satt och tittade på ett filmklipp häromdagen på FB på en liten bebis. Ella skrattade massor för hon trodde först faktiskt att det var Livia som vi tittade på men också för att denna bebis gjorde en sak, precis så som vi minns att Livia gjorde.
Så tragiskt att vara liten och mista något så värdefullt. Ella förstår ju massor men ändå inte helheten, tror jag. Jag tror att hon brottas med rädslor. Vet att hon blir väldigt rädd när vi blir sjuka och hon har vid flera tillfällen prata med Jonas om att hon inte vill att han ska dö före henne. Det är så svårt att förklara för ett barn att det är helt naturligt att vi dör före henne, det blir så svårt när hon inte har samma tidsuppfattning som vi har. Jag förstår att det låter hårt i hennes öron att vi ska dö innan henne.
Jag fick ett superfint meddelande häromdagen på FB från en person som själv förlorat ett syskon, tack M för meddelandet. I meddelandet stod det massor av bra saker att tänka på vid samtal och agerande tillsammans med Ella. M beskrev hur den upplevt saker och agerade som jag verkligen ska försöka att tänka på för att Ella ska må så bra som möjligt!
4 kommentarer:
Hon hinner nog ändra sig ett par gånger. Tänk alla tankar som måste fara runt i henne. Hu och usch, men bra och så. Tänk vilket försprång hon kommer att ha gentemot många i hennes ålder vad gäller empati, våga visa känslor och att vara världens bästa storasyster!
Lider så med lilla Ella. Hon verkar vara en så fin tjej! Med er hjälp kommer hon ta sig igenom det här med en stor styrka!
jag känner igen mig i det du skriver om Ellas kännslor mot små barn, Hannah. Man är rädd. Jag var. Det tog många år innan jag kunde hålla i ett litet barn. Jag fick panik när jag hörde någon gråta/skrika. & jag tog på mig skulden att min bror dog. Jag trodde då jag var 9 år att det var mitt fel. Det var därför jag inte vågade hålla någon bäbis. Jag trodde den skulle dö. Så jag bestämmde mig då att jag själv inte skulle ha barn. För jag ville inte bli så sårad igen,& jag skaffade barn sent i livet. O jag var livrädd den dag jag fick reda på att jag o sambon skulle få barn. All oro från när jag var barn kom tillbaka. Vissa minnen följer en livet ut. & man blir ständigt påminnd om det. Många <3 M
Så supergulligt av dej M att hjälpa till med info om hur man kan reagera, det är ju stor skillnad att få höra hur ett syskon själv har upplevt en sådan hemsk förlust jämfört med att bara läsa om det i psykologiböcker. Fint gjort!
Skicka en kommentar