Vi har haft en väldig uppbackning sedan Livia gick bort, i vart fall från många. Visst det är några vänner som fortfarande inte hört av sig. Till er vill jag egentligen bara säga "Det är i nöden som vännen prövas". Hur jobbigt det än var att inte höra av sig från början, så kan jag meddela att jag tror INTE att det kommer att bli lättare, när ni nu har tänkt att höra av er!!! Detta kommer inte gå obemärkt förbi, jag kommer inte låta detta bara passera. Jag kommer att konfrontera er när vi träffas, så det kommer inte bli lättare ju längre tiden går. Även om jag skulle vilja säga att "jag kommer inte hjälpa er när något liknande händer", så vet jag samtidigt att "jo, det kommer jag visst", jag tänker inte betala tillbaka med samma mynt och vara lika fruktansvärt ynkliga som ni varit.
Ja, nu låter det som jag är jättearg. Det är jag egentligen inte, men jag eldar upp mig för jag tycker att det är så fruktansvärt att man bara är vänner i medgång men inte i motgång. Jag skiter i hur mycket du säger att "jag visste inte hur jag skulle bete mig, vad jag skulle säga och så vidare". Jaha, men ställ dig själv frågan "hur visste de andra de, då??" Vad är skillanden mellan en som inte hör av sig och en som gör det?? Vad hade hänt om alla gjorde som du? Hur hade vi mått då? Men antagligen bryr du dig mer om ifall du själv skulle "göra bort" dig än att vi skulle ta oss igenom detta mest fruktansvärda som hände oss.
En kompis sa till mig precis efter att Livia dött att jag har varit på ert bröllop, gratulerat och träffats när era barn har fötts, på fester, fikan och så vidare. Varför ska jag då inte komma även när er dotter har gått bort, jag vill inte bara vara din kompis när det är roligt utan jag vill ha hela paketet även om det även innebär att det är supersvårt. Jag tycker det var så fint sagt, har tänkt på det många gånger.
Det är så många saker som jag funderat så mycket på de senaste månaderna. Men en sak är säker och det är att jag vet vilka som är mina verkliga vänner. Jag vet också vilka vänner som egentligen inte är så nära, men som ändå visat på så stort mod. Jag satt och läste alla brev, kort och meddelande på FB och e-post som jag fick i samband med Livias bortgång. Det är helt otroligt, tror säkert att det är ett hundratal som faktiskt hörde av sig, och så många nära vänner har verkligen inte jag (även om det hade varit kul att skryta med). Till er som hörde av er, men som inte är så nära vänner, vill jag säga, era nära kompisar ska vara så glada för att ha er, för ni hade funnits där och kunnat hjälpa dem MASSOR, ni har en STYRKA som ni ska vara stolta över. Jag kommer alltid vara er evigt tacksam, för det hjälpte också mig även om vi bara känner varandra ytligt eller kanske till och med inte känner varandra alls.
Jag hoppas att ni som läser detta, även om ni inte varit med om den smärta som vi tvingats gå igenom, tänker till och att detta kan ge er styrka och kanske mod att hjälpa människor i er omgivning om något fruktansvärt händer. Var inte rädda, troligen kommer ni få ett tack efter att ni visat på er omtanke. En människa i sorg är en väldigt ensam människa just på grund av att vissa i omgivningen blir så rädda att de inte vågar vara där, vågar ta i det som är svårt. Vi har förlorat flera som vi trodde stod oss nära, därför blir man ensam. Om de inte vore för att andra, inte nära vänner, tagit mod till sig att höra av sig så skulle våra kontakter med människor minskat rätt mycket.
Det är ju en väldig trafik på min blogg, det är tydligen upp emot 30 stycken som är inne och kolla varje dag (jag har ju lagt till en räknare för bara några dagar sedan och redan nu är den uppe i över 200 läsare). Vet ju inte vem ni är, för det är ju så få som lägger kommentarer och antagligen är väl många av er som läser just detta, sådana som också ställt upp för mig och skulle ställa upp om någon i er omgivning skulle drabbas.
Men skriv gärna en kommentar, kanske speciellt på detta eftersom jag fick ett litet utbrott där i mitten, hur ni tänker!!!????
Jag tänker faktiskt sno ett uttryck från en annan blogg som jag följer.
Vi upplever inte varandras resor, utan vi reser bredvid varandra. Det tycker jag säger mycket, vi kan inte känna exakt likadant men vi kan ta del av varandras resor.
3 kommentarer:
Får känslan "såklart att du får bli förbannad!" för att vänner du trodde var nära dig, inte har hört av sig!
Å ena sidan kan jag förstå om de tycker det är svårt, å andra sidan inte. Svårt...
För egen del, som jag skrivit tidigare, skulle det kännas falskt att börja hälsa på, ringa o sånt NU när jag inte gjort det tidigare. På nätet känns det mer okej, accepterat, att ta kontakt. Låter det vettigt? Inte i mina öron egentligen men jag hoppas du hänger med min virriga tanke.
Många kramar till dig o familjen!
Jag kan nästan förstå hur besviken du blir på vänner som inte hör av sig. Blev själv väldigt ledsen på de vänner som inte gav nåt stöd alls när vi fick besked om Maltes hjärta. Ett litet ord som visar att någon tänker på en betyder så mycket när man mår dåligt! Men kanske man inte förstår det innan man själv upplevt en kris? Kramar
Jag har i efterhand pratat lite om detta med några av mina vänner som inte hörde av sig. Det konstiga är att de tänkt att de inte vill störa... att jag nog ringer när jag kan... och när jag konfronterade med detta, att jag tappat modet att ringa för att jag inte vill störa, så förstod de. Visst kan jag ändå förstå att man blir förbannad, men i mitt fall var jag mer ledsen... En av mina bästa vänner sa att hon inte kunde höra av sig då hon blir så lätt rörd. Hon ville inte gråta, hon ville vara stark för mig - utan att inse att vi oavsett kommer att gråta tillsammans, det är ju faktiskt inte så farligt utan mer befriande, en liten stund senare kommer vi att skratta! Det är ju så det är med allt...
Jag fortsätter att hålla fast vid min devis att man inte ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, utan behandla andra såsom de själva vill bli behandlade. Även om det uppstår brister i förståelsen ibland :)
Styrkekram till dig Hannah, Pia
Skicka en kommentar