Jag har sedan Livia dött fått så många korta, långa, varma, känslosamma, oväntade, glädjande, upplyftande, ömma, positiva, snälla, omtänksamma, tänkvärda, givande, smärtsamma, berikande (ja, listan går att göra hur lång som helst) brev, SMS, kort, meddelande och telefonsamtal sen Livia dog. Jag satt och läste igenom flertalet för någon dag sedan. Helt otroligt, satt i flera timmar....
Vill bara tacka för alla kontakter, för att ni VÅGADE TA KONTAKT. Det finns många som jag tycker borde ha tagit kontakt, men det är många fler som tog kontakt fast jag inte hade någon förväntan eller tanke på att ni skulle göra det. TACK!! Ni har hjälpt mig så otroligt mycket, att se på saker på olika sätt, att göra mig trygg i min annars så förvirrande värld, att känna värme och gemenskap, att känna mig mindre ensam.
Ni har hjälp mig att klara detta!
Ibland undrar jag hur jag ska kunna betala tillbaka till alla. Men jag kan lova att kommer jag inte betala tillbaka till dig personligen så kommer jag i vart fall betala tillbaka (det du gett mig) genom att göra alla dessa fina saker, om detta fruktansvärda, skulle hända någon annan.
Idag kom ytterligare ett helt oväntat meddelande. Så snällt och upplyftande!! Tyvärr kan jag inte ens skriva vad det stod, för då skulle jag skämmas av alla de fina orden!! Men tänk att alla de fina orden handlade om lilla mig...
2 kommentarer:
Härligt att höra att du/ni mår bättre. Beundrar din styrka och öppenhet och mod samt inte förglömma ork att skriva om allt. Har följt din blog och status i det tysta av och till ... Och just det: Grattis till den lyckade tentan :-)
Du ska inte skämmas över de fina orden som någon snäll människa har skickat till dig. Ta till dig dem istället! När du sen blivit "vän" med dessa ord och kan känna att det verkligen är du, då kan du skriva ner de igen. Det är så jag tror att man stärker sig själv! Att våga prata om det man inte pratar om, men också att kunna skratta - att varken förneka eller försöka hindra känslorna när de kommer - utan verkligen ta in allt gör att man flyr allt mindre och vågar att leva i nuet :)
Kram till dig Hannah!
Skicka en kommentar