måndag 29 november 2010

Diagnos: Panikångest

Ja, som jag har skrivit innan så rusar hjärtat på mig emellanåt. Känns så obehgligt. När jag berättade om detta för min psykolog sa hon till mig att hon tror att jag drabbats av panikångest. Jaha, då var man en erfarenhet rikare, men hoppas att det går öve lika snabbt som det kommit för det är riktigt otäckt!

Din lilla säng

  
Igår plockade vi ner din säng. Det var väldigt känslosamt, tårarna rann hejdlöst, så orättvist!! Du var ett sånt fint litet barn Livia, så söt som en liten dröm!!!! Ella grät också en massa och försökte att övertala mig att vi alltid skulle ha kvar din säng i sovrummet. Men det går ju inte och sen tyckte jag att det var ett bra tillfälle att ta bort den, för jag skulle sätta upp nya gardiner, växter, adventsljusstakar och så vidare. Tänkte att när jag skulle fixa så mycket annat kanske det skulle märkas mindre att det fattades en liten barnsäng, din lilla söta säng!

Ella har varit mer ledsen nu i några dagar, det kommer över henne lite då och då. Tycker så synd om henne, ett barn på snart fem år ska inte behöva gå igenom något sånt här! Ella som var så förväntansfull när hon skulle bli storasyster, hon hade tjatat så på att hon skulle få syskon. Eftersom din start var tuff och du åkte direkt ner till Lund visst nog Ella vilken fantastisk gåva du var. Fast hon i efterhand nu har sagt att vi har mycket mer tid med henne nu och att vi var så stressade när du levde så visade eller sa hon aldrig något sådant när du levde Livia. Hon tyckte så mycket om dig, visade aldrig någon avundsjuka utan hjälpte till med allt hon kunde. Sen du dog har hon sagt flera gånger att "mamma, nu är jag ensam igen!" Tycker så synd om dig Ella.

Ella har en bok som hon ber mig skriva saker om dig Livia i och i den står det bland annat:

"Livia var så gullig och söt och snäll! Vi älskade Livia och vi gråter!"

"Livia var snäll och hon dog när hon var noll år. Livia var och är den finaste lillasystern i hela världen. Livia skrattade när mormor dinglade med sitt halsband."

"Livia opererades när hon var en vecka gammal och hon låg så stilla efter operationen. Jag vill åka till Lund igen för Livia var så sjuk där och kämpade så mycket."

Livia du har en fantastisk storasyster, är så ledsen att du inte fick se mer av hennes upptåg. Hoppas du finns här någonstans och ser allt som händer. Jag hoppas att Ella har rätt när hon säger att du är den första stjärnan som tänds på himlen varje kväll!

Jonas har också en jobbig tid just nu. Det har gått bra för oss båda (så bra som det nu kan vara när man har förlorat ett barn) men Jonas har haft en dipp nu i några dagar och har väldigt lätt till tårar. Jag tycker att det känns ok för mig, men snart är det väl min tur att dippa ner. Kommer nog att pendla mycket det kommande året. Försöker ändå att njuta av att må något sånär bra men det är svårt, får liksom skuldkänslor för att jag mår bra. Förstår inte varför man ska vara så hård mot sig själv. Jag vet ju att du Livia inte vill att mamma ska vara ledsen, att du inte klandrar mig för att jag mår bättre, men det är svårt i vart fall!

LIVIA VIOLA ELIN BRORSSON

Nu har jag inte skrivit på några dagar, men det har varit så mycket!

Igår skulle vi ha haft din namngivning!

LIVIA VIOLA ELIN BRORSSON

Ella, Jonas och jag fikade med dig igår för att ändå uppmärksamma din dag!!!! Och så var vi ju vid din grav, men det är vi ju varje dag!

I fredags hade vi urnsättning för dig Livia. Det var bara pappa, du och jag. Vi fick en fin liten stund. Men visst känns det konstigt att lägga ner det som finns kvar av dig i marken. Jag försöker att intala mig att du inte var där, du är ju uppe någonstans, fri! Sen du dog Livia har jag blivit tvungen att ta i så många frågor som jag tidigare haft en sån bestämd uppfattning om. Som vad som händer när man dör, tidigare har jag varit helt säker på att man bara inte finns längre, men det passar inte in, du måste finnas någonstans!!!!!!! Du kommer hur som alltid att finnas i mitt hjärta, gud vad jag saknar dig mitt älskade lilla barn!!! Min älskade lilla Livia!!!!

torsdag 25 november 2010

Skärp till er!!!!!!!!!!!

Hur svårt kan det vara?? Idag har jag varit på stan, och detta händer så fort jag kliver utanför dörren, flera människor som jag i vanliga fall brukar hälsa och prata med är helt plötsligt vääääldigt intresserade av sina kvitton, sin barnvagn, trädfällning, gruset på trottoaren. VAD ÄR PROBLEMET??? Jag har inte fått pest, jag smittar inte, jag lovar. Förstår ni inte hur ensam jag känner mig???? Min värld är upp och ner men ni behöver inte göra det värre......

dunk, dunk, dunk....

Livia efter hennes hjärtoperation, älskade lilla du!
 De senaste dagarna har jag fått sådana stressymtom. Förstår inte varför som jag skrivit innan, eller visst förstår jag att det beror på att Livia har dött men varför blir man stressad när en nära har gått bort???? Jag har i vart fall fått väldiga hjärtklappningarn, var jätteobehagligt igår när jag skulle sova och man bara känner hur hjärtat rusar. I vanliga fall brukar man ju inte "höra" hur hjärtat slår men igår hörde jag det inne i kroppen!

Imorgon är det dags för urnsättning. Det är bara jag och Jonas som kommer att göra det. Hoppas att det blir fint och att det inte känns obehagligt.

Dessutom har vi fått tid för obduktionssamtal. Usch, antagligen kommer det vara så att läkarna kommer att berätta att de gjort fel och om de hade undersökt henne mer så hade hon levt idag. Hur orkar man att höra att en läkare har gjort fel så att ens barn inte lever längre??? Vet inte vad jag hoppas på mest att de ska säga. Troligast är ju att de är hjärtat som blivit dåligt och slutat att fungera och då ska ju läkarna se det. Jag vet att innan Livia opererades sa kardiologen i Lund att "Livia kommer inte att dö, det är bara ett barn på hundra som hjärtopereras som dör och de har mycket allvarligare fel än Livia har" MITT BARN DOG, VARFÖR?????!!!!!!!! Men det kan ju också vara så att det framkommer något helt annat. Vad vet jag inte men att hon fick en infektion på hjärtmusklen, att hon fick en propp, att det är något genetiskt, ja inte vet jag sitter bara och svamlar nu men vad vill jag helst att det ska framkomma? Hjärtat på sätt och vis för det är ju det som det mesta har talat för och då är det ju inget nytt som måste bearbetetas. Men samtidigt känns det för jä....t om läkarna kunnat gjort så livet varit så annorlunda idag. Det skulle ju också vara skönt om det kom fram att hon dog av något som vi absolut inte kunde ha gjort något åt. Jag återkommer ju ofta i tanken till att om och om och om och om jag hade åkt in tidigare eller tvingat läkarna att göra fler undersökningar så kanske hon hade levt idag och då skulle jag ju slippa sätta mig själv i skuld. Sen skulle det också kunna vara skönt om jag fick ett besked som betydde att hon inte led innan hon dog. Jaja, det är bara och vänta och se vad läkarna säger. Jag har bett att få både journalanteckningar och obduktionspaprena, jag är faktiskt rädd att läkarna inte är ärliga för att rädda sig själva så därför ska jag be Ulrika, om hon orkar och klarar, att gå igenom allt. Jag har redan berättat för läkarna att jag funderar på att Lex Maria anmäla om det framkommer att de skulle kunna ha räddat min flicka. Vet egentligen inte om jag kommer att göra slag i saken även om det skulle behövas. Men Livia är mitt ansvar och jag lovade när jag blev mamma första gången, när Ella föddes, att jag alltid ska stå upp för mina barn. Jag ska inte vara en fjamsig mamma som inte säger ifrån och försvarar mina barn. Och Livia kommer alltid vara mitt barn även om det är svårt att försvara henne nu, jag vet ju inte var hon är och om hon är någonstans. VARFÖR SKA JAG BEHÖVA BROTTAS MED DESSA TANKAR!!!!! VARFÖR????

onsdag 24 november 2010

Sorg är inte vad jag trodde sorg var...

Det är lustigt men innan Livia dog hade jag aldrig upplevt riktig sorg. Den närmaste som dött är min morfar eller vår hund och det är inte alls samma känsla. Morfar var gammal och jag visste att han själv inte ville leva mer och hunden var sjuk. Livia var liten och det är inte alls rätt att ens barn dör innan en själv och Livia ville inte dö. Livia älskade livet, hon var alltid glad och positiv!!

Vilken bild har du av hur du skulle reagera om ditt barn dog??? Man fasar ju för att detta ska hända, pratar ofta om att det är det värsta som kan ske. DETTA VÄRSTA HÄNDE OSS!!!´

Min bild tidigare var att jag skulle skrika hysteriskt, så där som de gör på film (det gjode jag i och för sig när de höll på att försöka att återuppliva Livia), jag trodde att man skulle spy, inte gå upp ur sängen, gråta hysteriskt, fundera på att ta självmord och så vidare. Så är det inte, inte för mig i vart fall!! Visst gråter jag, men inte varje dag. Visst har jag ont i magen, men inte så jag spyr. Det som är mest påfallande är tröttheten!! Jag orkar koncentrera mig på en sak i någon timme sedan är jag så trött så jag helst vill gå och lägga mig. Jag längtar efter Livia och i början hade jag mycket skuldkänslor för allt jag skulle kunna ha gjort som inneburit att hon kanske hade varit kvar hos oss. Jag har också mycket tankar på vad som är meningsfullt, vad jag ska sluta med som jag inte känner har någon mening och vad jag ska göra som jag känner är en meningsfull tillvaro. Något annat som är väldigt påtagligt är STRESSEN! Vadå stress, tänker ni. Du går ju bara hemma, jo jag vet!!! Men jag har aldrig varit så stressad någonsin i mitt liv. Psykologen pratar om att det mest stressande som kan ske i en människas liv är att förlora ett barn, stressen är total!! Jag kan ofta känna att jag har hjärtklappning. Hoppas att denna obehagliga känsla snart ska ge med sig, för varför blir man stressad när någon dör???? Jag har ju inget att vara stressad för, Livia kommer ju inte tillbaka hur mycket jag än stressar!!!!

Vad människor i ens omgivning är snabba med att tala om hur man ska sörja!!

Jag blir så trött och ledsen när folk ska lägga sig i min sorg. Livia har varit död i en månad och tre dagar. Är det en lång tid?? Jag tycker inte det. Varför ska folk då vara på och försöka att tala om för mig att jag måste gå vidare???? Min dotter har dött hastigt och lustigt, jag trodde jag skulle leva tillsammans med henne hela livet men sen dog hon. En månad är inte lång tid, jag tycker till och med att det är en kort tid att bara vänja sig vid tanken på att jag aldrig mer kommer att få se, träffa och hålla Livia.

När de som har så mycket åsikter om hur jag ska sörja poängterar detta blir jag bara ännu mer ledsen. Jag tycker att jag har mått väldigt bra i ett par dagar. Så där bra så att jag knappt vågar säga det för att jag är rädd att jag ska få äta upp det eller för att jag får dåligt samvete för att jag mår så bra. Sen kommer ändå människor i min närhet och ska pusha på ännu mer med kommentarer "du måste gå vidare", "nu måste livet snart återgå till det vanliga", "du måste tänka på annat än Livia", "gå ut och var bland folk" och så vidare. Detta gör att jag medetsamma blir mycket sämre, känner mig ensam och oförstådd. Varför kan inte omgivningen bara få låta mig vara, få låta mig vara ledsen över Livia? Om de fortsätter att pucha mig och jag viker ner mig och gör dem till viljes tror jag att jag kommer få äta upp detta senare i mitt liv. Min psykolog sa till mig för ett par träffar sedan att jag måste räka med att det kommer ta tre år att lära mig leva ett nytt liv. Hur kan då min omgivning kräva det av mig efter en månad och tre dagar? Sen förstår jag också att jag inte kommer må som jag gör just nu i tre år, utan att det under den tiden kommer gå succesivt framåt!

MEN SNÄLLA LÅT MIG FÅ SÖRJA I FRED!!! FÅ MIG INTE ATT MÅ SÄMRE UTAN FÖRSÖK ATT FÅ MIG ATT MÅ BÄTTRE, HJÄLP MIG ISTÄLLET GENOM ATT LYSSNA OCH PRATA OM LIVIA. HJÄLP MIG ATT FÅ HA MIN LIVIA KVAR OM SÅ BARA I MINNET!!!! HJÄLP MIG LÄRA MIG ATT LEVA MED LIVIA I MINNET!

tisdag 23 november 2010

Undrar så var vissa tagit vägen???!

Jag vet att de flesta säger att folk inte hör av sig på grund av att de inte vet vad de ska säga eller göra eller vet hur de ska bete sig. Men jag tycker inte det är ok, INTE ALLS OK! Tänk om alla gjorde så, då skulle vi vara helt ensamma och då skulle jag nog gå under!!!

Vissa vänner har inte alls hört av sig ännu och vissa har gjort så lite så det knappt räknas. Det är inte försvarligt att de inte orkar eller vet vad de ska säga. Vi sitter här med vår sorg 24 timmar om dygnet, kan inte människor i vår omgivning då ta sina olustkänslor över att inte inte veta hur de ska säga eller bete sig den lilla stund det krävs för att vi ska må lite bättre eller känna att de finns för oss med sin värme???

Ett telefonsamtal brukar vara tio, högst tjugo minuter! Ett SMS tar ett par minuter att skicka. Ett kort tar med inhandling kanske tio minuter och så vidare. ÄR DET FÖR MYCKET BEGÄRT???

Helt klart har detta gjort att jag börjat fundera mycket på vilka som är mina, våra vänner. Vet att jag funderade mycket över det när jag blev sjuk i reumatismen. Vissa har försvunnit redan på grund av det. Varför ska man vara vänner bara i medgång? Varför ska man inte också kunna ta de bitar som inte är så roliga och kanske till och med svåra att ta i???

Bra dag idag

Idag, och faktiskt, även igår var bra dagar! Så skönt att det känns lite lättare vissa dagar, det ger hopp om att framtiden kommer vara ljus igen även om inte lilla Livia är med. Känner lite glädje inför den nalkande julen och har börjat fundera på lite renoveringsprojekt här hemma vilket känns som väldiga "friskhetstecken", det är ju sådant som jag brukar fundera och drömma mycket om. Sen kanske jag inte kommer realisera dessa drömmer, som jag har just nu, eftersom ekonomin är i botten. Tur att jag har pappa, mamma och svärföräldrarna som lovat att hjäpa till ekonomiskt, annars vet jag inte hur det skulle gå.

Vädret just nu är riktigt grått och trist, har regnat nästan konstant i fem dygn. Men mig gör det inget, är nog precis tvärt om, jag tycker det är skönt att vädret är dåligt. Känns ofta väldigt jobbigt när folk pratar om hur hjärligt deras liv är, till exempel att de på facebook skriver att "åhh, vilket härligt väder, idag ska jag ut på en underbar långpromenad" eller "äntligen härliga fredag, i helgen ska vi göra...." och så vidare. Det blir så tydligt då att alla andras liv liksom går vidare medan mitt på många sätt står still. Nu när det är dåligt väder kommer inte dessa kommentarer lika ofta utan folk tycker lite synd om sig själva och det gör att jag känner mig mindre ensam i min sorg, tristess och ledsamhet.

Igår var vi hos psykologen igen, nästan varje gång jag går därifrån är det med lättare steg än när jag gick dit. Hon får mig att känna hopp om att livet kommer att gå vidare. Vi benar också ut sådant som känns akut jobbigt och hon kommer med god råd så att vi lite lättare kan reda ut vår vardag.

Nu när jag för en gång skulle mår rätt så bra ska jag försöka att studera. Jag har tenta om två veckor, känns som ett skämt men jag ska se om jag kan få in lite. Ska nog gå dit och se om jag kan pricka in så många svar att jag i vart fall får godkänt. Hade tenta en vecka innan Livia dog, då fick jag en femma på tentan, så kommer det inte bli nu men jag kan ju försöka att bara klara tentan. Om jag gör det kommer jag att vara mer nöjd än vad jag var vid förra tentans resultat, detta skulle vara en större seger....

lördag 20 november 2010

Blir så trött på allt gnäll...

Åhhh, nu kan jag inte hålla mig längre. Jag blir så trött på allt gnäll!!! Mitt barn vaknade tre gånger i natt.... mitt barn grät i en timme.... Åhhh, nu är mitt barn förkyld igen.....


Era barn lever det gör inte mitt och det känns som det ni klagar på inte är så farligt, det är övergående. Detta var faktiskt vad jag tyckte redan inna Livia dog. Vet när man var på öppna förskolan, åhh vad det klagades hit och dit. Jag vet att jag sa till min mamma några veckor innan Livia dog att jag förstår inte varför de klagar sådant, jag är bara så glad att jag har Livia och även om det tar mycket tid så känner jag mig inte irriterade på henne. Detta resonemang kände jag ända till sista natten Livia var i livet och jag är så ledsen för att inte inte kunde hålla ihop det den sista natten. Du grät så och var så panikslagen så jag vet att jag tänkte, och även sa till dig tror jag, att du skulle sluta gråta att det kändes tröstlöst att gå omkring med dig om du ändå inte slutade gråta eller brydde dig om jag bar dig eller lät dig vara. Inte visste jag då att du bara några timmar senare inte skulle finnas mer.


Jag hoppas att jag ska kunna ta tillvara på det som är och inte klaga så mycket framöver. Livet med Livia var stundtals ansträngande och jag hoppas att när jag jämför med det kan se att många saker är onödiga att klaga på. För egentligen förstår jag inte hur vi orkade, när jag tänker tillbaka. Du fick sex, sju olika mediciner fyra gånger om dagen, vilket tog nästan en halvtimma att blanda varje gång. Dessutom sondmatades du var tredje timma dygnet runt, efter att först ha ammats och vägts för att se hur mycket sondmat du sedan behövde. Alla som har sondmatat vet hur struligt det kan vara. Så var det jämt med Livias sondmatning, slangen måste alltid kollas, ligger slangen fel kan det betyda livsfara. Detta görs genom att suga upp magsyra när det går, detta gick nästan aldrig hos Livia. Då måste man vända och vrida tills man får upp magsyra eller sista utvägen att blåsa in luft i magen och försöka att lyssna att slangen ligger rätt. Efter det skulle maten ges under tjugo minuter. Livia, detta var en nervpress, vi var så oroliga att misslyckas för vi visste såklart följderna av detta. Detta gjordes som sagt var tredje timma dygnet runt och när hela proceduren var avklarad var det inte lång tid till nästa gång.


Människan klarar så mycket mer än vad vi tror....

torsdag 18 november 2010

Något inom mig har dött

Jag tror faktiskt att man kan säga att en liten del inom mig har dött. Den del som är sådär barnslig och tror att inget ont kan hända, den där delen som är lyckligt ovetande om hur det är att känna smärtan av förlusten, rädslan för att inte orka, längtan efter det som aldrig kommer tillbaka, skulden för allt man skulle gjort och allt som man önskar var ogjort.

Jag har så svårt att förstå att jag någonsin igen kommer känna den där fantastiska lyckan som man ibland känner utan anledningen, bara för att det verkar bli en sån fin sommardag, för att man hör en fin sång på radion eller när man ser någon krama om en anhörig så där ordentligt.

Idag är en rätt så tung dag. Jag har varit på promenad och det är alltid skönt att prata med någon. Men ibland känner man sig mer ensam tillsammans med någon eller flera än vad man gör när man är helt ensam. Den känslan fick jag idag och jag vet precis varför. Vi pratade knappt om Livia. Jag vet att hon bara ville muntra upp mig och får mig på andra tankar, men oftast blir det precis tvärt om, JAG KÄNNER MIG SÅ ENSAM I MIN SORG, SAKNAD OCH LÄNGTAN!!!!!

Jag längtar så efter dig lilla Livia, jag vill krama dig, känna värmen från din lilla kropp, jag vill mata dig, byta dina kläder, stryka ditt rödbruna hår, hålla din lilla hand med de fem små fina smala pianofingrarna, köra dig i din fina vagn, trösta dig när du är ledsen.... ALLT!!!! Jag längtar efter dig så, och det smärtar så, att jag aldrig mer får ha dig hos mig. Det smärtar mig att du snart kommer vara bortglömd hos de flesta, livet går liksom vidare men hos oss står livet just för tillfället stilla. VI GLÖMMER DIG ALDRIG, JAG KOMMER ALDRIG SLUTA ATT SAKNA OCH LÄNGTA EFTER DIG OCH ÖNSKA ATT LIVET VORE ANNORLUNDA!

tisdag 16 november 2010

Idag är en bra dag, om det nu finns sådana!

Idag har livet faktiskt känts rätt ok. Har haft lite mer energi också, har varit på biblioteket och försökt att koncentrera mig lite på mina studier, inte lätt men bättre än förra gången som jag försökte. Ska göra ett nytt försök imorgon! Har både lämnat och hämtat Ella, varav jag gick och hämtade henne. Båda gångerna var jag förbi Livias fina grav. Det ligger så många fina blommor där ännu och nu när det är kallt kanske de klarar sig hela veckan utan att bli fula. Nu har jag och Ella också gjort en blåbärspaj som står i ugnen. Morfar ska antagligen komma förbi i kväll så Ella ska bjuda honom. Själv har jag möte med barnfilmsklubben, det brukar vara trevligt och mysigt, men allt blir såklart lite jobbigare som det är nu. Speciellt eftersom det är flera av dem som jag inte träffat sedan Livia dog. Förra gången som vi hade möte var lilla stumpan med och fick jättefina presenter, kläder som hon dessvärre aldrig hann att använda!

De senaste dagarna har tårarna runnit hejdlöst vilket varit både jobbigt men också skönt. Det är jobbigt eftersom de kommer helt okontrollerat, till exempel bara kom det helt plötsligt när jag var på Maxi av ingen anledning. Sen är det också skönt för det är befriande och Livia känns väldigt nära när jag gråter. Idag har det inte bara runnit, bara när saker gått emot mig. Behövs så lite för att jag ska börja att gråta som att jag inte får upp en burk eller att jag tappar något eller är sen till något.

Jag håller på att skriva min berättelse om Livia som jag ska lägga in här när den är färdig, kan vara skönt att ha allt nedskrivet! Men det kommer...

söndag 14 november 2010

VARFÖR?????????????

Idag är ingen bra dag, tårarna bara kommer hela tiden. Varför är livet så orättvist, tycker att jag redan har så mycket med min sjukdom, men det räcker tydligen inte. Varför skulle inte min flicka få leva? Varför kommer jag aldrig att få se henne krypa, äta smakpotioner, skolas in på dagis, lära sig simma eller bara få hålla henne nära, trösta, pussa.....

Älskar dig så, känns så fel att stå och prata med dig vid graven. Du ska ju ligga i din säng...

VARFÖR??????

fredag 12 november 2010

Nu är det över, men det är samtidigt bara början

Nu är vårt avsked till Livia genomfört! Det känns så skönt att det är gjort för det har nog hela tiden legat som ett nervositetsmoment. Men det blev så bra, kan knappt komma på något som skulle ha kunnats gjorts bättre eller finare. Ceremonin känns så värdig och äkta, Ella fick sjunga "En flicka på lassarettet", Jonas och jag tände Livias ljus och berättade vår historia om fina Livia. Tommy Wretling och Anna Bredman (är lite osäker på stavningen) sjöng och spelade så vackert, så det nästan gjorde ont i kroppen. Förättaren som aldrig gjort detta tidigare, Lars Wingerup, gjorde det så bra och personligt. Är så glad att vi inte hade ceremonin i kyrkan, även om det varit sååå många gånger enklare, men också så väldigt mycket mer opersonligt. Livias bildspel till "Varje gång du möter min blick" var magiskt, för att inte tala om alla vänner och släktingar som deltog och visade sitt stöd och sin sorg.

Igår var på många sätt ett avslut men också början på resten av livet med den stora sorgen och saknaden efter vår lilla Livia. Varför skulle inte vår flicka få leva...

söndag 7 november 2010

Detta ska vara min lilla terapi

Jaha, nu ska jag försöka att hålla liv i en blogg igen. Tror att det kan vara nyttigt för mig, som det är nu, när det hänt något så livsavgörande i mitt liv. Tankarna spretar och jag vill på något sätt senare kunna gå tillbaka för att minnas vad jag gått igenom.  Har ju egentligen en annan blogg, men eftersom administratörerna inte lyckats att ge mig inloggningsuppgifterna nu när jag inte minns dom är det väl bara att starta en ny, får väl försöka att hämta lite inlägg därifrån istället!