Åhhh, nu kan jag inte hålla mig längre. Jag blir så trött på allt gnäll!!! Mitt barn vaknade tre gånger i natt.... mitt barn grät i en timme.... Åhhh, nu är mitt barn förkyld igen.....
Era barn lever det gör inte mitt och det känns som det ni klagar på inte är så farligt, det är övergående. Detta var faktiskt vad jag tyckte redan inna Livia dog. Vet när man var på öppna förskolan, åhh vad det klagades hit och dit. Jag vet att jag sa till min mamma några veckor innan Livia dog att jag förstår inte varför de klagar sådant, jag är bara så glad att jag har Livia och även om det tar mycket tid så känner jag mig inte irriterade på henne. Detta resonemang kände jag ända till sista natten Livia var i livet och jag är så ledsen för att inte inte kunde hålla ihop det den sista natten. Du grät så och var så panikslagen så jag vet att jag tänkte, och även sa till dig tror jag, att du skulle sluta gråta att det kändes tröstlöst att gå omkring med dig om du ändå inte slutade gråta eller brydde dig om jag bar dig eller lät dig vara. Inte visste jag då att du bara några timmar senare inte skulle finnas mer.
Jag hoppas att jag ska kunna ta tillvara på det som är och inte klaga så mycket framöver. Livet med Livia var stundtals ansträngande och jag hoppas att när jag jämför med det kan se att många saker är onödiga att klaga på. För egentligen förstår jag inte hur vi orkade, när jag tänker tillbaka. Du fick sex, sju olika mediciner fyra gånger om dagen, vilket tog nästan en halvtimma att blanda varje gång. Dessutom sondmatades du var tredje timma dygnet runt, efter att först ha ammats och vägts för att se hur mycket sondmat du sedan behövde. Alla som har sondmatat vet hur struligt det kan vara. Så var det jämt med Livias sondmatning, slangen måste alltid kollas, ligger slangen fel kan det betyda livsfara. Detta görs genom att suga upp magsyra när det går, detta gick nästan aldrig hos Livia. Då måste man vända och vrida tills man får upp magsyra eller sista utvägen att blåsa in luft i magen och försöka att lyssna att slangen ligger rätt. Efter det skulle maten ges under tjugo minuter. Livia, detta var en nervpress, vi var så oroliga att misslyckas för vi visste såklart följderna av detta. Detta gjordes som sagt var tredje timma dygnet runt och när hela proceduren var avklarad var det inte lång tid till nästa gång.
Människan klarar så mycket mer än vad vi tror....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar