Nu är vårt avsked till Livia genomfört! Det känns så skönt att det är gjort för det har nog hela tiden legat som ett nervositetsmoment. Men det blev så bra, kan knappt komma på något som skulle ha kunnats gjorts bättre eller finare. Ceremonin känns så värdig och äkta, Ella fick sjunga "En flicka på lassarettet", Jonas och jag tände Livias ljus och berättade vår historia om fina Livia. Tommy Wretling och Anna Bredman (är lite osäker på stavningen) sjöng och spelade så vackert, så det nästan gjorde ont i kroppen. Förättaren som aldrig gjort detta tidigare, Lars Wingerup, gjorde det så bra och personligt. Är så glad att vi inte hade ceremonin i kyrkan, även om det varit sååå många gånger enklare, men också så väldigt mycket mer opersonligt. Livias bildspel till "Varje gång du möter min blick" var magiskt, för att inte tala om alla vänner och släktingar som deltog och visade sitt stöd och sin sorg.
Igår var på många sätt ett avslut men också början på resten av livet med den stora sorgen och saknaden efter vår lilla Livia. Varför skulle inte vår flicka få leva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar