Något inom mig har dött

Jag tror faktiskt att man kan säga att en liten del inom mig har dött. Den del som är sådär barnslig och tror att inget ont kan hända, den där delen som är lyckligt ovetande om hur det är att känna smärtan av förlusten, rädslan för att inte orka, längtan efter det som aldrig kommer tillbaka, skulden för allt man skulle gjort och allt som man önskar var ogjort.

Jag har så svårt att förstå att jag någonsin igen kommer känna den där fantastiska lyckan som man ibland känner utan anledningen, bara för att det verkar bli en sån fin sommardag, för att man hör en fin sång på radion eller när man ser någon krama om en anhörig så där ordentligt.

Idag är en rätt så tung dag. Jag har varit på promenad och det är alltid skönt att prata med någon. Men ibland känner man sig mer ensam tillsammans med någon eller flera än vad man gör när man är helt ensam. Den känslan fick jag idag och jag vet precis varför. Vi pratade knappt om Livia. Jag vet att hon bara ville muntra upp mig och får mig på andra tankar, men oftast blir det precis tvärt om, JAG KÄNNER MIG SÅ ENSAM I MIN SORG, SAKNAD OCH LÄNGTAN!!!!!

Jag längtar så efter dig lilla Livia, jag vill krama dig, känna värmen från din lilla kropp, jag vill mata dig, byta dina kläder, stryka ditt rödbruna hår, hålla din lilla hand med de fem små fina smala pianofingrarna, köra dig i din fina vagn, trösta dig när du är ledsen.... ALLT!!!! Jag längtar efter dig så, och det smärtar så, att jag aldrig mer får ha dig hos mig. Det smärtar mig att du snart kommer vara bortglömd hos de flesta, livet går liksom vidare men hos oss står livet just för tillfället stilla. VI GLÖMMER DIG ALDRIG, JAG KOMMER ALDRIG SLUTA ATT SAKNA OCH LÄNGTA EFTER DIG OCH ÖNSKA ATT LIVET VORE ANNORLUNDA!