dunk, dunk, dunk....

Livia efter hennes hjärtoperation, älskade lilla du!

 De senaste dagarna har jag fått sådana stressymtom. Förstår inte varför som jag skrivit innan, eller visst förstår jag att det beror på att Livia har dött men varför blir man stressad när en nära har gått bort???? Jag har i vart fall fått väldiga hjärtklappningarn, var jätteobehagligt igår när jag skulle sova och man bara känner hur hjärtat rusar. I vanliga fall brukar man ju inte "höra" hur hjärtat slår men igår hörde jag det inne i kroppen!

Imorgon är det dags för urnsättning. Det är bara jag och Jonas som kommer att göra det. Hoppas att det blir fint och att det inte känns obehagligt.

Dessutom har vi fått tid för obduktionssamtal. Usch, antagligen kommer det vara så att läkarna kommer att berätta att de gjort fel och om de hade undersökt henne mer så hade hon levt idag. Hur orkar man att höra att en läkare har gjort fel så att ens barn inte lever längre??? Vet inte vad jag hoppas på mest att de ska säga. Troligast är ju att de är hjärtat som blivit dåligt och slutat att fungera och då ska ju läkarna se det. Jag vet att innan Livia opererades sa kardiologen i Lund att "Livia kommer inte att dö, det är bara ett barn på hundra som hjärtopereras som dör och de har mycket allvarligare fel än Livia har" MITT BARN DOG, VARFÖR?????!!!!!!!! Men det kan ju också vara så att det framkommer något helt annat. Vad vet jag inte men att hon fick en infektion på hjärtmusklen, att hon fick en propp, att det är något genetiskt, ja inte vet jag sitter bara och svamlar nu men vad vill jag helst att det ska framkomma? Hjärtat på sätt och vis för det är ju det som det mesta har talat för och då är det ju inget nytt som måste bearbetetas. Men samtidigt känns det för jä....t om läkarna kunnat gjort så livet varit så annorlunda idag. Det skulle ju också vara skönt om det kom fram att hon dog av något som vi absolut inte kunde ha gjort något åt. Jag återkommer ju ofta i tanken till att om och om och om och om jag hade åkt in tidigare eller tvingat läkarna att göra fler undersökningar så kanske hon hade levt idag och då skulle jag ju slippa sätta mig själv i skuld. Sen skulle det också kunna vara skönt om jag fick ett besked som betydde att hon inte led innan hon dog. Jaja, det är bara och vänta och se vad läkarna säger. Jag har bett att få både journalanteckningar och obduktionspaprena, jag är faktiskt rädd att läkarna inte är ärliga för att rädda sig själva så därför ska jag be Ulrika, om hon orkar och klarar, att gå igenom allt. Jag har redan berättat för läkarna att jag funderar på att Lex Maria anmäla om det framkommer att de skulle kunna ha räddat min flicka. Vet egentligen inte om jag kommer att göra slag i saken även om det skulle behövas. Men Livia är mitt ansvar och jag lovade när jag blev mamma första gången, när Ella föddes, att jag alltid ska stå upp för mina barn. Jag ska inte vara en fjamsig mamma som inte säger ifrån och försvarar mina barn. Och Livia kommer alltid vara mitt barn även om det är svårt att försvara henne nu, jag vet ju inte var hon är och om hon är någonstans. VARFÖR SKA JAG BEHÖVA BROTTAS MED DESSA TANKAR!!!!! VARFÖR????