Jul - en tid för eftertanke

Det var länge sedan jag bloggade, ett friskhetstecken??

Mycket har egentligen hänt, som jag kanske borde ha behövt skriva av mig om. Bland annat har vi avslutat vår psykologkontakt. Om jag får skryta lite så tyckte psykologen att vi gjort en otrolig resa, jag och Jonas, och hon trodde att vi hade varandra att tacka för att vi mår så bra idag som vi gör. Och så är det nog, Jonas och jag har verkligen kämpat på men det finns många fler att tacka. Mamma, pappa, Jerker och Tea har stor betydelse för hur vi mår (det finns många fler som jag skulle kunna räkna upp som på olika sätt hjälpt till, men dessa fyra förstår jag inte hur de orkade att hjälpa till som de gjorde). Jag tänker på de handlingar som många människor gjort, för att vi ska orka vidare varje dag, jag tackar min lyckliga stjärna för att det finna människor där ute som orkar, vill och har styrkan och modet att hjälpa en utsatt människa. Jag hoppas också att jag varit modig och hjälpt andra medmänniskor, på det som som många har hjälpt mig. Psykologen undrade faktiskt om de kunde få hänvisa andra par till oss om det var någon som efterfrågade personer som varit med om liknande saker.

Vi har gått med/startat upp en "Vi som förlorat barn"-filial i Kalmar län. Det har varit jätteskönt att träffa andra som varit med om liknande saker. Det är en sådan otrolig kraft när personer i olika stadier i sorgen träffas, jag tror att vi kan hjälpa varandra hur mycket som helst.

Vi har varit på semester i Mexiko, superhärligt, något som vår familj verkligen behövde!! På resan träffade vi dock en familj som förlorat sin son på två år bara tre veckor innan vi träffades. Det var så smärtsamt att se dem. Jag är så otroligt glad för att det är två år mellan oss och den känslan. Jag riktigt kände hur ont det gjorde/gör i deras kropp. Som jag önskar att de hade fått behålla sin fina Olle, livet är så orättvist, varför ska inte våra barn få stanna, varför ska vi bli så prövade. Det som dock är bra när man träffar andra människor i sorg är ju att man känner hur långt man själv egentligen kommit. Vilken otroligt jobbig men också stark resa vi gjort.

När jag tänker tillbaka på allt slås jag av tanken att jag är så tacksam för att vi hittat lyckan igen. Jag är så glad att vi så tidigt hade kraften och modet att bestämma oss för att vi skulle leva och bli lyckliga igen. Det var vi värda och framför allt är Ella så värd att få leva ett lyckligt liv!!

Två år av saknad

Idag är det två år sedan Livia dog. Jag minns den dagen nästan i detalj och samtidigt är allt som i bomull. På ett sätt vill jag minnas och på ett annat sätt är jag så evigt tacksam för att jag inte minns smärtan längre. Tänk att jag egentligen skulle ha haft tre tjejer här hos mig idag.... Tre flickor, alla älskade precis lika mycket men ändå på olika sätt.

Ella är min medicin, både då det gäller min sjukdom och sorgen efter Livia. Vår relation kommer nog alltid vara speciell efter allt vi varit tvungna att gå igenom.
Livia var den jag var mest rädd om.
Elisia är min lilla bonus.
Ella är min solstråle.
Livia var lugnet.
Elisia är kraftfullast.
Livia är den som jag har haft mest dragningskraft till, som jag inte kunde hålla mig ifrån.
Livia värnade jag mest om.
Ella är den mest omtänksamma på hela jorden.
Elisia är, efter att hon är född, den som är mest självklar (konstigt nog).
Livia är den som lärt mig mest om livet.
Ella är den som gett mig flest lyckorus.
Elisia är mest fundersam.
Livia kommer alltid vara min gåta.

Tre barn, så lika till utseendet, så olika i sina sätt och så olika platser i mitt mamma-hjärta men precis lika mycket älskade. En flicka dock som jag inte haft förmånen att slösa bort all min kärlek på... Önskar så att du var här hos oss Livia, vi saknar dig så!

Snart är lillasyster större än storasyster

Nu närmare sig en tid som jag fasat efter ända sedan jag blev gravid. Snart är Elisia lika gammal som Livia blev!!

Livia blev tre månader och tjugoen dagar!

Tre månader och tjugoen dagar att minnas!
Tre månader och tjugoen dagar av kärlek!
Tre månader och tjugoen dagar av bebis-vardag!
Tre månader och tjugoen dagar av lycka!
Tre månader och tjugoen dagar av värme och framtidstro!
Tre månader och tjugoen dagar tillsammans med vår fina, alldeles speciella Livia!

Eftersom Elisia är födde nästan precis två år efter Livia så kommer jobbiga datum att dugga tätt snart. Dels så kommer Livias dödsdag att passera och bara en vecka senare så kommer lillasyster att bli äldre än storasyster någonsin kommer att bli!

Elisia är här men Livia fattas fortfarande

Jag upplever att många tror att jag är såååå lycklig nu när Elisia har kommit. Och visst är jag det, läkare sa till mig för lite över ett år sedan att de inte trodde jag skulle kunna få fler barn på grund av att min kropp var så sjuk av reumatismen, så visst är jag glad, otroligt glad, att jag fick min fina Elisia.

Dessutom är jag glad att vi är tillbaka där vi skulle ha varit för två år sedan. Drömmen var, innan Livia föddes, att familjen skulle bestå av två barn, vi skulle ha en mysig sommar tillsammans, jag skulle vara föräldraledig, VI SKULLE HA ETT LIV TILLSAMMANS - JAG, JONAS, ELLA OCH DEN NYA BEBISEN. Nu blev inte den nya bebisen Livia utan den nya bebisen blev Elisia och drömmen blev/blir förhoppningsvis sann ganska precis två år senare.

Så, JA jag är jätteglad, på vissa sätt kanske gladare än många andra nyblivna mammor just på grund av att jag vet att livet är så skört. Men på vissa sätt är jag säkert också mindre glad! Jag saknar min Livia mycket, Elisia påminner mig om min fina Livia.

Och jag hoppas att de runt omkring förstår att bara för att vi har fått Elisia så gör inte det saknaden efter Livia mindre, en ny bebis har vi fått men inte en ny Livia. Vi saknar och längtar fortfarande varje dag och vi vill hålla Livias minne levande. Livia fanns här och om det på något sätt ska finnas en mening med det som hände så ska vi vart fall minnas henne och all den glädje och livserfarenhet som hon gett oss. Jag vill och önskar att jag kunde kräva av omgivningen att de tillät oss och faktiskt hjälpe oss att hålla hennes minne vid liv.

Jobbig kväll

Ikväll har varit en jobbig stund! Jag vet precis varför och det är för att jag är föööör trött! Jag blir alltid orolig när jag är trött och på nätterna om jag vaknar, har alltid varit sådan! Jag är väl medveten om att jag är sådan!

Ikväll har jag känt mig så låg och deppig, jag har fått panik över att något ska hända Elisia, att hon också ska försvinna ifrån mig!

Sen känner jag mig så kluven mot Ella, jag känner ju att jag inte räcker till, att hon saknar mig! Igår sa hon att jag älskar Elisia mer än henne för jag är ju mer med Elisia (helt logiska funderingar för en sex-åring).

Nu ligger jag i min säng och hoppas att allt ska kännas sååå mycket bättre efter lite sömn, jag vill ju bara njuta nu när jag äntligen är här! God natt!

Lillasyster är här!!!

Nu är hon här, lillasyster, som förmodligen är en Elisia!

Fort gick det, för fort, när hon kom till världen. Vi var på festival är i vår hemstad på kvällen och jag kände inget alls, det var ju trots allt 10 dagar kvar.

På natten innan så hade vår katt fått ungar så jag hade varit uppe hela natten och hjälp henne och kände mig i och för sig lite trött. Vi åkte hem rätt tidigt och min mamma var förbi vid nio-tio på kvällen och vi satt och pysslade med de små liven. Det är min katts första kull så hon var väldigt osäker och sprang efter mig hela tiden och ville att jag skulle vara där. När jag skulle lägga mig vid midnatt började hon flytta ungarna för att de skulle vara med mig i sovrummet. Allt slutade med att jag tog mig kudde och täcke och flyttade ut till deras kattlåda.

Hann inte lägga mig förrän jag kände att jag blev våt i trosorna (vattnet har aldrig gått vid de två tidigare förlossningarna förrän på BB), det kom inte så mycket heller så jag kände mig väldigt osäker på om det var det eller den berömda "slemproppen". Jag hade heller ingen skjuts i värkarna utan mer som lite sammandragningar som jag haft de senaste veckorna, men jag märkte att de var mer regelbundna. Vid halv fem bestämde vi oss för att åka in och kolla hur status är, det tar trots allt en timma till förlossningen från där vi bor. När vi kom till förlossningen var de väldigt nonchalanta  och jag fick ligga i ett väntrum och kolla hjärtljud hur länge som helst. Jag pratade med dem flera gånger att det nu börjat göra väldigt ont och att jag ville ha bedövning som jag aldrig vid de tidigare förlossningarna hunnit att få. De skulle snart känna på mig, då var jag öppen fyra centimeter, inte så mycket alltså, men det gjorde väldigt ont. Jaja, jag fick i vart fall ett rum och ondare, ondare gjorde det! Det var skiftbyte så de ville inte känna igen, det var trots allt bara en kvart sedan de känt hur mycket jag var öppen. När nästa skift kom så var det redan försent att ge mig bedövning, på de tio minuterna hade jag öppnat mig till sju centimeter. Det tryckte på och de sa att jag skulle andas lugnt, efter en minut skrek jag rakt ut och ut for lillfisen. Det var väldigt chockartat, på en minut öppnade jag mig från sju till tio centimeter.

Jag mådde inte så bra de följande dagarna, det kändes lite som de bara gav mig en bebis, det kändes inte riktigt som att hon var min, jag tror det berodde på att hon kom så snabbt. Dessutom var jag väldigt besviken på förlossningen att de inte lyssnade på mig. Sen blev jag rädd för mig själv för det gjorde så ont så jag tappade helt kontrollen och fick sådan panik. Det blir nog inga fler barn i denna familj, inga fler förlossningar för mig, TACK!

Nu är hon här i vart fall. Jättefin är hon!! Elisia har fått en mycket bättre start än båda sina syskon. Hon är rundare, känns mer bestämd och starkare än båda sina systrar, skönt för jag hoppas att allt kommer gå som på räls så jag slipper att bli så orolig för att något ska hända och få panik att jag ska förlora det mest betydelsefulla igen. än går allt bra, hon är väldigt krävande och vill ha mat mest hela tiden, i natt har det varit varje timme, puhhh. Inte alls som sina syskon som man fick väcka för att mata. Men, men det är en kort tid och jag har Jonas hemma så jag kan vila mig på dagarna. Jag är så glad och tacksam för att hon är här och för att hon verkar så välmående och stark.

Jag funderar på att sluta på denna blogg och det beror inte på att jag fått barn utan helt enkelt för att jag inte får ihop min iphone med blogger. Jag kan inte logga in via iphone och om jag ska byta blogg så är det väl en bra brytpunkt här. Är det någon som har en lösning på problemet iphone och blogger mottages det tacksamt, annars kommer det en ny bloggadress snart. Några förslag på vilken blogg som man ska använda tillsammans med iphone och som är lätt att hantera!!!

Idag borde vi ha haft två-års-kalas

Idag borde vi ha haft två-års-kalas! Livia skulle ha varit två år idag. Istället har vi "firat" hennes dag genom att bara vara tillsammans, vi som är kvar här. Vi var på graven tidigt och satte ett par rosa ballonger och senare i eftermiddag bakade vi tigerkaka som vi hade med oss till kyrkogården och avnjöt i det fina vädret.

Dagen har i vart fall varit bra. Kroppen är så fantastisk på att hjälpa till i kris-situationer, det är idag så svårt att känna och förstå hur vi mådde då för ett till två år sedan, OCH TUR ÄR JU DET! Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna känna lycka igen och kunna leva ett normalt liv.

Jag är också glad att lillan i magen valt att inte komma ut idag, jag vill att denna dag alltid ska få vara Livias dag, en dag till eftertanke och för att minnas de fina stunder vi fick och reflektera över allt som vår fina Livia lärt oss om livet.

Snart borde Livia ha varit två år

Ja, för det är så det känns. Hon borde ha varit två år den 30 juni. Vi har fortfarande inte fått svar från Socialstyrelsen på vår anmälan om hanteringen kring Livias död, men jag tror att det kan ta väldigt lång tid. 

Men jag har slutat (nästan i vart fall) att fundera på varför utan mer försökt vänja mig vid tanken att jag alltid kommer att leva med att vissa varför alltid kommer förbli varför.

På lördag borde vi i vart fall ha haft födelsedagskalas för vår lilla fina Livia. Nu blir det inte så och det känns faktiskt ok inför lördag. Vi ska bara ta det lugnt och besöka Livias grav och kanske sätta några ballonger där.

Ohh Livia

Jag har jobbat hemifrån ganska så mycket denna vecka, eftersom Ella har vattkoppor. Ella har varit superduktig och kollat å tv/film, pysslat med mera och verkligen låtit mig få mycket gjort. Detta är ju min sista vecka så jag har ju vissa saker som jag måste lämna över innan jag går hem (är snart klar :-) , en kort sväng till jobbet imorgon sen hoppas jag att jag är nöjd och redo för att gå hem i några månader!)

Hur som, när jag satt och jobbade hörde jag tvn i bakgrunden hela tiden och så mitt i allt kom jag på att de visade barnprogrammet "Oliva", inledningslåten hade varit och jag hade bara suttit där och jobbat utan att tänka på att det var den. Tänk vad saker förändras. För ett och ett halv år sedan så tjöt jag som en stucken gris när jag hörde låten. Den påminner mycket om Livia, eftersom Ella och jag sjöng den för Livia varje dag, men vi sjöng "Oh Livia".

Vattkoppor...

Ella har fått vattkoppor. Känns som det funnits/finns bättre tillfällen att få detta på. Nu är det bara några veckor, tre veckor närmare bestämt till lillan är planerad. Hoppas hon inte tänkt att titta ut tidigare för då har redan min MVC-sköterska förklarat att jag får vara kvar på sjukhuset till Ella inte smittar mer.

Jag är jätterädd för vattkoppar, för en av de vi fått kontakt med efter Livias död dog just när den hade vattkoppor, fruktansvärt!!! Så för säkerhets skull och till Ellas förtjusning så får hon sova i vår säng nu! Skönt ska det bli när det är över, då slipper jag gå och oroa mig för när hon ska få vattkopper, och jag är ju väl medveten om att det är bättre att få när man är liten än stor, så jag ska skratta mig lycklig när detta är över!

Jag skulle jobba min sista vecka på jobbet nästa vecka, har faktiskt några saker som känns väldigt viktiga att fixa färdigt kvar, men nu blir det kruxigt. Jonas och jag får pussla ihop schemat.

Det viktigaste nu är att Ella inte blir jättedålig och att lillan väntar med sin nedkomst.

Tankar inför en ny familjemedlem

Jag är båda förväntansfull men också mycket orolig för den tiden som kommer nu framöver. Hur ska det kännas när det kommer ett nytt barn, kommer det enbart vara lycka?? Jag tror faktiskt inte det, jag tror att många av mina känslor kommer att komma tillbaka. Tänk om hon är lik min Livia eller tänk om hon inte är lik alls!!

Tänk om det händer något under förlossningen! Det är ju vanligt att barnmorskan tappar kontakten med barnets hjärtljud lite då och då under förlossningen, men jag är så rädd att jag ska drabbas av panik, jag är så rädd för att något ska gå fel. Tänk sedan när de kommer att göra hjärtultraljud på min lilla bebis men också på min stora fantastiska tjej Ella, tänk om de hittar något, jag vill ju att de ska kolla men jag kommer vara helt förskräckt under tiden. Tänk om denna sommar kommer att bli lik den sommaren som vi hade för två år sedan, när vi spenderade hela sommaren på Lund och Västerviks sjukhus. Hur kommer det att kännas när detta barn förhoppningsvis passerar tre månader och tjugotvå dagar, det känns som lite av mig kommer gå sönder den dagen. Jag vet ju redan nu hur mycket jag kommer att älska detta nya barn och sedan känslan av att jag älskade Livia lika mycket men var tvungen att förlora henne. Hur klarade jag det? Ofta när jag tänker tillbaka på det, så känns det som att jag aldrig skulle klara en sådan sak och så vet jag ju med mig att jag ju gjorde det. Jag blir väldigt illa berörd när barn dör och tänker att det skulle jag aldrig fixa och sedan samtidigt vet jag ju att jag visst gjorde det.

Många tror att vi glömt och att den nya graviditeten är ett sådant plåster att det gamla inte känns, så är det inte riktigt. Jag är jätteglad för att jag/vi kommer att få ett barn till och jag är faktiskt jätteglad för att det är två år sedan Livia föddes så att även om Livia fått levt och växt upp här hos oss hade det ändå varit möjligt för detta syskon att komma till världen. Men den nya graviditeten tar på krafterna och psyket, all oro och all påminnelse. Dessa två graviditeter ligger precis i tid med varandra, skiljer bara en vecka på beräknad nedkomst.

Ibland när jag ser andra med små barn som är nära fyra månader så skulle jag vilja kläcka ut mig att så gammal blev min Livia, bara för att de ska känna och förstå hur ont det gjorde. Jag tycker att många är av den åsikten att Livia var så lite när hon dog som om det skulle göra det sååå mycket lättare. Men för en förälder till ett barn som är fyra månader vet hur mycket man älskar sitt barn och hur mycket tid man spenderar med sitt nyförvärv. Men jag skulle nog aldrig få orden över mina läppar, jag vill nog samtidigt förskona de runt om att behöva inse hur stor vår förlust är och hur ont det egentligen gjorde.

Själv minns jag knappt hur ont det gjorde, det är väl kroppens försvar. Jag minns inte den första tiden efter Livias bortgång, bara vissa episoder.

Ella mår bättre nu i vart fall. Det verkar verkligen som att hon tror att det kommer att komma ett friskt syskon och hon är jääättttte förväntansfull.

Jag hoppas att denna sommaren kommer med lycka och ro, det är faktiskt vi värda! Ha det bra där ute och hålla alla era tummar för oss att allt går bra och att vi får en ny familjemedlem som stannar hos oss och som vi kan njuta av i fulla drag utan att behöva få massor av bakslag!

Hur mycket har vi förändrats och hur mycket har ni förändrats??

Jag har funderat över en sak en längre tid. Vi har vid flertalet tillfällen hört att vi förändrats så mycket. Och visst det har vi säkert, men faktiskt mindre än vad jag först trodde.

En sak som har och kanske fortfarande är en stor skillnad är orken. Jag har inte orkat någonting när jag tänker efter. Jag är rätt estetisk av mig och tycker om att fixa och dona med pyssel och projekt här hemma. Något jag inte gjort sedan Livia dog, förrän för ett par månader sedan. Och vad roligt det är, jag har gjort om nästan hela vår bottenvåning men massor av roliga projekt som att måla massor av möbler, sätta upp skärmvägg, byggt sänggavel, möblerat om och gjort jättefina klädträd i hallen. Vi har också SJÄLVA börjat orka att ta initiativ till att bjuda hem vänner på middag, vilket bara var en stoooor belastning innan (laga mat till många,ähhhh det har jag verkligen inte orkat).

Men vad är det som säger att det är vi som förändrat så mycket?? Jag tycker att det är vääääldigt många i omgivningen som har förändrats och det är svårt att tackla. Vi blir inte medbjudna på saker längre till exempel. Varför det månne? Jag tror själv det beror på att vi delvis sagt nej många gånger sedan Livia dog men också på grund av att andra TROR att vi inte vill sådant längre. Vem är det då som förändrats? Då är det ju vännerna som förändrat sitt förhållningssätt till oss! Jag hade uppskattat om fler ORKAT hålla kontakten och hålla ut och dragit med oss eller bara varit med oss även om vi var svintråkiga. Jag hade också uppskattat om fler gett oss trygghet när vi skulle prova att till exempel gå på festival eller på ställen där det är stora ansamlingar med folk, något av det som varit jobbigast. Vi har känt oss så uttittade och studerade och vid dessa tillfällen har det märkts ännu mer hur rädda vissa varit för oss och gjort stora svängar för att att slippa träffa oss. Då hade vi behövt er, vänner, er trygghet för att våga. Jag kände det senast igår på Ellas forbollsträning när det är 40-60 barn och minst lika många föräldrar, det är jobbigt, det känns faktiskt fortfarande jobbigt. Och redan nu har jag börjat fundera över om jag ska gå på Latitud eller hamnfestivalen i år, vågar jag det eller blir det jobbigare än det blir roligt (jag älskade ju sådant här förut)?

Sen är det många man möter som fortfarande gör allt för att slippa möta oss, hur roligt är det? Är det vi som förändrats då också eller är det också andra människors förhållningssätt till oss som förändrats?

Väldigt många kan inte prata med oss på ett vanligt avslappnat sätt. Man kan inte säga vad man vill eller göra vad man vill mot oss utan ska konstla till allt.

Det är såklart jobbigt för er som har sååå jobbigt att möta upp och gör allt sååå stort och svårt, men tänk på att detta är vääääldigt jobbigt för oss också. Vi har inte bett att vår dotter ska dö och dessutom bli behandlade som att vi gjort något fel.

Vissa släktingar och vänner kan fortfarande inte nämna Livias namn eller fråga hur det går. Vi lever med Livias död varje dag, men det gör sällan sådär väldigt ont längre, det har blivit vår vardag. Men att ni dessutom försvann var nog inget vi räknade med.

Sen vill jag bara skriva att det finns ju också många som verkligen varit fantastiska, vissa nya bekantskaper som jag kommer vara evigt tacksam emot men också gamla vänner och släktingar om varit helt underbara och som verkligen har visat på mod och ork att hjälpa oss att komma vidare och läka.

Det vore roligt om andra, både sådana som förlorat barn men också ni på andra sidan gav kommentarer på detta för jag undrar mycket om andra varit med om samma och om ni på andra sidan kan förstå att det inte bara är vi som förändrats utan även ni!

Ella ledsen och bekymrad för Livia

Hos oss är det både bra och dåligt.  Många saker är bra men Ella är inte på topp.

Dagispersonalen har sagt flera gånger de senaste veckorna att hon varit ledsen (något vi verkligen inte känner igen från vår annars så glada och starka tjej). Hon har haft många samtal med mig, hon funderar exempelvis på vem som tar hand om Livia nu. Hon sa att det skulle bli skönt för Livia när jag dog för då kunde jag ta hand om henne och att nog Livia längtar efter det. Hon oroar sig också för att hennes hjärta är trasigt och har bett att få undersöka sitt hjärta.

På dagis säger de att hon flera gånger om dagen blir nedstämd eller börjar gråta för att hon längtar så efter Livia. Jag tänker att det kanske är svårt för Ella att känna skillnaden på längtan efter ett nytt syskon och Livia. Hon är ofta orolig för bebisen i magen och tror inte riktigt på att den lever. Jag sa för några veckor sedan att jag kände att bebisen var vaken i magen, hennes kommentar blev då "ja, men då lever ju bebisen". För henne är det vanligare att bebisar dör än att de överlever, det måste vara fruktansvärt att leva med den erfarenheten.

Stackars liten!! Jättejobbigt är det för Jonas och mig också för Ella är ledsen när vi lämnar henne på dagis (också något helt nytt), hon kan gråta och hålla fast oss när vi ska gå. Jag blir helt tårögd när detta händer, sitter i bilen till jobbet och vill inget annat än att bara åka hem och krama och leka med min storalilla tjej! Mamma och pappa har hjälpt till mycket och hämtat Ella tidigare eller så hon kunnat få vara ledig från dagis (hon gråter inte hemma och hon har blivit så hemmakär, hon vill helst av allt vara med familjen eller väldigt nära vänner). Jag hoppas att hon kommer i form snart igen!!

I helgen ska Jonas och jag åka till Riga och Ella ska vara långledig från dagis och hänga med mormor, det ser hon fram emot. Hoppas det kan göra henne gott!

Såg Livia så tydligt idag

Idag har jag varit på kurs i olycksfall. Det var jobbigt på två sätt! Först och främst pratade läraren såklart väldigt mycket om hjärta, vi övade på hjärt- och lungräddning. Han pratade så ingående om hur hjärtat fungerade och hur man återupplivade människor. Sen började han berätta om hur jobbigt det var när det var ett litet barn som var drabbat och hur svårt det var med de oroliga föräldrarna. Jag kände hur det bara brände innanför ögonlocken. Helst hade jag bara velat skrika "Håll käften, jag vet hur det ser ut, hur det känns och vad ni gör". Det gjorde jag som tur inte utan jag stod där med blicken hårt fixerad vid golvet och tårarna brännande i ögonen.

Dessutom har jag blivit sämre i kroppen igen, inte jättedålig men det känns som det bara är början på nästa omgång. Hur som skulle vi träna på stora människodockor och det var maskiner kopplade så man kunde se hur bra, eller i mitt fall dålig, man var. Läraren sa till mig att ta i med, men det värsta var att jag tog i allt jag kunde. Jag har en arm som jag inte kunnat räta ut på grund av reumatismen på säkert ett år och det gör såklart att kraften blir betydligt sämre plus att jag fått ont i händerna och axlarna nu i det senaste skovet.

När jag gick därifrån var jag faktiskt lite ledsen, det blev så tydligt att jag verkligen är sjuk, att jag inte är som alla andra. Sen var det så jobbigt med alla minnen från när de försökte att återuppliva dig Livia. Jag såg dig så lätt, ditt ansträngda lilla ansikte och din livlösa kropp.

Barnkalas med blandade känslor - mest glada dock!!

Jag är lite bättre i kroppen igen, skönt!! Fick några kortisonsprutor för några dagar sedan så nu hoppas jag att det ska hålla sig i några veckor i vart fall! Håll tummarna för mig!

Livia har fått en liten barngrav nästan bredvid sig. Så sorgligt att barn dör, men när nu denna lilla Freja inte fick stanna hos sin mamma och pappa är jag glad att hon hamnade i närheten av min Livia. Jag tycker att det känns lite varmare när det finns andra barn i närheten.

Idag har vi haft barnkalas för stora Ella som har hunnit att bli sex år. Vi pratade då om dig Livia, hur det hade varit om du varit här. Idag var förberedelserna inför kalaset i lugn och ro, men om du varit här så tror jag att vi inte hade fått jobba i den lugna ron, då hade nog du velat vara med att göra tårtor och kanske blivit rädd när det kom så många barn. Vi längtade efter dig idag, du hade varit över ett och ett halv år nu, tänk snart två år, då är man rätt stor. Älskar dig Livia!

Pissdålig i kroppen

Usch, jag är så dålig i kroppen. Reumatism kan vara en djävulsk sjukdom och just nu är det så besvärlig. Jag vet att jag är världens bästa skådespelare och att de flesta inte förstår hur ont jag har eller vilken svår reumatism jag har. Det är ju inte så bra att vara en bra skådespelare för då kommer ju omgivningen utanför de allra närmsta aldrig att förstå, men det är just där skon klämmer. Jag vill inte till exempel bli sjukskriven för jag vill vara som alla andra, jag vill vara lika duktig på mitt jobb och inte missa chanser för att jag så ofta är sjuk. Jag vill helst inte klaga för jag vill inte vara den där "klagiga". Så många kompisrelationer som har förändrats sedan jag blev sjuk, så många som inte fattar att jag inte orkar/kan hänga med på allt!!

Nästa vecka är jag ledig och då ska jag verkligen försöka att vila kroppen och jag hoppas att den kan tänka sig att ge efter och pigga på sig igen. Om den inte blir så måste jag nog dessvärre lyda läkarna och sjukskiva mig i vart fall några procent. Vila är något av den bästa medicinen, så nu tackar jag för mig och går och drar täcket över huvudet!

Har ni sett filmen "Jag saknar dig"??

Jonas och jag såg den på bio i somras/höstas. Det handlar ju om två tvilling-systrar varav en dör.  Jag for inte direkt illa av att se den om man bortser från hur illa Jonas mådde. Han tjöt filmen igen. Ja, jag vet att det var rätt puckat att gå och se en sådan film när ens eget barn har dött, det är ju rätt mycket som väcks till liv och rätt mycket som man känner igen sig i. Men det var också skönt, det är ju skönt att få känna efter igen, att faktiskt känna riktig sorg igen, även om just den känslan är det sista som jag vill känna igen på heltid, DET FÅR INTE HÄNDA IGEN!!!

Igår när Ella och jag var och hyrde Smurfarna så bara stod filmen där och sa åt mig att hyra den, vilket jag gjorde. Ella brukar somna tidigt, hon är kvällstrött, men inte igår. Filmen är inte på något sätt otäck den är bara fruktansvärt sorglig, så Ella kollade på filmen med mig. Men oj vad mycket frågor hon haft efter filmen!!! Vilka diskussioner vi haft idag. Har ni sett den??? Ella tror eller har i vart fall trott väldigt mycket på gud, så där som jag tror de flesta fem-sex-åringarna gör. I filmen sjunger en kille en sång om gud och att han hatar gud, det tog såååå hårt på Ella och i morses sa hon "Jag hatar också Gud, varför tog han min Livia, det var ju inte alls snällt". Det blev lite problematiskt tycker jag eftersom jag inte alls tror på Gud men samtidigt vill jag inte ge Ella bara min oreligösa bild, men jag fick ju försöka att förklara hur kristna tänker om att Gud tar nära och kära till sig för tidigt. Svårt!!!!