Det var länge sedan jag bloggade, ett friskhetstecken??
Mycket har egentligen hänt, som jag kanske borde ha behövt skriva av mig om. Bland annat har vi avslutat vår psykologkontakt. Om jag får skryta lite så tyckte psykologen att vi gjort en otrolig resa, jag och Jonas, och hon trodde att vi hade varandra att tacka för att vi mår så bra idag som vi gör. Och så är det nog, Jonas och jag har verkligen kämpat på men det finns många fler att tacka. Mamma, pappa, Jerker och Tea har stor betydelse för hur vi mår (det finns många fler som jag skulle kunna räkna upp som på olika sätt hjälpt till, men dessa fyra förstår jag inte hur de orkade att hjälpa till som de gjorde). Jag tänker på de handlingar som många människor gjort, för att vi ska orka vidare varje dag, jag tackar min lyckliga stjärna för att det finna människor där ute som orkar, vill och har styrkan och modet att hjälpa en utsatt människa. Jag hoppas också att jag varit modig och hjälpt andra medmänniskor, på det som som många har hjälpt mig. Psykologen undrade faktiskt om de kunde få hänvisa andra par till oss om det var någon som efterfrågade personer som varit med om liknande saker.
Vi har gått med/startat upp en "Vi som förlorat barn"-filial i Kalmar län. Det har varit jätteskönt att träffa andra som varit med om liknande saker. Det är en sådan otrolig kraft när personer i olika stadier i sorgen träffas, jag tror att vi kan hjälpa varandra hur mycket som helst.
Vi har varit på semester i Mexiko, superhärligt, något som vår familj verkligen behövde!! På resan träffade vi dock en familj som förlorat sin son på två år bara tre veckor innan vi träffades. Det var så smärtsamt att se dem. Jag är så otroligt glad för att det är två år mellan oss och den känslan. Jag riktigt kände hur ont det gjorde/gör i deras kropp. Som jag önskar att de hade fått behålla sin fina Olle, livet är så orättvist, varför ska inte våra barn få stanna, varför ska vi bli så prövade. Det som dock är bra när man träffar andra människor i sorg är ju att man känner hur långt man själv egentligen kommit. Vilken otroligt jobbig men också stark resa vi gjort.
När jag tänker tillbaka på allt slås jag av tanken att jag är så tacksam för att vi hittat lyckan igen. Jag är så glad att vi så tidigt hade kraften och modet att bestämma oss för att vi skulle leva och bli lyckliga igen. Det var vi värda och framför allt är Ella så värd att få leva ett lyckligt liv!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar