Livias insamling under barnhjärtans månad

Februari månad är alla barnhjärtans månad!! Jag är lite sent ute, men såklart att Livia ska ha sin egna lilla insamling!! I hjärtat till höger så finns anvisningar om hur du kan skänka 30 kronor genom ett enkelt sms. Många bäckar små....

Det allra finaste paketet

Det allra finaste paketet, ett litet, varmt, mjukt och fint paketerar med de finaste snörena. Ett sånt litet paket har jag för alltid i mitt hjärta.

Jag har märkt att det den senaste månaden har blivit allt svårare att prata om dig Livia. I vart fall när det är att prata om dig till sådana som jag inte pratat ingående med tidigare. Jag tror jag vet varför. Jag kan inte längre prata så varmt och fint om dig Livia som jag önskar.

Jag kan inte göra dig rättvis, jag kan inte med ord förklara vad du betyder för mig. Jag kan inte, hur jag än försöker, berätta hur söt du var, hur glad och sprallig du var, hur mjuk din kind var eller hur tapper du var.

Därför blir det att jag inte kan berätta, för jag kan aldrig få någon att förstå vem du var. Jag kommer alltid att ha dig i mitt hjärta, som det finaste lilla paketet, den finaste gåvan någon kunde ge mig.

Jag kommer aldrig glömma dig Livia!!! Jag kommer aldrig sluta att älska dig! Jag kommer aldrig sluta undra vad som hade hänt om läkarna tagit din lunginflammation mer på allvar!! Jag kommer alltid undra om jag någonsin mer kommer att få träffa dig, i ett annat liv....     i så fall kommer en bit av mig alltid att längta dit!!!

Var på jobbet i måndags

I måndags var jag på jobbet länge, betydligt fler timmar än jag först tänkt (tog sån tid att få till flytten av mina saker till mitt nya kontor). Men det gick bra, skönt!!

När jag var och packade ihop det sista var det flera, som har sina kontor där jag suttit tidigare, som kom och sa några vänliga, varma ord. Allt blir så mycket lättare för mig då!! Var en tjej som jag faktiskt inte brukar prata med som kom in på mitt kontor, gav mig en kram och sa att det var roligt att se mig igen. Blir så glad, tror jag behöver sååå mycket mer bekräftan nu än tidigare. Livias bortgång har verkligen gett mig en knäck på självförtroendet. Förstår egentligen inte varför, men så är det! Känns mycket lättare att komma tillbaka när människor i omgivningen uppmärksammar vad som hänt och visar mig värme!

Igår fick jag också ett meddelande från en jobbarkompis som skrev att han gått förbi mitt kontor och att det sett så mörkt och tomt ut, han skrev vidare att de saknade mig.

Tack alla för er hjälp att hjälpa mig tillbaka till arbetet!

Inget nytt utomkved i vart fall

Läkarna var lite oroliga att jag fått ett nytt utomhavandeskap. Men fick svar på proverna idag och det var det inte!! Tack för det! Lite tur välkomnas verkligen!!! Att mensen lagt av ska enligt läkarna bero på den stress som Livias bortgång medfört. Hoppas att kroppen hinner i fatt mig snart!!

Även om jag förstår att jag nog aldrig mer kommer bli som jag var innan Livia, så hoppas jag att sinnet och kroppen snart ska komma ifatt och orka mer, att kunna känna lyckan, orädslan och hoppet igen!

Konstig känsla i kroppen, men jag tror att den är bra...

Ja, jag har ju mått lite fram och tillbaka under några veckor nu. De senaste dagarna har jag bara känt mig konstig. Tankarna far fram och tillbaka. Jag har liksom väntat på att det ska HÄNDA något, vad vet jag inte riktigt. Men jag har liksom inte känt igen känslan. Jag har inte varit ledsen, inte arg, inte speciellt sorgsen, inte glad. Jag har liksom bara existerat! Men ingen har hänt. Känner mig på något vis lugn och det är en skön känsla.

Kanske är det att jag nu ska börja jobba igen. Det kanske är bra. Jag slipper i vart fall oroa mig för "att börja jobba", för nu har jag liksom börjat. Jag har fått ett varmt bemötande och ett eget nytt kontor. Jag hoppas verkligen att det ska bli bra, jag ska verkligen ge det en ärlig chans och göra mitt bästa både arbetsmässigt men också för att trivas med min nya vardag. Jag ska försöka att ta en dag, en vecka i taget.

Igår var jag hos en nära vän. Vi pratade mycket om att leva i nuet, och jag ska verkligen försöka. Idag har jag lekt med Ella och försökt att BARA leka med Ella, inte springa runt och göra hundra andra saker samtidigt (till och med att jag var i leken i tanken hela tiden, istället för att tänka på allt annat). Har ni hört den där låten "Spring inte så fort pappa"?? Undrar varför vi gör så? Vi vill ju vara med våra barn och vi tycker de är det viktigaste i livet och ändå är vi inte närvarande utan bara rusar på för att tillfredställa alla andra behov som många gånger är rätt oviktiga!!!

Det viktigaste mötet

Jag sitter här och lyssnar på sånger som jag lyssnade på, dag som natt, precis efter att du så hastigt lämnade oss. Dessa sånger påminner så mycket om dig, eller egentligen påminner den om den totala hopplöshet och förtvivlan som jag kände de allra första veckorna. Det är smärtsamt att överhuvudtaget tänka på den tiden. Jag undrar om det alltid kommer att vara så eller om känslorna kring den tiden kommer blekna.

Allt känns så overkligt! Har jag verkligen hållt dig i mina armar, har du verkligen funnits och varit min?? Vi, jag och Jonas, pratade om detta idag, det viktigaste mötet!! De flesta kanske har svårt att bestämma vilket som är det viktigaste mötet i livet. Men jag vet, mitt viktigaste möte var med dig Livia. Här är jag faktiskt inte rädd för att rangordna. Mötet med dig Livia var viktigare än mötet med Jonas eller med Ella. Varför jag är så säker är för att det var så kort. Mitt viktigaste möte var kort och det var med dig Livia. Varje liten sekund är så  mycket värd eftersom jag fick så få med dig, mitt lilla hjärta! Min söta lilla tjej, vad jag saknar dig!!

Idag har jag återigen blivit tydligt påmind om att jag inte är i form, att livet känns tungt just nu och att kroppen inte alls är med mig. Jag har fixat hela dagen, dels med att återställa köksgolvet och allt som det innebär sedan vi fick en vattenläcka. Vi har jobbat hårt eftersom Ella ska ha både vuxen- och barnkalas i helgen. Det blev faktiskt jättebra, mycket bättre än jag vågat hoppas på med tanke att vi fått leka plockepinn med de golvbitar som vi har (golvet hade utgått och gick inte att köpa). Efter det har jag, mamma och Ella varit och handlat för kalasen. Orken tog helt slut, har nog nästan aldrig varit så trött. Enligt mamma syntes det också, hon sa att jag var kritvit i ansiktet och jag kände mig svimfärdig. Tack mamma och Ella för er hjälp idag. Mamma, jag förstår inte var du får all din kraft ifrån, jag önskar att jag hade hälften. Tur för mig att jag har dig!

Känns lite bättre...

Igår kändes det lite, lite, lite bättre!! Hoppas att känslan håller i sig. Har varit hos läkaren och lämnat struma-prov också, med tanke på att inte kroppen hänger med mig längre. De kroppsliga "problem" jag har är ju symptom på struma, men jag har bara behövt justera dosen en gång på de tjugo år som jag ätit medicinen, så jag kanske inte ska ha för höga förhoppningar att lösningen är SÅÅÅÅ enkel, men jag hoppas!!!!

Igår var jag på graven, vilket jag i och för sig är nästan varje dag. Men igår blev jag lite extra glad. Min pappa hade gjort en stor islykta hos Livia, och som den lyste!! Kändes som att den lös upp hela kyrkogården, så fint!! Pappa hade gjort lyktan på grund av att vi gjorde flera sådana i fjällen och han tyckte det kändes orättvist att inte Livia också fick en. HAN ÄR SÅ GULLIG MIN "PAPPAFAR"!!!

Idag ska jag till jobbet, hoppas att det kommer att kännas bra! Tror ju att mycket att den oro som jag känner är förknippad med jobbet. Oro inför hur jag kommer att bli bemött och känslan jag har av att de inte tycker att jag "duger till". Sorgligt att jag känner så, men mitt självförtroende har verkligen fått sig en knyck sen Livia dog. Förstår egentligen inte varför men så är det, jag känner mig väldigt ofta otillräcklig, svag, mindre värd och så vidare. Hoppas att dessa känslor också kommer att ge med sig med tiden...

Orken finns inte längre...

Vet inte vad som händer, men allt känns återigen helt hopplöst!! Tårarna rinner konstant nerför mina kinder. Igår var inte ögonen torra några längre stunder. Samtidigt känner jag att detta inte får hända nu. Jag ska börja jobba igen på torsdag, jag behöver all den kraft som finns till det.

Saknar dig så mycket nu, Livia! Var är du? Varför hände detta mig? Igår satt jag och tittade på filmen från begravningen och det ända som dunkade i min kropp är:

Varför hände detta mig, vad har jag gjort för att förtjäna detta? Alla andra får ju behålla sin barn, varför var min Livia tvungen att vända så snabbt!

Hur ska jag någonsin kunna bli lycklig igen? Hur ska jag någonsin kunna känna mig hel igen? Jag är allt annat än hel sen du försvann Livia!

Kroppen är helt dränerad, vet inte var jag ska hitta kraften. Jag letar och letar men hittar den ingenstan! Jag hoppas på våren, men vet inte om den kommer kunna göra mig starkare. Jag måste hjälpa mig själv, men vet inte hur...

Samtal med finaste vännen

Igår pratade jag med en av de finaste människorna på jorden, min allra bästa vän. Varför är du så långt borta? Jag hade behövt dig här hos mig nu. Att prata med dig gör att allt känns så mycket lättare. Det är precis som du säger, vi är de syskon för varandra som vi själva inte har förmånen att ha!

Jag har ropat allt jag orkat, allt jag orkat efter dig!!

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

(Återigen har jag varit tvungen att låna en text från den vackraste bloggen jag vet, Själar tar aldrig farväl!! )

Skidsemester=välbehövligt och skönt Kroppen=kollaps

Nu är vi hemkomna från en helt underbar vecka i fjällen. Det har varit så skönt att komma iväg. Jag trodde innan att det skulle vara jobbigt att vara borta från graven och att umgås så tätt tillsammans med andra, men det har verkligen varit superskönt!!! Välbehövligt!!! Jag skulle velat ha stannat ett par veckor till för så bra som jag mått av frisk fjällluft och sköna åk i backen har jag nog aldrig gjort tidigare under en semestervecka!!

Jag behövde/behöver nog också ett break från allt. Jag tycker i och för sig att jag varit mycket gladare på sistone och att jag kunnat fungera mycket bättre på många vis. MEN DET SORGLIGA är att kroppen inte tycker detsamma. Den har lagt av och kollapsat på flera olika sätt, vilket känns jättejobbigt. Jag får, ibland flera gånger om dagen, hettningar i kroppen och blir alldeles knallröd i ansiktet. Det rushar i kroppen och hjärtat bankar som bara den. Mensen har upphört (och jag är inte gravid). Jag sover dåligt på nätterna och kan ligga och fundera i flera timmar. Jag som brukar sova åtta timmar per natt, kan kanske skrapa ihop dessa timmar på tre nätter som läget är just nu!

När man är i akut sorg vet man ju att man ska försöka att prata om sina problem. Man ska ta i problemet istället för att bara låta tiden gå. Man ska försöka att komma ut i friska luften och så vidare. Men vad ska man göra när man tycker att det känns mycket lättare och bättre i sinnet, det känns som att man verkligen är på väg tillbaka. MEN KROPPEN TYCKER NÅGOT ANNAT! Jag vet inte vad jag ska göra???? Psykologen gav mig tipset att försöka med mindfulness och att skriva ned vad som är jobbigt och försöka att bocka av och analysera vad som EGENTLIGEN är det jobbiga. Jag måste försöka att ge det en chans men jag känner mig väldigt orolig för detta. Jag vill kunna lita på min egen kropp!!!!

Helt slut efter dopet idag!!

Idag har vi varit på dop. Ska inte säga att jag inte var orolig för att gå dit, för det var jag. Du lilla Livia kom aldrig så långt (i och för sig hade vi inte döpt dig i kyrkan, men en namngivning hade du fått!!). Jag tycker egentligen inte att det är speciellt jobbigt att se andra barn. Andra barn har inte med Livia att göra!! Men jag var såå nervös för idag och anledningarna var flera.

• Vi känner flertalet av de som var på dopet väl eller till och med väldigt väl. Ändå visste jag att vi inte kunde räkna med något stöd idag. Jag visste redan innan att knappt någon skulle komma fram och fråga hur det gick och om det var ok och så vidare.
• Dessutom var det flera som var på dopet som borde ha varit på Livias begravning. Varför kom de inte?? Känner man bara vid varandra när det är glatt???
• Jag är sårad över att vi inte blev tillfrågade om vi kunde vara gudföräldrar. Jag är rätt säker på att vi skulle ha varit det om inte lilla Livia gått bort.

Hur gick det nu då???

Sammanfattningsvis: PISSDÅLIGT!!!

Jag började stortjuta nästan direkt efter vi kommit till församlingshemmet (pinsamt som bara den!!!!!!!). Jag sprang ut ur församlingshemmet, men var liksom tvungen att passera nästan alla. Några av de som BORDE stå oss närmaste av alla, såg mig storgråta, men inte fick jag något stöd för det. Inte en fråga på hela dagen utan de undvek mig istället (jag lyckades till sist samla mig och fick sedan gå omkring rödgråten i församlingshemmet). De som inte kom på Livias begravning men som behagade vara på dopet kom inte ens fram och sa "hej". De är ingifta släktingar men har inte hört av sig en enda gång sedan Livia dog.

Jag hade bestämt mig för att ifrågasätta de som inte kom på Livias begravning, för att förhoppningsvis få en anledning som jag ändå kunde känna var ok (vad det nu skulle vara) men jag förmådde mig inte (jag brukar inte ha svårt att säga vad jag tycker men det gick bara inte att gå fram och fråga och eftersom de inte ens kom fram och sa "hej" så blev det inget utrett i den frågan). J var i vart fall snäll!! Hon kom fram och frågade hur det var och en liten klapp på axeln var det lilla jag behövde för att kunna samla mig och vara kvar på dopet.

Jag hoppas att de som var på dopet förstod hur det kändes för oss idag och att de förstod hur mycket det krävdes att överhuvudtaget ta sig dit. Och jag är faktiskt rätt säker på att de hade koll på detta. Men jag undrar om ni förstår hur annorlunda allt antagligen blivit idag och ni bara frågat innan hur det kändes, om ni satt er vid oss vid middagen och prata lite eller om ni sagt några vänliga ord. Om ni bara hade visat lite medkänsla, förståelse för att vi kände att det var en jobbig situation idag så tror jag faktiskt inte att jag hade brutit ihop.

Med detsamma efter dopet åkte vi hem till min pappa. En lång kram och ett varmt samtal om vad som hänt under dagen var allt som behövdes för att känna ett lugn igen. Efter det åkte jag vidare hem till mamma och samma sak hände där. Tänk vad lite värme, omtanke, frågor och medkänsla kan vara helande! TACK MAMMA OCH PAPPA FÖR ATT NI FINNS!!! Var skulle vi vara om det inte vore för er. Ni får oss att orka genom att ge oss så mycket trygghet, värme och förståelse.

Jaja, för att se allt från den ljusa sidan. Det var supertufft idag och vi fick verkligen känna på ordspråket "Ensam är stark" (även om jag inte kände mig speciellt stark idag). Jag tror att det som hände idag gjorde mig starkare. Nästa gång kommer jag nog att klara det bättre!!!

Lite chockad efter dop idag!!

Jag är inte chockad just för att J och M valt att döpa sin lilla dotter och detta har absolut inget med deras beslut att göra.

Men de flesta jag känner är inte kristna (tror på gud) men nästan alla döper sina barn i kyrkan. VARFÖR DET??? Varför döper man barnen i kyrkan när man inte är kristen????????? Är det för att mor, far, mormor osv tycker det eller är det på grund av att man alltid gjort det?? Vi har i vart fall valt att inte gifta oss eller döpa våra barn i kyrkan. Vi är inte kristna och varför ska jag då stå och lova något inför gud.

Jag blev lite chockad idag på dopet, vad mycket GUDA-prat det var, så mycket är det ju inte på långa vägar vid giftemål (vilket jag även där tycker är konstigt att man gifter sig i kyrkan om man inte är kristen).

Får alltid färäldrarna frågan om typ, "Vill du att ditt barn ska leva med gud? och föräldrarna ska sedan svara JA??? Så förljuget, om man nu inte är religös!!!!!

Vad man tror på är ju upp till var och en och tror man på gud är det ju inget konstigt alls. MEN OM MAN INTE TROR PÅ GUD VARFÖR LJUGER MAN OM DET I SÅ FALL I KYRKAN?????

Dopet var annars väldigt fint ordnat och lilla A var så söt och hennes storasyster likaså.

Längtar mycket efter dig nu Livia

De senaste dagarna har jag varit mer ledsen!! Vet inte riktigt vad det beror på. Det kan vara att jag känner av mer stress just för tillfället, vilket kanske gör mig mer känslig.

Sen är det också så att jag inte tänker på dig HELA tiden längre, Livia. Åhhh, nu får jag nästan dåligt samvete, för det låter som att jag håller på att glömma bort dig, vilket verkligen inte är fallet. Men livet har börjat återgå till det vanliga och då upptas tiden av många andra tankar också. När jag inte tänker på dig varje sekund, varje minut.... så blir det som en käftsmäll varje gång som tanken kommer över mig. Jag blir sååå ledsen när jag kommer på vad som hänt.

Det är så svårt att förstå att du inte kommer tillbaka, att du är borta för alltid! Att jag aldrig kommer få se ditt söta lilla ansikte igen!