Idag är det två år sedan Livia dog. Jag minns den dagen nästan i detalj och samtidigt är allt som i bomull. På ett sätt vill jag minnas och på ett annat sätt är jag så evigt tacksam för att jag inte minns smärtan längre. Tänk att jag egentligen skulle ha haft tre tjejer här hos mig idag.... Tre flickor, alla älskade precis lika mycket men ändå på olika sätt.
Ella är min medicin, både då det gäller min sjukdom och sorgen efter Livia. Vår relation kommer nog alltid vara speciell efter allt vi varit tvungna att gå igenom.
Livia var den jag var mest rädd om.
Elisia är min lilla bonus.
Ella är min solstråle.
Livia var lugnet.
Elisia är kraftfullast.
Livia är den som jag har haft mest dragningskraft till, som jag inte kunde hålla mig ifrån.
Livia värnade jag mest om.
Ella är den mest omtänksamma på hela jorden.
Elisia är, efter att hon är född, den som är mest självklar (konstigt nog).
Livia är den som lärt mig mest om livet.
Ella är den som gett mig flest lyckorus.
Elisia är mest fundersam.
Livia kommer alltid vara min gåta.
Tre barn, så lika till utseendet, så olika i sina sätt och så olika platser i mitt mamma-hjärta men precis lika mycket älskade. En flicka dock som jag inte haft förmånen att slösa bort all min kärlek på... Önskar så att du var här hos oss Livia, vi saknar dig så!
