torsdag 30 juni 2011

Ett år av glädje, sorg, smärta och erfarenhet

De flesta brukar göra en summering av det gångna året vid nyår. Jag kommer göra min idag. Idag är brytpunkten på så mycket. Både lycka, sorg och smärta.

För ett år sedan åkte Jonas och jag in till Västervik för att jag skulle sättas igång. Äntligen skulle Ella få en lillasyster. Egentligen hade jag inte gått över tiden utan det var fortfarande några dagar kvar tills det efterlängtade datumet. Jag blev igångsatt på grund av att Ella inte andades när hon föddes och var väldigt, väldigt, väldigt nära att inte överleva (Endast fem procent med Ellas start har inte hjärnskador). De har aldrig hittat någon anledning till det som hände och därav ville de sätta igång mig så att jag fick barn på dagen och i veckan med mer personal på plats!

Egentligen skulle jag ha blivit igångsatt redan den 29 juni men tidigt på morgonen ringde de från förlossningen och sa att de hade fullt. Så den 30 juni 2010 åkte vi förväntansfulla upp till Västervik. Ella sov hos morfar och de skulle på OKGs barnföreställning på dagen. Så en minst lika förväntansfull blivande storasyster försökte att fördriva tiden till hon skulle få veta om det var en lillasyster eller lillebror som gömde sig där inne (Ella och jag hade slagit vad om en glass vilket kön det var på den blivande familjemedlemmen, Ella vann såklart!).

Efter en rätt enkel förlossning så föddes en liten flicka på eftermiddagen/kvällen. Vi var så lyckliga att allt hade gått bra och hon var så söt!!

Redan dagen efter kom storasyster tillsammans med morfar och hans sambo upp och tittade till den lilla knodden. Vi var i en liten bubbla och planerade att åka hem efter två dygn. Det var en fredag, jag kommer aldrig glömma känslorna, rädslan, färgen på tapeterna, lunchen, läkarnas koncentrerade blick och sköterskornas snabbt arbetande händer. Vid den avslutande läkarkontrollen kan läkaren inte känna några pulsar i Livias ljumskar. Han ber oss att komma upp på ett ultraljud innan vi åker hem. Väl där undersöker han henne i nästan två timmar, helt tyst. Sen får vi veta att Livia har flera hjärtfel.

Då går det snabbt, det finns ett krismoment som man vill undvika. Vilket man också lyckas med. När vi alla tillsist kommer till Lund så väntar de ett par dagar med att operera Livia.

Bara de som varit med om att lämna ifrån sig sitt barn på en operation där de ska in och åtgärda fel på ett litet, litet hjärta kan förstå den panik och ångest som finns hos en väntande familj under de åtta följande timmarna!!

Allt gick bra, trodde vi i ytterligare tre timmar efter att vi träffat Livia på BIVA. Efter det följer en månads slit fram och tillbaka för att försöka få vår lilla flicka att överleva. Men hon gjorde det. Hon kom hem och vi fick leva som nyblivna föräldrar. Precis som en liten familj med en ny liten medlem ska få leva. Nästan i vart fall, visst fick vi gå på kontroller med jämna mellanrum, i början ofta men för varje vecka mer och mer sällan.

Livet började återgå. Det enda som inte riktigt repade sig var orken. Jag har aldrig känt mig så urlakad som under denna period. Det gick inte att få tillbaka energin hur mycket vi än vilade, gjorde roliga saker och så vidare. Orken kom inte, antagligen på grund av allt som var tvunget att bearbetas. Alla tankar som alltig fanns. Hur nära var det egentligen att Livia dog där den där dagen när hon opererades? Varför hände detta oss? Varför kunde inte jag ha fått vara naivt ovetande om hur skört livet är!?

När Livia var cirka tre månader började äntligen livet kännas rätt ok. Jonas började jobba, vi började umgås med vänner. Livia och jag började träffa andra vänner som också hade små barn. Vi var och fikade och gjorde sådant mysigt som hör mamma-ledigheten till.

När Livia var nästan fyra månader blev hon lite förkyld. Efter ett par dagar sökte jag hjälp. Vi kom till en hjärtläkare och han undersökte Livia. Nja, det var nog inte så farligt. Mammor är så oroliga av sig! Vi åkte hem och Livia fortsatte att hosta men var glad hela eftermiddagen. Framåt kvällen blev hon lite ledsen och kräktes. Vi åkte in återigen till sjukhuset mindre än tolv timmar efter att jag varit och träffat hjärtläkaren. När vi kom in var det kalabalik. Ändå förstod jag inte hur allvarligt läget var. Några timmar senare dog Livia i Jonas armar. Det ögonblick kommer alltid vara fast-etsat så väl på min lins som i varje kroppsdel. Känslan kommer aldrig försvinna. Tanken kommer aldrig att mattas av när insikten träffade mig att min dotter inte skulle komma tillbaka.

Dygnen som följde var kaotiska! Många tog hand om oss. Vi var egentligen bara ensamma när vi sov. De band som knöts då till mina föräldrar och till några få vänner tror jag inte kommer kunna brytas vad som än händer. Det stöd och den styrka som dessa människor visade kan jag tacka mitt liv för idag. Utan detta hade jag inte befunnit mig där jag finns idag!

Jag förstår, så väl nu, kraften i att vara handlingskraftig när det mest fruktansvärda händer. Jag kommer att betala tillbaka för att dessa människor såg till så att jag kommer vara en hel människa. Jag kommer betala tillbaka genom att försöka att hjälpa andra som också behöver detta stöd.  Att bara lägga ifrån sig prestigen, att bara ta allt det onda, att våga släppa taget, att strunta i vett och etikett och att bara kunna finnas och aldrig vika undan, aldrig ducka! Ja, det är sorgligt att vi människor är så dåliga på detta. Att vi inte vill hjälpa varandra. Att vi inte förmår oss. Att det är så svårt att det är mer ok att låta en människa sjunka till djupet än att ”våga” ta i det smärtsamma. För mig är det ofattbart idag, men jag vet inte på vilken sida jag hade stått om detta inte hänt mig. Hade jag tittat bort, inte brytt mig om att höra av mig eller hade jag släppt allt jag hade för mina händer och bara ställt upp och hjälpt en medmänniska genom att dra upp den sakta men säkert ur det allra djupaste mörkaste hålet!??

Ibland tror jag att jag är ett monster och ibland känns det som att omgivningen tycker att jag är en robot. Det är så svårt att förstå hur man kan komma upp, hur man kan orka att ta sig vidare, hur man överhuvudtaget kan skratta igen. Jag kan. Och detta är kanske till viss del min egna inre styrkas kraft, ett psyke som jag redan innan hade stark tilltro till men som visade sig vara starkare än starkast. Men den största tacksamheten, den största styrkan hittade jag i några i omgivningen. Dessa som orkade ta en bit smärta för att jag skulle kunna ta ett steg fram, först myrsteg men sedan större och större.

Livia dog den 21 oktober 2010 och redan vid jul började livet att komma tillbaka (det är detta som jag menar är monsterlikt, hur kan man börja må bra så snart efter ens barn har dött. Detta kan ge väldigt dåligt samvete, men samtidigt ska jag vara så otroligt tacksam att jag slapp det djupaste svartaste hålet redan då). När våren började visa sig från sin allra finaste sida så kom lyckan tillbaka mer och mer.

Idag är vi en familj som ska fira att vi fick träffa en väldigt liten och fin tjej. En alldeles unik liten människa som jag alltid kommer vara tacksam för att jag fick träffa. Livia är den person som lärt mig mest om livet. Jag skulle betala vad som helst för att ha sluppit denna erfarenhet, för att ha sluppit att oförnuftet togs ifrån mig.

Det viktigaste ögonblicket i mitt liv var mitt möte med Livia. Det är viktigare än mitt möte med Ella just av den anledningen att det blev så kort och så lärorikt. Ella är min glädje.  Jonas är min livsglöd, min livskamrat, som jag lärt känna så djupt under det gångna året. Vi tillsammans är en familj där ett barn fattas oss här på jorden. Vi är en familj som fått orättvist många törnar, en familj som lärt oss vad som är viktigt i livet och vad som bör prioriteras bort.

Idag ska vi åka till graven som sätta två rosa ballogen på en liten flickas grav. Vi ska ta dagen för vad den är. Ett datum som borde ha firats med buller och bång men som idag istället blir en promenad till en liten grav. En dag till eftertanke över hur snabbt livet kan ändra och därmed också vara glada för det som vi har. Vi har varandra och ett ljust minne om en liten, liten Livia med en personlighet som vi aldrig glömmer, en liten flicka som våra kroppar saknar varje minut och en liten tjej som vi alltid kommer längta efter.

Livia – vi älskar dig till himlen och tillbaka igen.
Nu och för alltid.


söndag 26 juni 2011

Midsommarafton var härlig men det kändes samtidigt att det var en liten tjej som fattades!!

Vi var på traditionsenligt midsommarfirande där vi brukar vara. För ett år sedan var det mindre än en vecka till Livia föddes. Minns förväntningarna på mycket.

Jag brukar inte tycka att månadsdagar och sådant är speciellt jobbiga eller mer sorgliga än andra dagar. Därför blev jag faktiskt lite förvånad över mig själv att jag kände det där lilla onda i kroppen nästan hela dagen.

Jag gjorde två kransar till mina tjejer, hade bara önskat så att jag hade fått sätta på kranserna på två små huvud istället för att åka och lägga den ena på en kyrkogård!



tisdag 21 juni 2011

Idag är det ett år sedan jag gick på föräldraledighet....

Inte kunde jag då drömma (snarare mardrömma) om vad som skulle hände. Detta år har verkligen varit omtumlande och något som jag inte önskar min värsta fiende (om jag nu har någon sådan)!

Men det lustiga med året som gått är att jag också insett att jag klarar sååå mycket mer än vad jag någonsin kunnat tro (även om jag önskar att jag aldrig behövt fått den insikten).

Större del av tiden mår jag bra idag (bara omgivningen tillåter mig att få minnas min lilla flicka, istället för att tysta ner mig). Ibland undrar jag hur det är möjligt, men det är det på något vis! Men längtan och saknade finns där också alltid och känslan av att livet inte varit riktigt rättvist....

Jag lovade för ett tag sedan att ni skulle få se så fin Livias gravplats är, så här kommer ett par bilder! Nu ska jag gå och besöka min lilla sessa!


onsdag 15 juni 2011

Vi har hittat små film-snuttar på Livia

Häromdagen hände något verkligen märkligt!! Jonas satt och kollade igen sina bilder på mobilen och vi tittade lite extra mycket på de bilder som fanns på Livia, helt plötsligt efter alla dessa månader av saknad så såg vi att fem stycken inte var kort utan små filmsnuttar. Vi som trodde att vi inte hade några rörliga bilder alls på Livia. Visst, de är inte så jättebra, de är trots allt tagna med mobilen. Dessutom är två av snuttarna tagna under hennes första dygn. De andra tre är tagna under samma dag och då är hon bara strax över månaden, vi har precis kommit hem från Lund och hon har fortfarande sonden kvar. MEN ÄNDÅ, FATTA KÄNSLAN OCH FÖRSTÅ HUR DET KÄNDES ATT HÖRA HENNES SMÅ LJUD, LIVIALJUD. UNDERBART!!!


fredag 10 juni 2011

Vågar knappt säga det för då känns det som om någon kommer och väcker mig ur en dröm!!

MEN NU GÖR JAG DET ÄNDÅ, JAG SKRIKER UT DET SOM JAG VELAT I FLERA DAGAR:

JAG FICK TJÄNSTEN, JAG FICK VARA KVAR DÄR JAG HAFT MIN REHAB-PERIOD PÅ JOBBET SEN LIVIA DOG!!!

Det kunde inte ha kommit lägligare, förra  måndagen avslutade jag min utbildning i projektledning och en vecka senare har jag fått ett toppenjobb som just projektledare!!! Jag är nästan rädd att någon ska väcka mig och säga "MEN HALLÅ, trodde du verkligen på det??!" eller att de ska ångra sig!!

Det första jag gjorde efter jag fått veta att jag fått tjänsten var att åka och impulsköpa mig en espressomaskin, något jag sagt i ett par år att jag ska unna mig när jag får en ny tjänst!!

Jag säger som studenterna idag; FY FAN VAD JAG ÄR BRA (fast egentligen mer glá än bra!!!)!!!!

onsdag 8 juni 2011

Svårt besök på barnavdelningen idag

Jag har fått en liten summa pengar från en fond efter att Livia dog. Jag lovade att komma och hämta pengarna på barnavdelningen på vårt lilla sjukhus.

Först kände jag mig så tuff och stark när jag cyklade dit men väl på avdelningen blev jag lite ställd. Jag fick en känsla av att jag bara ville gå och titta ett varv. Jag gick förbi väntrummet där vi satt 16 timmar innan Livia dog.

Jag träffade sköterskan som undersökte Livia elva timmar innan vi åkte in akut. Jag såg läkaren som tog hand om oss precis efter att vi blivit överskrivna från Lund till Västervik.

Jag kommer aldrig att glömma dessa människor, men de har glömt mig (i vart fall utseendemässigt). Det kändes svårt när jag hälsade och de bara tittade lite undrande på mig och gick vidare. Visst, jag är rundare än jag var när Livia dog, jag är inte rödgråten och jag har fått väldigt långt hår. Jag ser nog inte ut som en förälder som förlorade sin älskade dotter för drygt sju månader sedan, utan jag tror att jag ser ganska fräsch och brunbränd ut. Men det kändes när de inte förstod vem jag var, att jag var en i mängden. En i mängden för den sköterska som tillsammans med läkaren skickade hem min dotter med en akut lunginflammation som medförde att hon bara några timmar senare dog!

EN DEL AV MIG DOG TILLSAMMANS MED DIG LIVIA, JAG ÄLSKAR DIG NU OCH FÖR ALLTID!

Livias vagn är såld

Det som gett mig starkast minnen av Livia är bland annat hennes vagn. Den köpte jag och fick den hemskickad till mig den dagen som Livia föddes, alltså för nästan ett år sedan! När vi låg på sjukhuset nere i Lund så låg hon i sin vagn. När hon var så sjuk att hon låg på BIVA tränande Ella att köra vagn med Livias fina röda bugga.

Först hade jag bestämt mig för att inte sälja vagnen, men sen samtidigt, varför ska jag ha den kvar. Jag behöver den inte längre för att bara stå och titta på och dra lite på för att känna henne nära eller för att få gråta ut.

Men jag kan inte säga annat än att det var tufft att göra den iordning, plocka ut Livias sängkläder. Vi hittade också några små blöjor och nappar som var Livias. Men nu är den borta och jag tror att vi gjorde rätt! Ella och jag delade på pengarna, för det var såklart tufft för henne också. Så nu är Ellas spargris tjock, förhoppningsvis kan hon göra något av de pengarna när hon blir lite större!

måndag 6 juni 2011

Sex år sedan Jonas blev en Brorsson

Idag har vi bröllopsdag. Den dagen är alltid lite speciellt. Året 2005 och 2006 hände det så himla mycket, men nästan allt var av det lyckliga slaget.

Det började egentligen redan 2004 med att Jonas och jag förlovade oss på nationaldagen. Året efter så gifte vi oss en solig och härlig dag på Fredriksbergs herrgård (veckan innan slutförde jag min magisterexamen, en påbyggnadsutbildning efter min ingenjörsexamen). Inte visste jag då att jag var gravid dessutom! Ella var inte planerad så jag fick det bekräftat flera månader senare att jag verkligen var gravid (hade misstänkt det eftersom jag kände mig så trött och illamående men eftersom jag är så lurig och har min mens i början av graviditeter så visste jag först långt senare). Under bröllopsmiddagen och på vår resa som vi åkte på redan dagen efter budade vi på det hus som vi nu bor i. I februari 2006 hade vi flyttat in i vårt nyrenoverade hus och fick världens finaste Ella. Snacka om år, känns som en berättelse som man bara läser om i böcker, men så var det!! Ibland lyser verkligen livet mot en!

Idag blir det fin middag för bara Jonas och mig på restaurang (bara vi lyckas få barnvakt när mina föräldrar inte är tillgängliga för en gång skull)!

Slog mig igår att livet är så olika, läste en annan blogg som jag följer som just på vårt datum för att fira vår bröllopsdag har det extra tufft för att deras fina flicka tog ifrån dem denna dag. Mina tankar är hos er idag också!! Kram

lördag 4 juni 2011

Blogg-award



Jag har fått min första blogg-award! Blev så glad!! Den kom från en mycket speciell bloggare för mig, nämligen Kolbengtsson. Annicas blogg trillade jag in på när allt var som svartast efter att Livia dog. Bloggen grep tag om mig och Annicas sätt att skriva berörde mig så väldigt. Jag och Annica har sedan hållt kontakten och nu senast fick jag världens finaste hjärtekatt av henne till min lilla Livia, ni minns att jag skrev om dessa hjärtekatter för ett tag sedan va??? Så tack så mycket fina Annica!!!

Ja, nu ska jag givetvis skicka detta vidare.

Den första blogg-awarden ska en person som jag känner lite grann, som inte bor långt ifrån mig, få. Det är Ulrika. Hon är en ganska så ny bloggare. Ulrikas tredje son föddes i början på året och hade en tuff start med RS-virus som sedan ledde vidare till att de fick veta att han hade DS. Ulrikas blogg visar på hennes styrka men framför allt på kärleken till hennes tre pojkar. Jag tror att hade min Livia levt så hade nog Livia, jag, Ulrika och Ville träffats endel. Vi har en erfarenhet om att livet inte alltid blir som man tänkt sig men det blir bra ändå och vi älskar våra barn precis som de är!

Nästa bloggare som ska få en award är Maria Engin, denna blogg snubblade jag också över precis efter att Livia hade dött. Maria förlorade en dotter sent under graviditeten ungefär vid samma tid som min Livia dog. Maria är gravid igen och det ska bli spännande att följa henne till hon får ett levande barn i sina armar!

Ytterligare en bloggare som ska få en award är Emma som skriver om Sagan om Elliot. Jag känner igen mig i så mycket som Emma skriver om. Hon förlorade sin Elliot några månader efter att Livia hade dött. Elliot var ett par månader när han dog av en medfödd sjukdom. Emma skriver om livet efter Elliot och om en storebror som förlorade en lillebror, en familj som skulle ha varit fyra men som bara är tre kvar på jorden.

Nästa blogg-award ska jag ge till Tildas mamma. En blogg som berör mig väldigt. En stark mamma som förlorade sin lilla Tilda på 16 månader 2009. Bloggen berör och kan verkligen rekommenderas även om Tildas mamma kanske inte är så aktiv längre så längtar jag till nästa gång jag ska få läsa något om denna kvinnas tankar, insikter och stora sorg.

Min sista award ska jag ge till en gammal vännina. Hennes blogg är inte som någon annan blogg jag läser. Sussie är en funderare och det märks på hennes blogg som är ett potpurri av snurriga tankar, oro, glädje, funderingar och tokigheter. Sussie har också varit ett stort stöd för mig under den tid som varit, hon har funnit där för mig så att jag har kunnat ventilera mina känslor och tankar. Tyvärr bor Sussie lite väl långt bort sen hon flyttat och jag saknar henne....

Detta var mina award. Egentligen hade jag kunnat skicka många fler, för det är väldigt många bloggar som jag läser och alla berör såklart på sitt sätt. Förhoppningvis kanske jag får någon award igen någon gång och då ska jag rekommendera er ännu fler fina bloggar!! Tack ännu en gång Annica!

fredag 3 juni 2011

Livias sten har kommit

Nu har Livias sten äntligen kommit. Vi har gjort så fint. Snart ska ni få se bilder. Dessvärre har det blivit något fel på stenhuggeriet för det finns två fotavtryck av Livias fötter på stenen, men på denna är det SEX tår. Livia hade INTE SEX TÅR!!! Lite synd att det blev så, eftersom vi längtat så efter stenen och sen när den kommer så är den felaktig. Men bortsett från det, så blev det jättefint!!

Ella vill åka till graven nästa varje dag nu och mer och mer vill hon prata om Livia. Jag undrar så hur det känns där inne i den lilla kroppen och vad hon funderar på!! Hon har tagit på sig uppgiften att vattna hos Livia. Hon går själv iväg till vattenkranen och hämtar en full vattenkanna med vatten som hon sätter i en liten vagn med hjul och drar bort till oss. Hon är så pratig av sig så nästan varje gång tar det jättelång tid, för hon bara MÅSTE stanna och prata med de andra gummorna och gubbarna (är ju mest äldre människor på kyrkogårdar) som är på kyrkogården

Ikväll har Ella också bett att få titta på den film som jag gjort om Livias liv och hon bad också att vi skulle ta fram fotografier på Livia. Ella har en bok som vi skrev upp saker som hon mindes om Livia veckorna efter Livia hade dött. Den boken bad Ella att vi skulle skriva i ikväll igen. Ella sa "Pappa skriv att jag älskar Livia till himlen och tillbaka igen, till himlen och tillbaka igen"!!!