tisdag 21 juni 2011

Idag är det ett år sedan jag gick på föräldraledighet....

Inte kunde jag då drömma (snarare mardrömma) om vad som skulle hände. Detta år har verkligen varit omtumlande och något som jag inte önskar min värsta fiende (om jag nu har någon sådan)!

Men det lustiga med året som gått är att jag också insett att jag klarar sååå mycket mer än vad jag någonsin kunnat tro (även om jag önskar att jag aldrig behövt fått den insikten).

Större del av tiden mår jag bra idag (bara omgivningen tillåter mig att få minnas min lilla flicka, istället för att tysta ner mig). Ibland undrar jag hur det är möjligt, men det är det på något vis! Men längtan och saknade finns där också alltid och känslan av att livet inte varit riktigt rättvist....

Jag lovade för ett tag sedan att ni skulle få se så fin Livias gravplats är, så här kommer ett par bilder! Nu ska jag gå och besöka min lilla sessa!


8 kommentarer:

Annica sa...

åh så fint lill-tjejen har det,ni har verkligen gjort det bästa av något man borde få slippa..

Många kramar

Jen sa...

Så fint, det syns att hon är älskad!

Sandra sa...

Så fint hon har det. Nej man önskar ingen detta. Ibland vore det dock "bra" om de i omgivningen som inte beter sig bra skulle få känna för en sekund hur man som drabbad har det när man är vill minnas så att man skulle slippa känna att man som drabbad ska tystas. Svårt att förklara. Hoppas du förstår vad jag menar. Jag förstår vad du menar iaf, det var det jag ville ha sagt. Kramar

Ingrid sa...

Verkligen en jättefin gravplats Hannah! Ser så ombonat ut.
Märkligt och hemskt hur snabbt livet kan förändras. För ett år sen bar vi nog på liknande drömmar du och jag, om de små som växte i våra magar, även om din mage måste varit betydligt större än min då. Jag drömde hur nästa sommar, den här alltså, skulle bli, att jag skulle ha en liten att mysa med då. Att den lille i min mage skulle ha ett hjärtfel var verkligen inget som fanns i mina tankar då, men som tur är för oss har det ju gått bra trots en orolig start. Önskar så att det hade fått bli verklighet för dig också!! Livet är alldeles för orättvist!!!Stor kram

Maria sa...

Så fint ni gjort det vid hennes grav.
Förstår precis vad du menar..ur allt ont kommer något gott. Men helst hade man ju velat vara utan den hemska erfarenheten.

KRAM!

Ulrika sa...

Så fint eran lillsessa har det!
Vilka fina stenar.

Kram

Unknown sa...

Tack för era kommentarer! Vi är jättenöjda med stenen (om man bortser från att hon har sex tår på stenen, men de ska hämta stenen denna vecka och fixa iordning stenen).

Det är så skönt att ha er, ni hejar på mig precis som jag behöver och ni tillåter mig att minnas min lilla liten!

nenna sa...

Det är verkligen jättefint det ni gjort hos Livia! (Sebastian såg bilden och blev väldigt förtjust i nallen och det rosa hjärtat.)

Kramar!