fredag 21 oktober 2011

Ett år sedan du lämnade oss....

....eller var det vi som lämnade dig?? Längtan är stor idag, på många sätt känns den större idag än den brukar göra! Jag minns så väl varje stund. Så många smärtsamma minnen. Knappt jag vill känna. Eller vill jag det?

Samtalet några minuter efter att du dött till mamma och pappa. Hur kan man berätta en sådan hemsk sak, hur kunde jag släga det i deras ansikte. De som träffat Livia några timmar tidigare och var helt ovetande om att vi åkt in till sjukhuset.

Resan till dagis och hämta och BERÄTTA för en ovetande storasyster. Hur kunde vi, hur orkade vi?? Läkarens min när han berättade att de inte klarade att rädda henne, han som jag nog aldrig kommer att kunna förlåta! Och mig själv då, KAN JAG FÖRLÅTA MIG?? Jag vet att jag sökte hjälp och var på sjukhuset så sent som tolv timmar innan vi fick åka in akut den där natten 20 oktober 2010, men kundet jag ha gjort mer??? Jag som kan vara så stridig, varför var jag inte det då???? Det var ju då jag skulle ha stridit för min tro att någon var galet. Var hade vi varit då, på samma ställe eller någon helt annanstans?

Varför kom första snön så tidigt förra året, varför kom första snön den natten som vi åkte in till sjukhuset. Hur kunde det infalla så att inte helikoptern kunde starta på grund av den tidiga snön.

Livia - precis när jag förstod att du inte skulle klara dig, precis då såg jag att ambulansflygplanspersonalen kom inrusande, de var ju de som skulle rädda dig. Varför tog det så lång tid att öppna Oskarshamns flygplats och varför vägrade Västervik att öppna sin. Det kostade oss en stor förlust, det största någonsin. ELLER HADE DET INTE SPELAT NÅGON ROLL?

Dragningskraften efteråt, ett åt ena hållet att följa med dig Livia till det ovissa och den andra kraften, som trots allt var mycket större, att vara med Ella!! Tankarna om tacksamhet att ha Ella, vår fina stora tjej som förlorade sin lillasyster, som idag istället har massor av lillasystrar som är osynliga.
Alla människors tankar, endel för mig helt ofattbara. Hur de försökte att rangordna Ella och Livia, vem som var mest värd, vem som skulle få leva. Och tankar om att det vore lika bra att Livia aldrig kommit till världen.

Det som lärt mig mest i livet är förlusten av min egen dotter, allt du lärt mig. Livia, är jag dig evigt tacksam. Men jag skulle så mycket hellre vilja ha dig här hos mig, lilla skrattfia.

Hur kunde du ge min pappa ett sista jätteskratt bara några timmar innan livet rann ur dig??? Varför visade du inte att du var så dålig.

Natten efter Livia hade dött och natten efter den är de värsta i mitt liv. Den rädslan och tomheten jag kände hoppas jag att jag aldrig mer ska behöva uppleva. Jag minns att jag skrev på facebook vad som hänt och vi satte ljus på vår uppfart, ljusen blev fler och fler, och korten och gosedjuren, det var ni där ute som kom med ljuset och värmen.


Jag minns att jag sov dåligt och gick upp många gånger varje natt och tittade ut på havet av ljus och blommor med mera och där fann jag värmen. Jag var inte ensam, det var så många som tände ljus på vår garageuppfart, på Livias plats på kyrkogården eller hemma i deras hus för vår lilla Livia.

Jag förstod att det inte bara var ofattbart för oss utan jag tror att ditt korta liv Livia slog undan fötterna på många. Jag tror att du fick många att stanna upp och fundera på och vara glad över de man hade!

Detta året har fått mig att fundera på så många saker och fatta så många beslut. Jag vet så väl vad jag ska prioritera nu, jag vet så väl vilken styrka jag besitter, jag vet så väl vad som är en bagatell och vad som faktiskt är av betydelse, jag vet så väl vilka som stod upp för mig/oss och jag vet så väl vilka jag vill ge min tid och värme till!!


JAG VILL OCKSÅ TACKA ER SOM FANNS HÄR HOS OSS, FÖR OSS! NI SOM KANSKE TRODDE ATT NI GJORDE LITE GENOM ATT BARA SKICKA ETT KORT, SKICKA MIG ETT MEDDELANDE HÄR PÅ BLOGGEN, FACEBOOK ELLER E-POST. JAG VILL TACKA ER SOM VÅGADE VARA HÄR, DÅ I BÖRJAN NÄR VI BEHÖVDE ALLT VI KUNDE FÅ MEN OCKSÅ ER SOM ORKADE ATT FINNAS KVAR! JAG MINNS ER, JAG HAR ER PÅ EN SPECIELL PLATS I MITT HJÄRTA!

Idag har vi varit på kyrkogården och satt ett jättefint hjärta av rosa roser på din lilla plats. Det var redan nu flera som varit där och satt ljus (och under tiden som jag satt här nu och skrev på bloggen kom ett blomsterbud, tack snälla Ricky, Anneli och Matilda!) och vi ska gå dit en gång till senare ikväll och titta till dig igen!

Ett väldigt sammanträffade inträffade nu på morgonen. När Livia levde fanns det ett barnprogram som hette Oliva, vi tittade på det Ella, jag och du, Livia, varje morgon innan Ella skulle till dagis. Jag vet att det programmet kom på tvn den helgen efter att du dött och jag brast fullständigt. Ella kom inrusande och sa att "Mamma här får du mina gosedjur och vi kan skaffa en nya tjej och hon får heta Livia hon också", lilla söta EllaBellaBus, som ville trösta mamma på sitt egna lilla fyra-års-vis. Jag vet att det programmet hade ett uppehåll sedan efter Livias liv funnit ur henne. Men så idag när Ella satte på tvn hörde jag det igen, för första gången efter. Och precis som Ella och jag sjöng då så tycker jag att de sjunger nu också, nämligen:

Åhh Livia, Åhh Livia.... Eller vad tycker ni????

http://svt.se/2.131222/olivia#video2446835=2418557



Lilla mammas hjärta, om jag bara fick en önskan....

13 kommentarer:

Ingrid sa...

Åh fina Hannah! Som så många gånger förr efter att ha löst din blogg så sitter jag här med tårar rinnandes nerför kinderna. Det är fortfarande lika ofattbart det som hänt och lika sorgligt! Så jobbigt för er med alla dessa tankar om att det kanske kunde ha gått annorlunda :-( Hoppas så att du ska kunna förlåta dig själv någon dag, är säker på att du gjorde vad du trodde var bäst för stunden!
och du har alldeles rätt i att Livia påverkat så många fler människor och fått oss att uppskatta det vi har! Tänker på er jätteofta!!
Titta på Åh Livia låten precis och Malte satt här på golvet och gungade i takt med ett stort leende från öra till öra :-) Så Livia sprider glädje även till honom!
Nu ska jag och min lille älsklingskille tända ett ljus för er fina ängel och kramas en stund i soffan medan vi tänker alldeles extra mycket på henne.
Kramar

Annica sa...

Jag gråter och mitt hjärta gråter, en sån fin liten flicka borde fått stanna..Er tjej har hittat en plats i mitt hjärtat och påverkat mig trots att jag aldrig träffat henne..

Här hos oss kommer det i dag brinna ljus för eran lilla tjej..

Många tankar och kramar

Jenny sa...

Gick förbi idag och så att det var extra fint hos henne, förstod att det var ett år idag. Tänder ett ljus för henne ikväll!

Jessica sa...

Jag hittade din blogg för bara några dagar sen. Igår läste jag alla inläggen och jag grät och grät. Jag ville bara skicka en kram och säga hur ledsen jag är för er skull.
Det finns inte ord för hur fel det är när barn blir änglar.

Jag tänker på er, alla fyra.

Sandra sa...

Många kramar till dig! Tänder ett ljus för Livia.

Grahnarna sa...

Åh Hanna... du beskriver känslorna så väl att jag sitter här med kramp i själen och tårar i ögonen. Frida sover middag och jag vill egentligen bara rusa in till henne och kramakramakrama henne. Det är en lyx att kunna göra det, att möjligheten finns.
Kramarkramar

Marie S sa...

<3 Klart att de sjunger "Åhh Livia" :D

Familjen Holme sa...

Jag tycker ABSOLUT att de sjunger Åh Livia!

Det var ett tag sedan jag var inne på din blogg, nu när jag läser slås jag återigen av hur bra du uttrycker dig och fint du skriver. Inte ett öga torrt! Det är nyttigt att läsa här och få lite perspektiv, om du förstår hur jag menar.

Tänk att det har gått ett år. Jag har tänkt på dig och din familj många gånger under året Hannah, och beundrar dig för din styrka!

Stor kram från mig!

//Hanna

Emma sa...

Det är klart att de sjunger Åhh Livia :)

Du skriver så klokt och det är så oerhört mycket du skriver som jag känner igen mig i. Sköt om er. Stor kram

Anna sa...

Åh Hannah, vilket fint inlägg om er fina lilla tjej. Kramar

Sandra T sa...

Såg Livias grav första gången igår, så fint ni har gjort för henne. Jag tände ett litet ljus. Håller med dig om att hon har lärt även oss att uppskatta livet mera.

Martin sa...

För någon som tack och lov bara varit snubblande nära är det nästan outhärdligt att läsa det här men tack för att du delar med dig. Hoppas att det någonstsans hjälper lite.

Johanna Ekblad sa...

Hej Hannah! Så fint du skriver, livet är verkligen orättvist. Jag tänker på er ibland och undrar hur ni har det. Önskar dig allt gott och skickar en stor styrkekram!

Hälsningar Johanna Ekblad