Idag när jag åkte till jobbet stod en ambulans med blåljus och ville upp på Europavägen. Bilarna bara susade förbi, utan en tanke på att stanna upp och släppa in ambulansen. Jag fick panik....
Jag släppte givetvis in ambulansen framför mig och såg den köra i ilfart iväg. Vid långa raksträckor såg jag den långt där framme tråckla sig fram i morgontrafiken.
Vi åkte inte ambulans in med Livia den natt innan morgonen när hon dog. Men Livia åkte ambulans ett par andra gånger, en gång ner till Lund inför hennes hjärtoperation och en gång när hon gjorde ett andningsuppehåll.
Men min känsla när jag såg ambulansen i morses var den som när hon åkte den där sista turen med mig och Jonas storgråtandes i bilen. Årets första snöflingor dalade sakta ner utanför bilfönstret den sena natten som vi åkte in. Paniken som därefter följde på sjukhuset och sedan lugnet och väntan på ambulanshelikopterna. Mitt i allt lugn ett skärande skrikande pipande och ett hjärta som slutar slå......
Snart är det ett år sedan jag höll min Livia i armarna för sista gången, min fina Livia.
Jag hoppas att den person som färdades i ambulansen idag inte var en ung människa och att personen klarade sig!
3 kommentarer:
Men vad otäckt att ingen innan saktade ner för att släppa ut ambulansen! Det känns som en av de mest självklara saker att göra. De blinkar ju inte med blåljusen i onödan precis!
Förstår inte hur man kan låta bli att släppa fram en ambulans med blåljus?! Jag får alltid obehagskänslor när jag ser en sån ambulans, ibland även kalla kårar och hoppas alltid som du att det rör sig om någon äldre och att allt såklart ska gå bra!
Kan inte förstå att det snart gått ett år sedan ni förlorade er fina Livia :-( Kommer att sända extra många varma tankar till både er och Livia inför årsdagen, kan tänka mig att den kommer bli riktigt jobbig. Kramar
Förstår tankarna. Alla som haft svårt sjuka barn gör det.
Jag blir tårögd och kan inte förstå att det snart är ett år sedan. Katti berättade för mig att Livia inte fanns i jordelivet längre. Jag tänkte så mycket på er och var så ledsen för er skull! Jag tänker mycket på er nu också och årsdagen som närmar sig. Kram Ulle
Skicka en kommentar